Liberalen Johan Ingarö skriver att de rödgröna tänker göra sd till en politisk bricka inför valet 2010. När jag därifrån klickar vidare till bloggaren Magnus Ljungqvist så upplever jag det som att han försöker misskreditera kd:s politiska utveckling i Sverige med sd korta tid i den publicistiska makten:

Det är i dagsläget ungefär lika troligt att sverigedemokraterna tar sig in i Sveriges riksdag som att kristdemokraterna klarar sig kvar.

Det är naturligtvis en felaktig jämförelse. Kd är inget extremistiskt parti till skillnad mot (vänsterpartiet och) sverigedemokraterna vars frågor ofta hamnar i mer skvalleraktiga salonger än i tv-debattens seriösa dialogsoffor. Många av sd:s väljare kommer dessutom från de två stora partierna, vilket borde ge utrymme för egenmäktig intern självkritik än för politisk pajkastning på ett mindre etablerat parti.

Att rödgröna politiska bloggare dessutom tror att en oseriös demagogi kan ersätta en seriös dialog med besvikna väljare är att halvhjärtat försök sopa bort problemen från det egna partiet. Istället borde de försöka se orsakerna till den. I längden skapar ett sådant här reflexmässigt beteende enligt mig mer tystnad i den politiska garderoben, som ytterst gynnar kristdemokraterna som blir ofördelaktigt jämförda med sd.

En sak är för mig också tydlig. Erfarenheten visar att liberala värderingar leder lättare till vänsterextremism än kristdemokratiska värderingar som mer är balanserade för att passa alla i den politiska kartan.

”Kristdemokratiska värderingar är så allmänna att de flesta tycker de är bra, men ingen röstar på ett parti som är hyggligt”, brukar tongångarna gå bland mer cyniska väljare. Samtidigt tror jag ingen vill ha ett samhälle där extremister springer omkring på gatorna och tvingar slöja på kvinnor som umgås i samma offentliga rum som männen, eller en hatisk invandringspolitik där en specifik etnisk befolkningsgrupp blir mellan raderna utpekad som kriminell.

Ingen bloggare eller journalist vill gå hem och veta att det fria ordet inte längre är särskilt fritt, då deras liv hänger på en hotande skör tråd då de skriver obehagligheter om samhällets mörka sidor. Ingen kriminell som avtjänat sitt straff i samvetsöm granskning bakom år i isolerade rum vill bli dubbelbestraffad av anonyma bloggare eller dagstidningar på frihetens dag.

I det här sammanhanget framstår ”ett schysstare Sverige” som rena drömmen för både den frispråkiga och den som vill befriad från förflutenhetens demoner. Och jag lovar, kristdemokraterna vet hur sådana demoner besegras.

När rödgröna Johan Sjölander skriver retoriskt att vi i Alliansen vill ”komma undan med tricket att låtsas som ett beroende faktiskt inte är något beroende alls” så faller den långt bort från målbilden om vad som är schysst för Sverige.

Nej, ingen ska behöva vara rädd för att vara en schysst svensk medborgare. Att vara schysst borde vara en rättighet, men också en dröm om vad som håller oss samman i det här landet.

Det är glädjande besked för kd som håller sig ovanför strecket i opinionsmätningarna mindre än två år inför valet.

Det positiva är också att Alliansen knappar in på de Rödgröna, som haft medvind efter de tuffare dagarna i början av regeringsperioden. Då begicks det också massiva och mer tveksamma misstag som att välja fel personer till ministerposter och höja avgifterna till a-kassan och följa förre presidenten George W Bushs politik alldeles för slapphänt.

Kanske kan vissa avtal återkallas mellan länderna nu när president Obama är mer inställsam gentemot de länder som noggrant följt Chock and Awe-politiken till punkt och pricka. Här har Alliansen en möjlighet att dra nytta av den enorma kursförändringen i USA där president Obama väljer att prioritera civila friheter som öppenhet och dialog än begränsa friheter och sedan låta amerikanarna leva i global rädsla och isolering.

För om president Obama planerar att digitalisera amerikanska skolan så behövs det också en konkret politik för detta, som i sin tur även påverkar andra västländer. För vad som saknats inom området har varit en konkret politik. Mycket har gått till att investera i digital infrastruktur, där innehållet har lämnats helt till allmänhetens godtycke.

Även den amerikanska sjukvården behöver bli digitaliserad, vilket innebär att det är lättare att samordna patienter mellan olika sjukhus. För svensk del skulle det innebära en enorm kursläggning.

Här går det att rädda liv och vinna kunskaper, men också röster inför de osäkra väljarna i EU-valet. Två flugor i en smäll helt enkelt.

EU-valet i sommar lär bli en riktig het rysare. Kristdemokraterna i Stockholm kommer att satsa sitt yttersta för att lyfta fram en politik som är anpassad för dagens utmaningar i den moderna familjen. Här gäller det slå vakt för de värderingar som redan är befintliga, men även hitta nya vägar för att släppa in fler än mamma och pappa.

Debatten om jobblinjen plockas upp av Sven-Erik Österberg (s) och Luciano Astudillo (s) på DN Debatt. Den senare har redan blivit ett irritationsargument bland Alliansens moderater. Helt klart är att soicaldemokraterna för länge sedan tappat greppet om jobblinjen och fokuserat sig mer på bidragslinjen.

Att Luciano Astudillo kan röra om i grytan tvivlar jag inte på, men hur långt är han beredd att gå?

Nu ger de sig i kast med den och pekar på svagheterna i systemet. En av de tydligaste är bristen på hopp bland de arbetslösa:

Men för att se möjligheter måste vi ha självkänsla och hopp. Mötet mellan människor behövs allra mest när vi är i kris. Arbetsförmedlingen har inte tillräckliga resurser för att möta detta behov. Det duger inte. I den reformerade förmedlingen måste vi upprätta det personliga mötet – som lägger grunden för självkänsla och framtidstro, och stärker oss på vägen mot ett nytt jobb. Här kan det finnas en del att lära av de privata aktörer som förmedlar jobb.

Just precis. Att privata aktörer kan lära arbetsförmedlingen något är en sak. Sedan kan även arbetsförmedlingen bidra med resurser till privata aktörer. Det är en annan sak. Själva dynamiken är viktig.

Problemet ligger i försörjningen. Att arbeta utan att få någon riktig försörjning plågar också den arbetslöses självkänsla. För den enskilda är det också viktigt att få delta i den ekonomiska dynamiken på arbetsmarknaden.

Hur detta ska lösas ser jag inte svar på hos varken Alliansen eller de Rödgröna. Närmaste jag kan komma till är att människor får starkare självkänsla.

När det gäller en sådan politik så handlar det mer om medmänsklighet. Det borde vara en självklarhet i alla partier. Att göra som president Barack Obama som kan förmedla detta hopp handlar om att ha ett program för självkänslan.

Ett liknande program skulle ur svensk synvinkel vara att bemöta ”du ska inte tro”-kulturen som finns i vårt samhälle. Inte att kasta bort Jantelagen, utan raffinera den och acceptera att den har ett budskap i sig. Det är där någonstans ljuspunkterna finns även för svensk politik, som bör definieras till annat än att bygga fina system och räkna budgeten.