Professor Svante Linusson och pappa till Ylva, 12 månader, som har Downs syndrom kritiserar Birgitta Rydbergs (fp) som vill sortera bort icke önskvärda människor så effektivt som möjligt redan i fosterstadiet genom ett så kallat KUB-test. Här kommer feminismens krav på en självständig kropp i kollisionskurs med västerländska föreställningar om människovärdet och ett bekvämt liv.

Nu hittade jag ett forum på Allt för föräldrar, där fostret blir dissekerat av både läkare och föräldrar. I all välmenande oro så verkar det här fostret ha svårigheter att få komma ut ur moderlivet levande:

Gjorde ett KUB i helgen och har ännu bara fått siffrorna från Ultraljudet. Bebisens nackspalt uppmättes till 2,5 mm och av vad jag förstår när jag läser här så är det en ganska dålig siffra. Läkaren som utförde provet verkade dock inte tycka att det var något ögonbrynshöjande värde och menade att det inte att fanns någon som helst anledning för oss att gå vidare med ett fostervattensprov om inte blodanalysen senare skulle påvisa något. Riskbedömningen efter ålder innan undersökningen var 1/726 och efter ultraljudet fick vi siffrorna 1/1032. Hur kommer det sig att vår risk anses vara mindre nu om detta mått skulle vara så dåligt? Andra med liknande siffror verkar ha fått betydligt sämre odds. Andra faktorer såsom hjärtat och näsben undersöktes och medtogs i riskbedömningen och jag antar att dessa påverkade vårt resultat positivt. Brukar man inte ha med dessa faktorer? Känner mig lite osäker nu när jag läser om KUB-test här. Tycker ni att jag kanske ska gå vidare med fostervattens prov oavsett vad blodanalysen visar?

Helt klart innebär den nya tekniken också frestelser för föräldrar att oroa sig om de vill behålla fostret om det har diverse oönskade defekter. I dag är valmöjligheten stor att välja den bekväma egocentriska vägen och försöka kontrollera fostrets förutsättningar i livet. Bloggaren Lokesson har skissat ett realistiskt framtidsscenario, där kliniken numera heter ”Optimala Barn AB”.

Dessvärre är det i Sverige vanligast med statligt ägda sjukhus.

Fosterdiagnostiken blir också recenserad av Birger Schlaug (mp) som kallar det för ”sofistikerade metoder” och ”Hitlers dröm”.

Både framtiden och historien visar att människan behöver gränser för att inte utveckla sin inneboende brister. Istället för gränser erbjuds mödrar tekniska resultat som leder till ett spel över fostrets framtida möjligheter. Själv har jag bekanta som gjort abort på grunder där fostret visat sig sakna en arm eller att föräldrarna varit för att de varit för unga, fattiga eller att de blivit gravida vid fel tidpunkt i livet.

Det smärtar naturligtvis. Någon instinkt i mig säger att livet är värdefullt som det är. Nu tycker inte alla människor så i praktiken, vilket visar att det är oerhört svårt att kontrollera livet i sig, men också att bli offer för sin egen bekvämlighet.

Källa: SvD