”Marknadsvärdet är det enda som gäller”

Anita Goldman skriver i Aftonbladet erkännande:

När vi gjorde oss av med Gud, gjorde vi oss också av med erkännandet och upplevelsen av att det existerar absoluta och heliga värden. Vårt förhållande till vårt eget arbete, till naturen, till vår historia och upplevelse av plats och tid har blivit gravt lidande. Marknadsvärdet är det enda som gäller.

Eller, så består moderniteten av en reaktion till 1900-talets hemskheter där människan trodde att hon kunde skapa ett eget maktsystem med tro – utan någon hjälp av Gud. Samtidigt är denna tanke naiv för var och en som tror på begreppet Gud, eftersom det delvis dysfunktionella moderna samhället långt ifrån liknar ett Edens paradis och människans ständiga förbättringar att upprätta ett nytt Eden ytterst kommer att misslyckas.

Just denna mänskliga maktlöshet öppnar upp ögonen för absoluta och heliga värden och principer att bejaka.

Socialdemokratin strävar efter att vara en bild av det perfekta, en ”modernitetens ljusbärare”. Frågan är modernitet ytterst handlar om en jakt efter en perfektionism som ytterst kommer att leda till nya besvikelser och kritik. Det kyrkan kan göra är att våga visa denna mänskliga maktlöshet i dess gudomliga former, och ge människor som lider av hopplöshet och självömkan en ny dynamik som inte stänger in och isolerar, utan öppnar upp och omfamnar.

Makten, den som politiken jobbar efter, är i sin bästa form ödmjuk. Det ger hopp till en värld som förlorat sitt ansikte i marknadsvärdet.

Drömmen om en funktionell familj säljer


Alf Svensson och Mikael Oscarsson slår ett slag för den traditionella familjesynen på DN. Familjen som institution som är hotad:

Det är oförsvarligt, menar vi, att krossa familjen som ideal. Barn har rätt till sin naturliga närmiljö.

Att familjer är sköra vet de flesta och några perfekta familjer finns sällan, men det som lägger grunden för en god familj är sammanhållningen och enheten. Möjligheten att växa till en egen individ är också något som kännetecknar en god familj. Samtidigt finns en respekt för traditionella roller i familjen. I dysfunktionella familjer brukar rollförnekelse vara vanligt.

Det största behovet som varje individ i en familj har är att bli älskad. Att göra politik av detta är inte alltid enkelt, eftersom det knappast går att fjärrstyra medborgarna. Om regeringen har som mål att stärka familjernas ekonomi så behöver det inte direkt betyda att medborgare använder pengarna för att stärka familjen. En trasig mor i ett hem kanske gör mer skada för sitt barn än en hel mor i en förskola.

Nej, livet kan aldrig bli rättvist. En viss bitterhet kommer det alltid finnas eftersom livet aldrig är perfekt. Visst, att tro på familjen är bra, men ytterst så är en tro på Gud som far eller mor det enda alternativet för dem som växt upp med dysfunktionella villkor.

Passiv politik bakom droghavet Stureplan

Äntligen lite press på kändiseliten. Att handeln av kokain på Stureplan setts mellan fingrarna av narkotikaroteln är ett mysterium. Så här säger Bo Eliasson till Aftonbladet:

Fler personer som är i den kategorin att de förekommer på nöjessidor.

Nöjet att använda droger är som sagt ytterst en försmak av helvetet. Att det rörs om i grytan skadar därför inte, men det är som sagt inte slutet av problematiken. Att droghavet på Stureplan fått bli så stort beror ytterst på passiva politiska beslut.

För att polisen ska upptäcka narkotikabrott krävs det spaning. Det är en tids- och koncentrations- och intuitionskrävande uppgift som sällan blir belönat. Politisk otåligheten brukar istället få styra och då hamnar narkotikabrott längst ner på listan. Att polisen nu tittar på detta isberg gör ju upplevelsen av Stureplan fridsammare för även vanligt folk som vill köpa sig en glass och inte sola sig i glansen av påtända kändisar som smider ränkfulla planer.

Vi tror mer än någonsin

Helle Klein, politisk chefredaktör på Aftonbladet, skrev igår:

I detta ekonomistiska kulturklimat behövs sannerligen en Luther som med humorns och allvarets mod kan predika människans frihet bortom lönsamhetskriterierna.

Det väcker naturligtvis reaktioner att skriva om Gud i media. En mer intressant person som startade tidningen, Lars Johan Hierta, ansåg att tilliten till Gud var en förutsättning för Aftonbladet, som blev konfiskerad upprepade gånger av staten på 1800-talet innan den kunde etablera sig.

Rätten att yttra sig och våga ha andra åsikter än de politiska strukturerna var sällsynt i mitten av 1800-talets Sverige. Aftonbladet kom att ändra på denna struktur och lade grunden för yttrandefriheten i vårt land och påverkade även den demokratiska utvecklingen med självständiga institutioner.

Dessutom hade Aftonbladet på 1800-talet Sveriges första kvinnliga journalist, vilket säger en hel del om Hiertas moral.

Jan-Inge Flücht (Jinge) oroar sig över att tro är en udda sak och menar att Gud inte passar in i en ledarkrönika, vilket Schibstedt och LO också borde anse.

Frihet bortom lönsamhetskriterierna är verkligen något att ta tillvara, eftersom människans värde idag överskuggas av ytlighetens och materialismens ideal.

Tro är en annan olönsam komponent som gör sig bäst i ett samspel med humor.

Birger Schlaug närmar sig ämnet och något trevande:

Det sägs att tron tappat inflytande i Sverige. Ingenting kan vara mer fel. Vi tror mer än någonsin. Och vi låter tro och tvivel påverka våra liv lika mycket idag som någonsin tidigare.

Själv tror jag svaret ligger där. Tro och tvivel påverkar våra liv lika mycket idag som någonsin tidigare och att bejaka tro – istället för att tvivla – är att öppna upp för frihet och humor. Eller, med psykoanalytiska termer, om tron förtätas, och tvivlet förskjuts, så skapas inre barriärer som låter humorns pulserande rytm skapa befriande dynamiska och emotionella bilder inombords.

Varför får terrorister härja fritt i klassrummet?

Den frågan är återigen relevant efter att LR:s Mette Fjelkner har redovisat på DN Debatt att 6 procent lärare blir hotade med fysiskt våld och att hela 12,7 procent av alla lärare trakasseras. Hon menar att situationen är oacceptabel och anklagar lärarna för att vara passiva med anmälning till polisen.

Själv har jag arbetat som lärare och blivit både hotad och trakasserad av elever. Det var ingen rolig upplevelse när några kastade sten på sommaren och snöbollar på vintern. Nu hade jag tillräckligt med förstånd att inse att det inte handlade om mig samtidigt som jag då kände en frustration att det fanns för få metoder att komma åt direkta olagligheter.

Den 27 september 2007 skrev jag i ämnet väl medveten om att Jan Björklund har en disciplinär uppgift framför sig:

Själv är jag för att det ska finnas väktare i skolan precis som det finns i tunnelbanorna och på pendeltågen. För det är inte pedagogens primära uppgift att skapa ordning i klassrummet bland tjugo till trettio elever som inte förmår i sig själva att respektera vuxna auktoriteter eller allmänna gränser.

Våldet i skolan är inte lärarens uppgift helt enkelt. När det förekommer våldtäkter, regelrätta misshandel och höger- eller vänsterextrema associationer så ligger det i hela samhällets intresse att komma till rätsida med problemen. Så länge lärarens auktoritet är ifrågasatt och samhället inte vill lösa en oacceptabel situation så är patrullerande väktare den närmaste lösningen.

Elev- och lärarmorden i Torsby/Tuusula i Finland visar att behovet av kontroll är stort när disfunktionella klassrum får koka över utan åtgärder. Eller den knivhuggna rektorn i Kungsängen som utsattes för en bestialisk hämnd. Eller gatuvåldets grymma råhet och statusjakt på Kungsholmen som ytterst infekterar hela skolan.

Nej, det är dags att se på skolan utifrån ett vuxenperspektiv, vilket opinionsmedvetna Mette Fjelkner trycker extra på tangenterna riktad mot journalister som dagligen arbetar med opinionsbildning:

Alla borde vara överens om att det är lika oacceptabelt med våld i skolan som på kontoret eller på tidningsredaktionen.

Varför är detta journalisternas ansvarsområde? Ja, det är en bra fråga. Antagligen för att många värderingar sprids genom massmedia och skapar nytänkande. Om svensk massmedia är med på tåget att det ska vara modigt att vara ödmjuk i klassrummet – är mycket vunnet.

Kulturen på tunnelbanan


Högtalarna längst upp hängt med från 1964 då t-banan Telefonplan i Stockholm invigdes. De skrikande lysrören ger en ganska obestämd stämning. Den nyare elektroniska skylten känns också redan omodern.


Den här pingvinen har fått en trottoarpratare som fotboja. Känns absurt på något sätt. Först att konstnärens utsmyckning har poängen att vara aningen komisk. Sedan att ansvariga för tunnelbanan endast tänkt praktiskt utan någon som helst tanke på hur det kan se ut för förbipasserande.


Någon intellektuell har klottrat ett meddelande vid perrongen vars valv fyller Bo Samuelssons väggdekor från 1997 då han använde sig av stimulerande morsekod på väggarna.


Jag hittade också något annat som inte längre har någon funktion, men likväl en telefon.


Noggranheten är inte heller den bästa. Skräp som kastas ner på spåret kan väl starta en brand?


Den här högtalaren är med från tiden då det var tillåtet att röka i tunnelbanan. Väl fungerande, men knappast tilltalande.

Med tanke på att det är en av de platser som resenärer tillbringar stora delar av sin tid borde det väl finnas något av allmän lyx?