Sorgen spökar vidare hos s

Både Thomas Bodström och Göran Persson har fått sina fiskar varma efter att Eva Franchell angripit dem i sin nya bok ”Väninnan”. I det här sammanhanget blir det allt annat än vänskapligt för förre justitieminister Bodström eller förre statsminister Persson. Eva Franchell säger:

Hur glömsk får en justitieminister vara? Och hur kan någon på allvar tro att statsministern inte visste?

För socialdemokraterna fanns det i det här sammanhanget få val. President Bush bedrev chockterapi med omvärlden och tvingade dem att välja USA:s sida i dess blinda jakt efter eventuella terrorister. För alla de oskyldiga människor som drabbades är det mycket sorgligt.

Det positiva för dagen är att Barack Obama installeras som USA:s 44:e president. Han är beredd att gå långt för att upprätta USA:s negativa bild i omvärlden som tortyrnation. Här tror jag inte Sverige är något undantag.

Däremot är det mest pinsamma i den här situationen att både Bodström och Persson valde att lägga skulden på avlidne utrikesministern för deras egna val.

AB 1, DN, SvD

Är svenskar okunnigare än irländare?

Mindre än en tredjedel av svenskarna vet inte om att det är val till EU-parlamentet den 7 juni i år.

Nu går det att klicka in på val.se för att kännedom om datumet, respektive ledamot och parti.

Den svenska skara uppgår till försvinnande 19 stycken av totalt 785 ledamöter i EU-parlamentet, vilket säger en del om proportionerna i jämförelse med riksdagens 349 ledamöter. Antalet ledamöter i EU-parlamentet kommer i samband med valet 2009 att minskas till 736.

Nu finns det ett tydligt samband mellan okunskap och kunskap. Enligt en BBC-journalist är irländarna ”mycket intelligenta, väl informerat folk” då de röstade nej till Lissabonföredraget, vilket leder till ett demokratiskt underskott i relationen mellan politiker och väljare.

Nej, jag tror inte svenska folket är okunnigare än irländare. Däremot är nog många svenskar osäkra på vad våra politiker verkligen gör i EU-parlamentet. Det är nog anledningen till att EU-frågorna sällan får någon hög status i debatten.

Däremot råder det en viss politisk desperation över situationen där alla tänkbara knep för att sätta fart på EU-debatten är välkomna. Då till den grad att påstå att berättigad osäkerheten är likställt okunnighet.

Nej, EU behöver arbeta mer för att bli en demokratisk institution än försöka få mer makt till sig. Dessvärre är det lättare att förändra formen än politikerna.

Att EU behöver rekrytera en ny sorts ledare är viktigt. Helst någon som har nära till självkritik, men som också vågar ersätta besvikelserna från andra världskriget och kalla kriget till hopp, värme och trygghet för de europeiska medborgarna.

Kristdemokraterna har Ella Bohlin som första namn på EU-listan.

Skillnaden mellan person- och partival

Henrik Brors skriver i DN:

Inför årets val hade dock partiledningen inget känt namn att föra fram.

Inget? Räknas inte Ella Bohlin.

Sedan så var Lennart Sacrédeus inte bland de tre främsta i kristdemokraternas interna val. Däremot var han på fjärde plats. Att partifullmäktige valde Ella Bohlin tycker jag var helt i linje med det uppdrag hon tidigare haft i partiet.

Sedan har Lennart Sacrédeus lågt förtroende i partiledningen. Det må vara en följd av personvalskampanj, men för den som väljs in under det systemet får också räkna med att inte få partiledningens stöd i alla lägen.

Personvalskampanjer skapar också delad makt mellan partiledningen och väljarna. Även om Göran Hägglund anser att Lennart Sacrédeus ”skapar problem och starka känslor” så kan Sacrédeus personvalskampanj gynna partiet genom att kd kan få flera röster. Här kan Sacrédeus visserligen använda sin höga moraliska profil på ett bra sätt, men just nu ligger hans interna popularitet som ett irritationsmoment för partiledningen, som länge arbetat för att komma bort ifrån stämpeln av radikala moraliska åsikter.

Så petningen var inte oetisk, eftersom Sacrédeus redan utgår från en egen personvalskampanj. Här tror jag det är viktig med kunskaper om hur politiker som lobbyister fungerar inom partiet. Lobbyister får ofta en ”ful” stämpel eftersom de har en frihet som utgår från väljarna. Den rimmar inte alltid med partilinjen.

Väljarna kan ha kritik på att kd liberaliseras, samtidigt kan de också sakna den totala bilden av att kristdemokraterna vill attrahera olika slags målgrupper.

Sedan betyder det inte att väljarna per automatik vet sämre än partiledningen. Däremot måste den som är invald genom personvalskampanj sticka ut hakan tillräckligt ofta för att väljarna ska få en uppfattning av att deras åsikter blir hörda. Det i sig kan skapa problem och starka känslor.

SvD, PJ

Den omfattande kollektiva minnesförlusten

Relationen mellan Finland och Sverige har uppmärksammats i och med avslutningen av Märkesåret. Statsminister Fredrik Reinfeldt har betonat  vikten av samhälleligt gott samarbete. Utrikesminister Carl Bildt har skrivit i Helsingin Sanomat och betonat den nära och varma relationen mellan länderna – om än med armbågar.

Svenska akademins ständiga sekreterare Horace Engdahl har fångat den historiska dynamiken mellan länderna. I sitt tal belyser han de svenska ambitionerna och även den smärtsamma förlusten av Finland. Kulturpersonligheten Esaias Tegnér fångar stämningen mellan länderna i personligt ”chocktillstånd”.

På tal om detta, menar historikern Torkel Jansson, att det det sorgsna arvet förs vidare även till Heidenstam som örfilade finländare.

Innan betraktades Sverige och Finland som ett land. Horace Engdahl säger om  detta:

Sverige och Finland före 1809 var inte ett syskonpar utan snarare siamesiska tvillingar. Det fanns inget Sverige före föreningen med Finland, det fanns inget Finland före föreningen med Sverige.

Sedan talar Horace Engdahl en del om ”östra riksdelen”, vilket i praktiken innebär de finska delarna i Karelen:

Några påtagliga självständighetssträvanden hade knappast funnits i den östra riksdelen. Möjligen uppstod under loppet av 1700-talet, när Ryssland växte sig starkare, ett tvivel på att Sverige i det långa loppet skulle kunna behålla dessa landskap. Men defaitismen var inte allmän. Sveaborg anlades på öarna utanför Helsingfors och ansågs när den stod klar vara en av Europas starkaste fästningar. Kostnaden för detta bygge lär omräknat till nutida förhållanden motsvara sexton JAS-projekt. Man måste säga att det vittnade om en fast vilja att försvara Finland – på något annat sätt kan det knappast tolkas.

Här tror jag det är viktigt att betona att Finland på intet sätt var ett undantag i den europeiska processen av nationalstaternas uppkomst. Trots närheten till svenskarna fanns det tydliga spår av självständighet som blommade utanför de svenskkontrollerade områdena. Särskilt i Karelen, där stödet till en finsk nation var stort. Det är där de finska hjältarna kommer ifrån. Traditionellt har de stött den finska staten, men sympatier har också funnits till de ryska karelarna i Öst-Karelen.

Det var den strängen, drömmen om ett stor-Karelen i kombination med ett utökat finskt territorium, som Hitler spelade på när han inledde samarbetet med Gustaf Mannerheim inför operation Barbarossa. I Sverige må det funnits en rädsla för att förlora mer land år 1809, men i Finland fanns det en längtan att få mer land från ryska administrationen. När Finland valde i januari 1918 att strida mot de röda som stödde Lenin punkterades den drömmen.

Öst-Karelarna försökte senare år 1922 på egen hand strida mot Sovjetunionen, med då utan stöd av finska staten. Dessvärre gick det sämre i dessa strider. Att motsättningen mellan karelare och statsanställda i Helsingfors/Åbo har historisk motsvarighet går lätt att uttyda i statsvetaren Luari Karvonens åsikter:

Det ”karelianska” inslaget i finskt kulturliv har tagit sig många spännande och imponerande uttryck. Dessa är emellertid inte i statistisk mening särskilt representativa för finsk folkkultur.

Ett uttalande som skulle kunna likställas med att skjuta Mannerheim i foten! Eller radera bort Martti Ahtisaari från den kulturella kartan. Faktum är att finska staten alltid varit beroende av det kulturella stödet från karelare, och det är ju därifrån den inre stoltheten för den finska nationen växer fram.

Problemet är att karelarna är för starka. Rätt använt kan detta vara en tillgång, men även ett problem.

I vilket fall, så valde kommunistiska ledare under andra världskriget att inte glömma bort sveket mot Lenin, utan lät Viborg falla under det stalinistiska väldet. Att Finland ville hålla en låg profil inför Sovjetunionen har varit nödvändigt. Det är mer i efterhand som karelarna blivit en tillgång för finska nationen.

Det är viktigt att förstå att Finland också svek Sovjetunionen/Ryssland på bekostnad av sin självständighet.

Förhoppningen att på fredliga vägar få tillbaka Viborg har inte uteslutits från finsk sida, även om det med tidens väntan mer har liknat önskedrömmar och luftslott.

Viborg är som bekant Nobel Fredspristagaren Martti Ahtisaaris födelsestad. Nuvarande finska utrikesminister Alexander Stubb har även sina rötter därifrån.

Möjligen fanns det en alltför stor iver hos karelarna/finländarna att snabbt lösgöra sig från Sovjetunionen år 1917 att de glömde bort att de kunde ha blivit betydligt större genom att integrera Öst-Karelen genom tålmodig väntan. Kanske hade en sådan strategi skett på bekostnad av en större russifiering.

Genom den snabba självständighetsförklaringen och uppbrottet från kommunismen förlorade Finland också tillgången till de finsktalande områdena i ryska Öst-Karelen. När Hitler senare lovade Öst-Karelen på fat i samband med operation Barbarossa så var frestelsen för stor för att Finland inte kunde tacka nej.

Att den finska självständighet varit irriterande för svenskar är förståelig. Samtidigt har Märkesåret 1809 blivit en viktig markering främst för svenskar att de gamla banden finns där även 200 år senare.

Själv förenar jag det svenska, finska och karelska i mitt blod.

99,1 % svenskar dömer ut Cowboy-Bush

Igår höll President George W Bush höll sitt avslutningsstal i Vita Huset inför inbjudna gäster. Många tidningar har fastnat för olika citat, men jag fastnade för följande uttalande av president Bush:

Jag har ofta talat till er om gott och ont, vilket fått vissa att känna sig obekväma. Men gott och ont existerar i världen och mellan två av dem kan det inte uppstå någon kompromiss.

President Bush var impopulär till den graden att presidentvalskampanjen mellan John McCain och Barack Obama utgick från det. I Aftonbladets fråga om vad de tycker om George W Bush som president har samtliga förkastat honom. Den extrema hållningen gentemot terrorister som gick ut över civilbefolkningen i Irak tror jag är den främsta anledningen.

Visserligen har president Bush lyckats med att skapa samarbete med sunnitiska folkstammar i Irak, men att beskylla Saddam Hussein för lögner om massförstörelsevapen är mäkta impopulärt.
Läs mer

Svenskar skrattar – finländare ler – alltid

Maria Wetterstrand (mp) skriver en bra artikel i DN Debatt som jag fullständigt missat. Jag har inte missat att Märkesåret har haft avslutning och att president Tarja Halonen och statsminister Matti Vanhanen varit på regeringsbesök.

Samtidigt känns riksdagsritualerna aningen smärtsamma i det här sammanhanget. Själv har jag deltagit i debatten i Finlandsfrågor på olika sätt, men de nationella skiljelinjer som finns mellan Finland och Sverige är alldeles för svårhanterliga. Det berör så många aspekter av mig själv, livet och familjen att det är svårt att vara objektiv.

Här kommer en del spridda tankar.

Själv minns jag mötet mellan Finland och Sverige mest utifrån erfarenheterna grannskapet och skolan. Hur de svenska grannarna hällde sur mjölk i brevlådan och vi å andra sidan hällde sur filmjölk. När vi senare mötte varandra på gatan så tittade vi inte ens på varandra. Konflikten fanns under ytan, aldrig ovanpå.

I skolan var det vanligt med invektiv. Trycket var hårdast mot mig som man. Namnet ”Pekka” klingade så starkt att jag var känd och uppmärksammad på nolltid.

En av mina kompisar under barndomen var svensk. Första gången han skulle komma hem på besök hos mig så försökte jag förvarna honom om att det skilde sig en hel del från en svensk familj.

”Du vet, pappa och min styvmamma är från Finland”, sa jag till honom när vi gungade vid lekparken utanför mitt hem.
”Ja?”.
”Det är annorlunda”.
”Men, jag vill ändå se hur du bor”.
”De pratar finska. Vi har inte samma möbler som ni. Vi har annorlunda stil. Andra regler”.
”Jag vill ändå se”, insisterade han.
”Jag ska leta efter ett bra tillfälle”.
Min vän skrattade glatt. Jag log.

Det finns några små ting som gör att jag irriterar mig. Först och främst ordet ”finne”, ett annat är ”invandrare”. Finländare har funnits i Sverige sedan nationalstaten bildades och jobbat åt kungen och moder Svea.

Sedan finns det framgångsrika finländare i Sverige, men de räknas av någon anledning till ”finare” svenskar. Exempelvis gjorde min mor karriär från städare till sekreterare på Rikspolisstyrelsen på 1980-talet.

Så banden finns där även i arbetslivet.

Vid ett besök i Marocko i december månad fick jag höra något fint om Sverige. Det var en servitör som berättade att skillnaden mellan de svenska, norska, finska och danska turister var att svenska turister alltid var glada och skrattade.

Sedan fanns det en buss med finländare och jag fick möjlighet att diskutera med några resenärer.

Så, skuld hit eller dit, jag tror finländare känner stark värme till svenskar, även om det finns ett och annat otalt mot den svenska administrationen.

Sedan kan svenskar känna sig osäkra och skvallra, men finländare har ett och annat att lära sig av svenskarna sätt att lösa konflikter. Att karelaren, den förre presidenten Martti Ahtisaari fick Nobels Fredspris för sina insatser i världen visar att fredskunskaperna hos finländare även går framåt.

Utrikesminister Alexander Stubb håller goda steg med Carl Bildt, men visst, Bildt är ju en kaliber för sig. Det bör ju påminnas om att Carl Gustaf Emil Mannerheim har sina rötter i den svenska adeln.

Tävlingen mellan Nokia och Ericson i DN Ekonomi påminner ibland om populära finnkampen, där finländarna vunnit fyra år i rad.

Ser ni inte att han redan ligger ner?

Författaren Liza Marklund skriver själv idag utförligt på DN Debatt och igår skrev PR-agenten Niclas Lövkvist ett försvarstal på Newsmill. Niclas Lövkvist kritiserar bloggosfären och menar att media hukar sig för den, men själv vill jag i likhet med andra betona att bloggarna tar upp saker och ting för debatt och reflekterar sina egna åsikter.

Diskussionen om sanningshalten i ”Gömda” och dess konsekvenser för författaren Liza Marklund skulle aldrig vara möjlig i media, där journalister vanligtvis har fritt tillträde till offentligheten. Många journalister skriver också egna böcker, som Jan Guillou, vilken Marklund refererar till i DN Debatt. Problemet uppstår när någon journalist blir känd. Då dyker den klassiska svenska avundsjukan upp och stjäl föreställningen.

För den här historien handlar om proportioner. ”Mannen med de svarta ögonen” är en autentisk person, som själv fått bära hundhuvudet. Någon reflex inom mig säger att ”ser ni inte att han redan ligger ner”.

Även Jan Guillou har lekt kriminaldetektiv och utifrån sin särskilda insyn fått ett övertag som allmänheten borde lyssna ta ställning för.

På sätt och vis är denna debatt nyttig. Den handlar inte om att hänga ut Liza Marklund, utan möjligen att få henne att själv börja blogga och uttrycka sig på samma nivå. Bloggosfären är till skillnad mot traditionella media inte intresserade av uthängning av enskilda människor, utan av dialog. Annars är det svårt att fortsätta att blogga, eftersom antydningar till en personlig vendetta ytterst skadar bloggaren själv i längden.

Det är anonyma bloggare som lägger ut personliga vendettan på människor. Inte bloggare som framträder med bild och namn på sig själva. Skulle de lägga ut personliga vendettan tar de själva en stor risk att drabbas av drabbas av lögner. En författare som gör det i en bok tar i likhet med andra mer eller mindre offentliga personer en stor risk.

Författare som bloggar ökar möjligheten till att bindväv förs in i samhällskroppen, så delarna och rollerna håller sig på plats. Den möjligheten borde Marklund även ta. Idag får hon säga med egna ord att hon inte menade fördöma ”mannen med de svarta ögonen” som potentiellt odjur. Det kunde hon sagt i bloggosfären för länge sedan i god författarton.