Anita Goldman skriver i Aftonbladet erkännande:

När vi gjorde oss av med Gud, gjorde vi oss också av med erkännandet och upplevelsen av att det existerar absoluta och heliga värden. Vårt förhållande till vårt eget arbete, till naturen, till vår historia och upplevelse av plats och tid har blivit gravt lidande. Marknadsvärdet är det enda som gäller.

Eller, så består moderniteten av en reaktion till 1900-talets hemskheter där människan trodde att hon kunde skapa ett eget maktsystem med tro – utan någon hjälp av Gud. Samtidigt är denna tanke naiv för var och en som tror på begreppet Gud, eftersom det delvis dysfunktionella moderna samhället långt ifrån liknar ett Edens paradis och människans ständiga förbättringar att upprätta ett nytt Eden ytterst kommer att misslyckas.

Just denna mänskliga maktlöshet öppnar upp ögonen för absoluta och heliga värden och principer att bejaka.

Socialdemokratin strävar efter att vara en bild av det perfekta, en ”modernitetens ljusbärare”. Frågan är modernitet ytterst handlar om en jakt efter en perfektionism som ytterst kommer att leda till nya besvikelser och kritik. Det kyrkan kan göra är att våga visa denna mänskliga maktlöshet i dess gudomliga former, och ge människor som lider av hopplöshet och självömkan en ny dynamik som inte stänger in och isolerar, utan öppnar upp och omfamnar.

Makten, den som politiken jobbar efter, är i sin bästa form ödmjuk. Det ger hopp till en värld som förlorat sitt ansikte i marknadsvärdet.

Alf Svensson och Mikael Oscarsson slår ett slag för den traditionella familjesynen på DN. Familjen som institution som är hotad:

Det är oförsvarligt, menar vi, att krossa familjen som ideal. Barn har rätt till sin naturliga närmiljö.

Att familjer är sköra vet de flesta och några perfekta familjer finns sällan, men det som lägger grunden för en god familj är sammanhållningen och enheten. Möjligheten att växa till en egen individ är också något som kännetecknar en god familj. Samtidigt finns en respekt för traditionella roller i familjen. I dysfunktionella familjer brukar rollförnekelse vara vanligt.

Det största behovet som varje individ i en familj har är att bli älskad. Att göra politik av detta är inte alltid enkelt, eftersom det knappast går att fjärrstyra medborgarna. Om regeringen har som mål att stärka familjernas ekonomi så behöver det inte direkt betyda att medborgare använder pengarna för att stärka familjen. En trasig mor i ett hem kanske gör mer skada för sitt barn än en hel mor i en förskola.

Nej, livet kan aldrig bli rättvist. En viss bitterhet kommer det alltid finnas eftersom livet aldrig är perfekt. Visst, att tro på familjen är bra, men ytterst så är en tro på Gud som far eller mor det enda alternativet för dem som växt upp med dysfunktionella villkor.

Äntligen lite press på kändiseliten. Att handeln av kokain på Stureplan setts mellan fingrarna av narkotikaroteln är ett mysterium. Så här säger Bo Eliasson till Aftonbladet:

Fler personer som är i den kategorin att de förekommer på nöjessidor.

Nöjet att använda droger är som sagt ytterst en försmak av helvetet. Att det rörs om i grytan skadar därför inte, men det är som sagt inte slutet av problematiken. Att droghavet på Stureplan fått bli så stort beror ytterst på passiva politiska beslut.

För att polisen ska upptäcka narkotikabrott krävs det spaning. Det är en tids- och koncentrations- och intuitionskrävande uppgift som sällan blir belönat. Politisk otåligheten brukar istället få styra och då hamnar narkotikabrott längst ner på listan. Att polisen nu tittar på detta isberg gör ju upplevelsen av Stureplan fridsammare för även vanligt folk som vill köpa sig en glass och inte sola sig i glansen av påtända kändisar som smider ränkfulla planer.