Det här blir en lite hoppig artikel med flera olika trådar – så försök gärna hänga med i svängarna.
Norrans ledare jämför Rysslands invasion av Georgien med Israels ockupation av palestinska områden:
I fallet Georgien blev det fart på världssamfundet. I fallet Palestina händer ingenting.
Ingenting?
I princip sedan år 1948 har konflikten mellan israeler och palestinier diskuterats i media. Att judarna fick en egen stat beror ytterst på Europas kraftiga förföljelser av judar under andra världskriget. Det är ett hett ämne som fortfarande kan bränna i samvetet.
Judarna i Sverige är naturligtvis livrädda att deras identitet ska bli utrotat igen. Förintelsen visar att ingen jude går säker i Europa.
Beträffande Georgien så handlar det om ryssvänliga utbrytarrepubliker, som vill vinna självständighet på Rysslands bekostnad. När de senare lämnar Rysslands militära beskydd i förmån för NATO har vi ånyo ett liknande scenario. Liknande logiska följetong existerar inte Mellanösterns Israel och Palestina.
Logiken är religiös.
I Mellanöstern handlar det om vilken Gud som bestämmer. Totalitära krafter får näring av militära enheter som opererar i civila samhällen. Just det synsättet bekräftar också att Islam inte delar in samhället i en religiös och en civil del. Gud är allsmäktig – och de som praktiserar denna form av andlighet är muslimer.
Det bör också påminnas i sammanhanget att judendomen heller inte delar in samhället enligt en civil och religiös karta. Judiska företrädare i Sverige ser därför endast sin överlevnad från statliga garantier.
Det civila samhället är ytterst en konstruktion som har sina rötter i kristendomen, som är den enda religionen som släpper makten till civila politiker eller för den delen tjänstemän som inte behöver vara några särskilda helgon eller praktisera en särskild religion. Garantier utifrån rädsla är inte kristendomens signum.
Fördelarna med kristendomen är många. Fler än pekande finger vid övergångsstället.
President George W Bush må hända använder sig av ett uppskruvat retoriskt tonläge med kristen symbolik, men när han gör det faller han direkt ur ramen. En politiker eller ett företag som delar upp världen i onda och goda, för och emot, lönsamma och olönsamma konsumenter, en målgrupp framför den andra, straffar ut sig själv genom sina ”okristliga” handlingar.
Kärleken innesluter alltid. Den utesluter inte. Det är en innerlig akt. Inte en yttre gärning. Kärleken brusar aldrig upp, säger bibelns hedniske apostel Paulus till de uppläxade korinterna och erbjuder dem andens gåvor istället för vapenmakt. En sådan stat är omöjlig att förverkliga. Enligt tvivlets logik – helt galen!
Därför talar aposteln Paulus, när han vänder sig till stadsborna i Rom, att staten inte bär svärdet förgäves utan agerar i hämndens syfte mot medborgare i samhället som gör ont. Även Gud deltar i detta uppsökande straffarbete, men uppgiften är inte given församlingen, utan det civila samhället.
En kristens främsta kännetecken är den villkorslösa kärleken. Även om hon blir hånad eller straffad.
En märklig kombination och uppdelning må tyckas av den kristne guden, men den kristna filosofin är enkel. Godheten tillhör alla precis som solen. Att praktisera villkorslös innerlig kärlek tillhör de kristna. Makten att straffa tillhör en begränsad skara som i princip kan vara vem som helst som är medborgare i det civila samhället.
Nåväl, nu när jag tråkat ut er med religiösa jämförelser, föreställningar och utlägg så passar jag gå ner en trappa till ner till maskinhallen för att se vad det är för mekanismer som ligger till grund för den västerländska civilisationen.
En och annan utvikning är därför nödvändig.
Den ortodoxa kyrkan som dominerar i Georgien har liknande syn på staten, och försöker inte lägga sig i dess uppgifter. Däremot finns det en konflikt ifråga om ämbeten mellan det katolska och protestantiska väst och ortodoxa kyrkan – och dem sinsemellan. Ortodoxa kyrkan har långt ifrån en egen stat att luta sig emot. Istället har de kompenserat detta med starka biskopar med mycket symbolisk makt.
Protestantismen har avfärdat biskoparnas auktoritet redan 31 oktober 1517 då Martin Luther skrev i flera artiklar:
(5) Påven varken vill eller kan efterskänka några andra straff än dem, som han själv pålagt av egen makt eller i kraft av kyrkans lagar. (6) Påven kan inte förlåta någon skuld [---]. (22) Påven befriar inte själarna från något straff. [---] (36) Varje kristen, som är uppriktigt bedrövad (över sina synder), har full befrielse från straff och skuld. [---] och så vidare.
Gud är var mans och kvinnas rättighet.
Ifråga om judendomen så är judar utvalda av Gud likt Abraham, Isak, Jakob, Josef, Mose, David, Daniel och ett helt gäng av anarkistiska och hovliga profeter. Då för att leda hela världen genom sitt exempel och förmedla Guds budskap till jorden. Det finns naturligtvis ytterligheter i alla religiösa filosofier och diken att falla i. Judendomen är inget undantag.
Å andra sidan har denna form av andlighet varit en förutsättning för den judiska identiteten, som den bär med sina unika särdrag.
För kristendomen är identitetens kärna att älska sin nästa såsom sig själv utifrån föresatsen av en älskande Gud. Att staten inte älskar villkorslöst är en annan sak, eftersom dess primära uppgift är att hantera makten och administrera ekonomin.
Kristendomens allsmäktiga Gud visar med andra ord tillit till människan att förvalta makten. Det är en gemensam uppgift. Ansvaret att älska villkorslöst är främst den enskilde kristnes uppgift och även i förlängningen församlingens arv. Även om Runar förnekar att han varit pastor.
Människor som lever utan en kristen tro älskar ju endast sina egna. Kristendomen förutsätter att kärleken finns hos alla människor, även de som inte tror. Skillnaden är att den kräver kärlek av sina egna, eftersom de fått erfarenhet av en älskande Gud.
En omöjlig logisk och mental ekvation som förutsätter tro, tillit och acceptans.
I judendomen och Islam är Gud den som mäter skulden tand för tand och öga för öga i mellanmänskliga relationer och statliga ärenden. Gud i judendomen är lagens bevakare och som styr jorden genom straff, Gud i Islam är den Allsmäktige och det tar sig i uttryck genom muslimska ledare i politisk ställning och i kristendomen är Gud kärlekens bevakare.
Att Norran saknar grundläggande förståelse för olikheter i globala kulturella jämförelser är därför föga förvånande. Att svenska lärare saknar viktiga kunskaper om förintelsen är minst sagt förvånande.
Att kunskap och förståelse går hand i hand borde vara självklart. Särskilt om det statliga samvetet fortfarande är märkt av skulden från förintelsen.
