Demokratiska misslyckanden i Kaukasus

Jan Blomgren skriver förträffligt på SvD:

Fortfarande är det oklart vad som fick Michail Saakasjvili att ge ­efter för ryska provokationer och beordra det massiva bombanfallet mot den oförberedda ­staden Tschinvali med då 12000 till 15000 invånare.

Ja, vem fick egentligen presidenten sitt manus ifrån? Var det USA? Var det Israel? Var det Storbritannien? Eller var det Saakasjvili själv som tryckte på knappen och förklarade krig mot Ryssland? Hade han hoppats på ett världskrig mellan USA och Ryssland precis som i gamla Hollywoodfilmer från Kalla Kriget?

”Stormaktsambitioner” kallar DN:s Johan Schück krisen i Kaukasus och försöker räkna ut de ekonomiska konsekvenserna. Jag tvivlar.

Georgien spelade ett högt spel som de förr eller senare kommer få kritik för. Diplomaterna, inklusive Bildt och Rive, var alldeles för naiv ifråga om sårbarheten med NATO:s närhet till Ryssland. Inte att NATO skulle gå in i en strid, utan att NATO kan i egennyttans namn utnyttjas som slagträd mot Ryssland och provocera fram kalla rysningar.

Det är möjligt att detta aldrig kommer upp inför allmänhetens ögon, men faktum är att det inte bara var Georgien som gjorde fel genom att börja kriget, utan det var en alltför godtrogen diplomati som räknade med att Georgien skulle vakna upp från sin kommunistiska sömn alldeles för tidigt.

För demokratin blev kriget i Kaukasus ett problem. Likt terrorister som utnyttjar civilbefolkningen för sina syften, så utnyttjade Georgien sin närhet till NATO och EU för att spela i ett spel som kostade år av diplomatiska ansträngningar, vilka försvann samma dag som Georgien anföll Sydossetien.

Vi behöver inte gå långt tillbaka i historien för att finna exempel. Relationen mellan Finland och Sverige har inte alltid varit så grann som den vill påskina. Det var å andra sidan på 1800-talet.

Sverige – terroristernas marknad?

FRA-lagen är ett hett diskussionsspår. Moderaterna och Centerpartiet är de mest högljudda. Liberalerna de mest kränkta och kristdemokraterna håller låg profil.

Nu vill Centern begränsa FRA:s rätt att spana på civila svenskar. Även om detta förnekas av FRA, så finns möjligheten i praktiken. Den nödvända insynen för att skydda enskilda människors integritet kommer att hemligstämplas utifrån antagandet att om Fienden får en pusselbit, så kan de räkna ut hela pusslet själva.

Övervakningen i ett samhälle som grundar sig på flera olika synsätt på världen är ett stort problem. Globalismen förutsätter att staten har kontrollen, men begränsar sin makt i förhållande till invånarna. Statens uppgift är att förmedla välfärd.

Nu när hoten utgår från islamistiska terrorister så uppstår ett problem som gör att vår dualistiska världssyn med uppdelade sektorer i samhället inte förmår att lokalisera problemen lika effektivt.

Det är inte särskilt svårt att se vart Sverige skulle hamna. Ett terroristisk parti som Hizbollah, som får regionalt stöd, kan enkelt operera i ett land som saknar en underrättelsetjänst som förmår att kontrollera kommunikationen. I Sverige finns möjligheten till liknande utveckling.

Den annalkande högerextremismen, vilket jag tolkar som behovet att isolera sin nationella identitet ökar. Detta går hand i hand med integrationsprocessen där invandrare når ökad acceptans på arbetsmarknaden, då tack vare globalismen. Samtidigt får Sverige rollen som biståndsland åt terroristorganisationer. Det är motstridiga bilder från verkligheten, men varje bild har sitt särskilda värde.

En önskan att svenska försvaret ska få en alltmer aktivare roll i världen ligger i fatet. Det är naturligtvis viktigt. Försvarets, utrikes- och säkerhetspolitikens behov behöver balanseras mot de sektorer som förlorar sitt medborgerliga skydd. Hur detta ska utformas är mer eller mindre en gåta.

Är ett brännmärkt samvete bästa skyddet?

Det här blir en lite hoppig artikel med flera olika trådar – så försök gärna hänga med i svängarna.

Norrans ledare jämför Rysslands invasion av Georgien med Israels ockupation av palestinska områden:

I fallet Georgien blev det fart på världssamfundet. I fallet Palestina händer ingenting.

Ingenting?

I princip sedan år 1948 har konflikten mellan israeler och palestinier diskuterats i media. Att judarna fick en egen stat beror ytterst på Europas kraftiga förföljelser av judar under andra världskriget. Det är ett hett ämne som fortfarande kan bränna i samvetet.

Judarna i Sverige är naturligtvis livrädda att deras identitet ska bli utrotat igen. Förintelsen visar att ingen jude går säker i Europa.

Beträffande Georgien så handlar det om ryssvänliga utbrytarrepubliker, som vill vinna självständighet på Rysslands bekostnad. När de senare lämnar Rysslands militära beskydd i förmån för NATO har vi ånyo ett liknande scenario. Liknande logiska följetong existerar inte Mellanösterns Israel och Palestina.

Logiken är religiös.

I Mellanöstern handlar det om vilken Gud som bestämmer. Totalitära krafter får näring av militära enheter som opererar i civila samhällen. Just det synsättet bekräftar också att Islam inte delar in samhället i en religiös och en civil del. Gud är allsmäktig – och de som praktiserar denna form av andlighet är muslimer.

Det bör också påminnas i sammanhanget att judendomen heller inte delar in samhället enligt en civil och religiös karta. Judiska företrädare i Sverige ser därför endast sin överlevnad från statliga garantier.

Det civila samhället är ytterst en konstruktion som har sina rötter i kristendomen, som är den enda religionen som släpper makten till civila politiker eller för den delen tjänstemän som inte behöver vara några särskilda helgon eller praktisera en särskild religion. Garantier utifrån rädsla är inte kristendomens signum.

Fördelarna med kristendomen är många. Fler än pekande finger vid övergångsstället.

President George W Bush må hända använder sig av ett uppskruvat retoriskt tonläge med kristen symbolik, men när han gör det faller han direkt ur ramen. En politiker eller ett företag som delar upp världen i onda och goda, för och emot, lönsamma och olönsamma konsumenter, en målgrupp framför den andra, straffar ut sig själv genom sina ”okristliga” handlingar.

Kärleken innesluter alltid. Den utesluter inte. Det är en innerlig akt. Inte en yttre gärning. Kärleken brusar aldrig upp, säger bibelns hedniske apostel Paulus till de uppläxade korinterna och erbjuder dem andens gåvor istället för vapenmakt. En sådan stat är omöjlig att förverkliga. Enligt tvivlets logik – helt galen!

Därför talar aposteln Paulus, när han vänder sig till stadsborna i Rom, att staten inte bär svärdet förgäves utan agerar i hämndens syfte mot medborgare i samhället som gör ont. Även Gud deltar i detta uppsökande straffarbete, men uppgiften är inte given församlingen, utan det civila samhället.

En kristens främsta kännetecken är den villkorslösa kärleken. Även om hon blir hånad eller straffad.

En märklig kombination och uppdelning må tyckas av den kristne guden, men den kristna filosofin är enkel. Godheten tillhör alla precis som solen. Att praktisera villkorslös innerlig kärlek tillhör de kristna. Makten att straffa tillhör en begränsad skara som i princip kan vara vem som helst som är medborgare i det civila samhället.

Nåväl, nu när jag tråkat ut er med religiösa jämförelser, föreställningar och utlägg så passar jag gå ner en trappa till ner till maskinhallen för att se vad det är för mekanismer som ligger till grund för den västerländska civilisationen.

En och annan utvikning är därför nödvändig.

Den ortodoxa kyrkan som dominerar i Georgien har liknande syn på staten, och försöker inte lägga sig i dess uppgifter. Däremot finns det en konflikt ifråga om ämbeten mellan det katolska och protestantiska väst och ortodoxa kyrkan – och dem sinsemellan. Ortodoxa kyrkan har långt ifrån en egen stat att luta sig emot. Istället har de kompenserat detta med starka biskopar med mycket symbolisk makt.

Protestantismen har avfärdat biskoparnas auktoritet redan 31 oktober 1517 då Martin Luther skrev i flera artiklar:

(5) Påven varken vill eller kan efterskänka några andra straff än dem, som han själv pålagt av egen makt eller i kraft av kyrkans lagar. (6) Påven kan inte förlåta någon skuld [---]. (22) Påven befriar inte själarna från något straff. [---] (36) Varje kristen, som är uppriktigt bedrövad (över sina synder), har full befrielse från straff och skuld. [---] och så vidare.

Gud är var mans och kvinnas rättighet.

Ifråga om judendomen så är judar utvalda av Gud likt Abraham, Isak, Jakob, Josef, Mose, David, Daniel och ett helt gäng av anarkistiska och hovliga profeter. Då för att leda hela världen genom sitt exempel och förmedla Guds budskap till jorden. Det finns naturligtvis ytterligheter i alla religiösa filosofier och diken att falla i. Judendomen är inget undantag.

Å andra sidan har denna form av andlighet varit en förutsättning för den judiska identiteten, som den bär med sina unika särdrag.

För kristendomen är identitetens kärna att älska sin nästa såsom sig själv utifrån föresatsen av en älskande Gud. Att staten inte älskar villkorslöst är en annan sak, eftersom dess primära uppgift är att hantera makten och administrera ekonomin.

Kristendomens allsmäktiga Gud visar med andra ord tillit till människan att förvalta makten. Det är en gemensam uppgift. Ansvaret att älska villkorslöst är främst den enskilde kristnes uppgift och även i förlängningen församlingens arv. Även om Runar förnekar att han varit pastor.

Människor som lever utan en kristen tro älskar ju endast sina egna. Kristendomen förutsätter att kärleken finns hos alla människor, även de som inte tror. Skillnaden är att den kräver kärlek av sina egna, eftersom de fått erfarenhet av en älskande Gud.

En omöjlig logisk och mental ekvation som förutsätter tro, tillit och acceptans.

I judendomen och Islam är Gud den som mäter skulden tand för tand och öga för öga i mellanmänskliga relationer och statliga ärenden. Gud i judendomen är lagens bevakare och som styr jorden genom straff, Gud i Islam är den Allsmäktige och det tar sig i uttryck genom muslimska ledare i politisk ställning och i kristendomen är Gud kärlekens bevakare.

Att Norran saknar grundläggande förståelse för olikheter i globala kulturella jämförelser är därför föga förvånande. Att svenska lärare saknar viktiga kunskaper om förintelsen är minst sagt förvånande.

Att kunskap och förståelse går hand i hand borde vara självklart. Särskilt om det statliga samvetet fortfarande är märkt av skulden från förintelsen.

Fredskompetens 200 år till salu

ÖB Håkan Syrén blir regeringens kandidat till posten som ordförande i EU:s militärkommitté. Det är som somliga bloggare före mig kommenterat en spark uppåt och föga förvånande.

I tider då Rysslands tillbakadragande från Georgien och kritik mot Polen för dess öppenhet gentemot USA så är väl detta en av de mindre hetaste frågorna. Sverige har vad jag vet inte haft någon ÖB som haft hela folkets stöd eller fått utöva någon som helst makt. Istället har politikerna fått styra allt för mycket.

Sverige har ett ganska resurskrävande försvar, men däremot verkar det mest vara materiel som står och rostar i förvaringsutrymmen runt omkring landet. Finland har satsat mer på folklig mobilisering, vilket gör att de svenska farhågorna för en rysk invasion består i ryska bombplan, vilket mer är en amerikans specialitet. Vädret i Sverige gör ett sådant bombanfall dessutom extremt ogynnsamt för ryssarna.

Senaste gången ryssarna utnyttjade bombplan var i ett anfall mot Georgien strax utanför Tbilisi, vilket var föga effektivt. Även anfallet söder om Abchaziern var föga effektivt, men tillräckligt skrämmande för att georgiska trupper blev desillusionerade.

Nej, hoten mot Sverige är tämligen ofarliga, men ändå värda att respektera. En svensk ÖB tror jag skulle ha väldigt lite att bidra till EU:s militära totala kompetens. Ytterst en passiv roll i ett EU, som efter 60 år, tre generationer, fortfarande inte riktigt hittat sin roll i världen.

Ytterst tycker jag EU:s brister märks i fredsförhandlingarna mellan Frankrike och Ryssland, där respekten mellan parterna är tvungen att bli uppbackad av USA. Det finns i EU en grundläggande rädsla för den egna styrkan och galenskapen som resulterar i en paralysering som hämmar utvecklingen för det egna ansvarstagandet – och rollen i en global värld som behöver flera aktörer än USA.

500 ryska soldater blir kvar i Georgien

Samtidigt som journalisten Ebba Sävborg berättar i Aftonbladet att Ryssland ”inrättar en säkerhetszon kring utbrytarrepublikerna Sydossetien och Abchazien. Det är troligt att de har reguljära trupper kvar i Sydossetien, utöver den fredsbevarande styrkan” så meddelar Helsingin Sanomat att president Medvedev har sagt till franska presidenten Nicolas Sarkozy igår tisdag att Ryssland lämnar Georgien, men har kvar en styrka av 500 soldater. Samtidigt har generalen Igor Konošenkov meddelat att ryska trupper lämnar Gori.

Vad president Medvedev säger är fortfarande inte lika säkert om premiärminister Putin inte sagt något liknande. Journalisten Niklas Lampi kallar maktkampen mellan Putin och Medvedev för ”politisk teater” som ingen tar på allvar.

Enligt AFP beskyller USA:s utrikesminister Condoleezza Rice den ryska ledningen för att vara ”laglösa”, då de brutit den tidigare överenskommelsen med Frankrike. Utrikesminister Rice är också tydlig med att Ryssland inte kan förändra den politiska kartan som är lagd, vilket betyder att Georgien och Ukraina kommer att som demokratiska fria nationer få bli medlemmar i NATO.

And NATO stays true to [---] that Georgia and Ukraine, having declared that they wish to pursue a transatlantic future, will become members of NATO.

Samtidigt har den finske utrikesministern Alexander Stubb en tydlig roll i samordningen av 100 officerare som ska övervaka åt OSCE.  Denna insats blev också omnämnd av utrikesminister Rice.

Konflikten i Kaukasus pekar på den gamla relationen som funnits mellan NATO och Ryssland. För rysk del handlar det att forna sovjetiska stater nu lämnar den ryska gemenskapen i förmån för NATO. Här finns naturligtvis en hel del sorg, då Georgien en gång var Sovjetunionens vagga där Stalin föddes. Å andra sidan har världen sett större ledare än Stalin.

Möjligtvis var konflikten i Kaukasus en sista dödsryckning av den forna sovjetiska republiken.

En smått skakig vänskap till Ryssland

Trycket på Ryssland ökar nu. NATO:s utrikesministrar har sammanträde idag och Condoleezza Rice säger att de ska diskutera den ryska strategin som går ut på att skapa förvirring.

USA menar att de försökt betrakta Ryssland som vän och inte som fiende, och mot den bakgrunden låtit de delta i internationella institutioner som WTO, OECD och G-8 samt det NATO-Ryska Rådet. Samtidigt poängterar Rice att kritiken mot Ryssland kommer att fortsätta. Angående missilförsvaret i Polen och radarstationen i Tjeckien så handlar det om att erbjuda skydd även till Ryssland, replikerade Rice humoristiskt:

När människor sträcker ut en vänskaplig hand, så är det inte ett ansvarigt språkbruk att hota dem med kärnvapen, som en anonym rysk general tydligen har sagt.

USA fortsätter alltså att hälla olja över vågorna och lägga en varm hand över den ryska kokande pannan. Ändå står USA på Georgiens sida, då de menar att Ryssland har demonstrerat att det kan använda en överväldigande regional militär styrka för att klå upp en liten granne. Konflikten är naturligtvis betydligt mer komplex. Bilderna är långt ifrån entydiga.

Human Right Watch, som DN citerar, menar att mänskliga rättigheter bryts på båda sidorna. När Georgien anföll Tschinvali så hade invånarna endast några gevär för att försvara sig, och molotovcoctails. När sedan Ryssland svarade med 20,000 soldater och 1,200 pansarvagnar så var striden snart slut. Frågan är om de uppgifterna från USA:s ambassadör i Stockholm, Robert Silverman, är helt korrekta?

Den ryska truppnärvaron var i princip lika många invånare som hela Tschinvali bestod av, vilket jag tvivlar på tills motsatsen är bevisad. Här har Human Right Watch också uppgiften i sitt faktasökande att balansera påståenden som bevisar en ryskt oproportionerlig reaktion med tok för mycket pansarvagnar och ryska soldater. Uppgiften kommer delas med andra observatörer, då bland annat från OSSE.

Den brittiske utrikesministern Miliband bekräftar i i SKY efter NATO-mötet som precis avslutades att en oproportionerlig reaktion mot Ryssland skulle ytterst bli kontraproduktiv. Att skära av alla förbindelser med Ryssland är uteslutet:

Ryssland vill vara en respekterad internationell aktör och kan endast vara det om det lever upp till internationella överenskommelser. Jag tror det är viktigt att vi inte för en politik som utgår från att isolera Ryssland. Vad vi behöver är ett hårdhudat engagemang. Men, vi kommer att bekräfta att det inte är ”business as usual”.

Finlands utrikesminister Alexander Stubb fortsätter spela en aktiv roll i fredsarbetet, då han fick närvara på NATO-mötet:

Alexander Stubb som företräder OSSE menar att tillbakadragandet endast är ett första led. Därefter följer behovet av en FN-resolution och en internationell fredsstyrka. Detta meddelar Helsingin Sanomat.

Vem bestämmer över den ryska reträtten?

Irritationen växer hos både OSSE, USA och georgierna när Ryssland inte infriade sitt löfte att på måndagen dra sina trupper tillbaka från Sydossetiens huvudstad. General Anatolij Nogovitsy har huvudrollen i tillbakadragandet och menar att Ryssland inte drar sig tillbaka lika fort som de kom.

Nu sprider sig skräcken att Ryssland skulle hota med liknande invasion mot även kringliggande självständiga stater. Fokus hamnar på Ukraina, som strävar efter NATO-medlemskap. Även Finland som funderat på NATO-medlemskap tvingas nu omvärdera och på nytt bedöma situationen, eftersom den långt ifrån är lika neutral som tidigare. Även Sverige som gärna ligger i linje med Finland får hemläxa i den ryska relationen.

Nu visar det sig att den som verkligen bestämmer över den ryska reträtten inte är president Medvedev utan premiärminister Putin. Det är alltså först efter att Putin har godkänt tillbakadragandet som det verkligen kan inträffa. Det ger också sken av att den egentliga ledaren för Ryssland inte är presidenten, utan premiärministern. Detta skriver Jussi Konttinen på Helsingin Sanomat och hänvisar till Maria Lipman på The Carnegie Moscow Center.

En annan bedömning gör DN:s Michael Winiarski som hänvisar till Russia in Global Affairs. Ekvationernas smått konspiratoriska huvudpoäng handlar om hur den republikanska presidentkandidaten McCain är inblandade i krisen i Kaukasus. USA:s republikaner behöver helt enkelt en ny krigspresident. Favorit i repris, alltså.

Även USA:s ambassadör Robert Silverman konspirerar och menar att Ryssland började attacken genom de spänningar som finns i Sydossetien och Nordossetien. Det oproportionerliga våldet faller helt på ryssarna, menar Silverman, samtidigt som han glömmer att den som överreagerade först var Georgien. Silverman hänvisar till trupprörelserna i Ryssland är ett tydligt tecken på aggressivitet, där 1200 pansarvagnar och 20,000 soldater sattes in mot Georgien.

Faktum är att de georgiska trupperna hade hela fredagen att härja i Sydossetien innan ryska trupper var på plats på lördagen. En röst från Tschinvali blir citerad i DN:

De räddade oss

Liknande röst från Tschinvali skrev jag häromdagen på min blogg:

Putin kommer att göra oss ett nytt hus. Ryssland är bättre än dessa svin.

I Kaukasus är USA:s roll att hjälpa. Då med amerikanska militärflygplan C-17. Märklig kombination trots allt, vilket visar på den ryska toleransen av amerikansk militär närvaro. Condoleezza Rice menar dock att Ryssland kommer få betala ett pris för oproportionellt våld. Oklart vad.

Mycket tyder på att premiärminister Putin är den som håller i piskan och president Medvedev håller moroten. De nya rollerna märks också i diskussionen om USA:s missiler i Polen och Rysslands halvrostiga kärnvapenarsenal i Kaliningrad.

Mycket tyder också på att vi gått in i en postsovjetisk era. Det Kalla kriget är inte längre en överliggande idé utan en metod för att framföra sina åsikter med hjälp av militär status. Metoden heter Putin och idén heter Medvedev. Visionen heter USA.