Varför blir kd jämt jämförd med sd?

Liberalen Johan Ingarö skriver att de rödgröna tänker göra sd till en politisk bricka inför valet 2010. När jag därifrån klickar vidare till bloggaren Magnus Ljungqvist så upplever jag det som att han försöker misskreditera kd:s politiska utveckling i Sverige med sd korta tid i den publicistiska makten:

Det är i dagsläget ungefär lika troligt att sverigedemokraterna tar sig in i Sveriges riksdag som att kristdemokraterna klarar sig kvar.

Det är naturligtvis en felaktig jämförelse. Kd är inget extremistiskt parti till skillnad mot (vänsterpartiet och) sverigedemokraterna vars frågor ofta hamnar i mer skvalleraktiga salonger än i tv-debattens seriösa dialogsoffor. Många av sd:s väljare kommer dessutom från de två stora partierna, vilket borde ge utrymme för egenmäktig intern självkritik än för politisk pajkastning på ett mindre etablerat parti.

Att rödgröna politiska bloggare dessutom tror att en oseriös demagogi kan ersätta en seriös dialog med besvikna väljare är att halvhjärtat försök sopa bort problemen från det egna partiet. Istället borde de försöka se orsakerna till den. I längden skapar ett sådant här reflexmässigt beteende enligt mig mer tystnad i den politiska garderoben, som ytterst gynnar kristdemokraterna som blir ofördelaktigt jämförda med sd.

En sak är för mig också tydlig. Erfarenheten visar att liberala värderingar leder lättare till vänsterextremism än kristdemokratiska värderingar som mer är balanserade för att passa alla i den politiska kartan.

”Kristdemokratiska värderingar är så allmänna att de flesta tycker de är bra, men ingen röstar på ett parti som är hyggligt”, brukar tongångarna gå bland mer cyniska väljare. Samtidigt tror jag ingen vill ha ett samhälle där extremister springer omkring på gatorna och tvingar slöja på kvinnor som umgås i samma offentliga rum som männen, eller en hatisk invandringspolitik där en specifik etnisk befolkningsgrupp blir mellan raderna utpekad som kriminell.

Ingen bloggare eller journalist vill gå hem och veta att det fria ordet inte längre är särskilt fritt, då deras liv hänger på en hotande skör tråd då de skriver obehagligheter om samhällets mörka sidor. Ingen kriminell som avtjänat sitt straff i samvetsöm granskning bakom år i isolerade rum vill bli dubbelbestraffad av anonyma bloggare eller dagstidningar på frihetens dag.

I det här sammanhanget framstår ”ett schysstare Sverige” som rena drömmen för både den frispråkiga och den som vill befriad från förflutenhetens demoner. Och jag lovar, kristdemokraterna vet hur sådana demoner besegras.

När rödgröna Johan Sjölander skriver retoriskt att vi i Alliansen vill ”komma undan med tricket att låtsas som ett beroende faktiskt inte är något beroende alls” så faller den långt bort från målbilden om vad som är schysst för Sverige.

Nej, ingen ska behöva vara rädd för att vara en schysst svensk medborgare. Att vara schysst borde vara en rättighet, men också en dröm om vad som håller oss samman i det här landet.

Illegal Obama-målning i museum

Barack ObamaPorträttet som följt med sedan Barack Obamas kampanjdagar har nu blivit utställd på ”The National Portrait Gallery” skriver NY-Times. Själv kommenterar konstnären Shepard Fairey framgången i ett email:

These galleries are just trophy cabinets for a handful of millionaires. The public never has any real say in what art they see.

Att bildens kraft och budskap inte ska underskattas i svenska valkampanjer är alltså något som går att lära från det inträffade. Konst är fortfarande viktigt för att förmedla ett budskap till väljarna. I USA finns det en förkärlek till underdogs, och att Shepard Fairey graffitimålning får plats i finrummet visar inte bara på att gränserna mellan fint och fult har förändrats en hel del i globaliserings tidevarv på Internet, utan även i verkligheten.

Att färgerna blått och rött blandar sig i hans ansikte visar på den längtan som han burit inom sig att försöka överbrygga motsättningarna som funnits mellan republikaner och demokrater. Av många har hans ambitioner i början av kampanjen blivit idiotförklarade, men på ett enastående sätt har han stått emot kritikerna som rackat ner honom.

Politik innebär på sätt och vis Audacity of Hope, en djärvhet att våga hoppas. Då att även i ful graffitikonst finns det något värdefullt som kan lyftas upp för att stärka den nationella stoltheten.

Läs även bloggen från National Potrait Galley.

Slutet på Rödgrön medvind…?

Det är glädjande besked för kd som håller sig ovanför strecket i opinionsmätningarna mindre än två år inför valet.

Det positiva är också att Alliansen knappar in på de Rödgröna, som haft medvind efter de tuffare dagarna i början av regeringsperioden. Då begicks det också massiva och mer tveksamma misstag som att välja fel personer till ministerposter och höja avgifterna till a-kassan och följa förre presidenten George W Bushs politik alldeles för slapphänt.

Kanske kan vissa avtal återkallas mellan länderna nu när president Obama är mer inställsam gentemot de länder som noggrant följt Chock and Awe-politiken till punkt och pricka. Här har Alliansen en möjlighet att dra nytta av den enorma kursförändringen i USA där president Obama väljer att prioritera civila friheter som öppenhet och dialog än begränsa friheter och sedan låta amerikanarna leva i global rädsla och isolering.

För om president Obama planerar att digitalisera amerikanska skolan så behövs det också en konkret politik för detta, som i sin tur även påverkar andra västländer. För vad som saknats inom området har varit en konkret politik. Mycket har gått till att investera i digital infrastruktur, där innehållet har lämnats helt till allmänhetens godtycke.

Även den amerikanska sjukvården behöver bli digitaliserad, vilket innebär att det är lättare att samordna patienter mellan olika sjukhus. För svensk del skulle det innebära en enorm kursläggning.

Här går det att rädda liv och vinna kunskaper, men också röster inför de osäkra väljarna i EU-valet. Två flugor i en smäll helt enkelt.

EU-valet i sommar lär bli en riktig het rysare. Kristdemokraterna i Stockholm kommer att satsa sitt yttersta för att lyfta fram en politik som är anpassad för dagens utmaningar i den moderna familjen. Här gäller det slå vakt för de värderingar som redan är befintliga, men även hitta nya vägar för att släppa in fler än mamma och pappa.

Obama för öppen ekonomisk redovisning

Det är mycket som händer i USA. Barack Obama har valt en minst sagt tuff väg sedan han började med att ringa den palestinska presidenten Mahmoud Abbas och därefter direkt gett sig i kast med den amerikanska inrikesproblematiken, vilket innebär finanskrisen och alla dess konsekvenser.

Barack Obama har hela världen framför sina fötter. Direkt vid sin första dag i Vita Huset började han att blogga och fortsätter direkt med sina YouTube-tal varje vecka. Inget undantag denna vecka, trots att det är hans första YouTube-tal som president.

Nytt också för denna vecka är förutom de tidigare löftena om att digitalisera både sjukvården och skolan är recovery.gov. På den sajten ska det ske en fortvisande redovisning av skattebetalarnas pengar.

När det händer något nytt är det också dags att lägga gammal politik bakom sig. Rädslans politik, som också blivit kallad för Chock & Awe-politik i och med president George W Bush har därmed fått ett dramatiskt slut. En nutidshistoria som författaren Naomi Klein fångat upp i ”the Shock Doctrine” som handlar om att den globala världen ska bli räddad genom krig och elände. Abortpolitiken inget undantag.

Nu går USA mot ett ”open source”-samhälle, vilket i sig är intressant. På sätt och vis blir den demokratiska samspelet större, men frågorna är fortfarande fler än de svaren. Mycket återstår för Barack Obama att förverkliga under sina första 100 dagar.

När blir Jantelagen politik i Sverige?

Debatten om jobblinjen plockas upp av Sven-Erik Österberg (s) och Luciano Astudillo (s) på DN Debatt. Den senare har redan blivit ett irritationsargument bland Alliansens moderater. Helt klart är att soicaldemokraterna för länge sedan tappat greppet om jobblinjen och fokuserat sig mer på bidragslinjen.

Att Luciano Astudillo kan röra om i grytan tvivlar jag inte på, men hur långt är han beredd att gå?

Nu ger de sig i kast med den och pekar på svagheterna i systemet. En av de tydligaste är bristen på hopp bland de arbetslösa:

Men för att se möjligheter måste vi ha självkänsla och hopp. Mötet mellan människor behövs allra mest när vi är i kris. Arbetsförmedlingen har inte tillräckliga resurser för att möta detta behov. Det duger inte. I den reformerade förmedlingen måste vi upprätta det personliga mötet – som lägger grunden för självkänsla och framtidstro, och stärker oss på vägen mot ett nytt jobb. Här kan det finnas en del att lära av de privata aktörer som förmedlar jobb.

Just precis. Att privata aktörer kan lära arbetsförmedlingen något är en sak. Sedan kan även arbetsförmedlingen bidra med resurser till privata aktörer. Det är en annan sak. Själva dynamiken är viktig.

Problemet ligger i försörjningen. Att arbeta utan att få någon riktig försörjning plågar också den arbetslöses självkänsla. För den enskilda är det också viktigt att få delta i den ekonomiska dynamiken på arbetsmarknaden.

Hur detta ska lösas ser jag inte svar på hos varken Alliansen eller de Rödgröna. Närmaste jag kan komma till är att människor får starkare självkänsla.

När det gäller en sådan politik så handlar det mer om medmänsklighet. Det borde vara en självklarhet i alla partier. Att göra som president Barack Obama som kan förmedla detta hopp handlar om att ha ett program för självkänslan.

Ett liknande program skulle ur svensk synvinkel vara att bemöta ”du ska inte tro”-kulturen som finns i vårt samhälle. Inte att kasta bort Jantelagen, utan raffinera den och acceptera att den har ett budskap i sig. Det är där någonstans ljuspunkterna finns även för svensk politik, som bör definieras till annat än att bygga fina system och räkna budgeten.

En uppgraderad president

whitehouseblogÄntligen blir det ett tydligare ledarskap från Vita Huset. Chefen för ny media, Macon Phillips, kommer att skriva för president Barack Obama. Direktiven från Obama är att hemsidan kommer prioritera kommunikation, transparens och delaktighet. I det här sammanhanget är bloggen den delen som utgör mest delaktighet. Macon Phillips tar också emot feed-back från dem som har synpunkter på hur hemsidan på Vita Huset ska skötas.

Tidigare har Barack Obama låtit Christopher Hass skriva åt honom på kampanjhemsidans blogg.

DN

Hur ger Obama hopp till människor?

PJ Anders Linder skriver smått dystert i SvD inför installationen av Barack Obama som USA:s president:

I vilket annat land hade Barack Obama kunnat göra sin livsresa? [---] Kina har inte värderingarna, EU har varken viljan eller förmågan.

Själv vill jag heller inte vara någon glädjedödare eller göra dystra jämförelser i det här läget även om det finns goda skäl. Vi själva här hemma i Sverige bör påminna oss om att politik handlar ytterst om värderingar.

Valet av Barack Obama visar att det behovet är större än någonsin. Själv håller jag på och läser bok ”The Audacity of Hope” av Barack Obama, där han engagerat berättar om hur djupt splittringen är i USA mellan olika folkgrupper och livsstilar. Att smälta samman politiken i slogans som ”Change we can believe in”, ”Yes, we can”, ”change” är genialiskt.

Nu vet jag inte hur vanligt det är att använda slogans i Sverige. Själv använder jag dagligen slogans i olika situationer. När jag skriver och irriteras över andras åsikter memorerar jag ”lev och låt leva” för mig själv. När jag blir avundsjuk och fokuserar allt för mycket på andras framgång tänker jag ”låt det börja med mig”. När jag saknar inspiration och dräneras av mindervärdiga tankar om min livssituation tänker jag på ”there by the grace of God I go”.

När det kommer till politik brukar slagord vara vanligare. Slogans är avsedda för enskilda människor. Tills Barack Obama.

Här är statsvetaren Leif Lewin kritisk i DN Debatt, men jag är inte beredd att hålla med eftersom de kulturella skillnaderna förändrar landskapet. Uppdelningen mellan religiöst och andligt är vanligare i USA än i Sverige. Det beror till stor del på en pragmatisk vetenskaplig filosofi.

Just de övergångarna är inte vanliga i Sverige. Vi har möjligen Jantelagen som slogan, som skapar en slags känsla av att ingen får plats och ingen kan något. Jantelagen har däremot många samhälleliga fördelar, då den skapar ett positivt rättvist klimat, men för den enskildes kan självkänslan få sig en riktig törn. Den amerikanska optimismen kan som sagt vara aningen för våghalsig om den missbrukas.

Och visst, det är realistiskt att anse att vi i Sverige/”EU har varken viljan eller förmågan”. Men, att memorera ”yes, we can” och ”change we can believe in” i sammanhanget vänder på steken. Den snart blivande presidenten ber människorna att förändra sig. Det är därför förväntningarna inte är för högt ställda.

Förväntningar handlar om tankar och mentala utsikter, medan slogan slår an en ton till hjärtat och öppnar upp för större ömsesidighet mellan människor. Madeleine Albright skriver förträffligt om detta:

Påminn oss om att Amerikas bästa ögonblick inte har skapats genom att dominera andra utan genom att inspirera folk överallt att söka det bästa inom sig själva.

Och visst, Barack Obama kan både tala till hjärtat och hjärnan. Retoriskt mästerverk skriver DN och jag är beredd att hålla med fullständigt.