Relationen mellan Finland och Sverige har uppmärksammats i och med avslutningen av Märkesåret. Statsminister Fredrik Reinfeldt har betonat vikten av samhälleligt gott samarbete. Utrikesminister Carl Bildt har skrivit i Helsingin Sanomat och betonat den nära och varma relationen mellan länderna – om än med armbågar.
Svenska akademins ständiga sekreterare Horace Engdahl har fångat den historiska dynamiken mellan länderna. I sitt tal belyser han de svenska ambitionerna och även den smärtsamma förlusten av Finland. Kulturpersonligheten Esaias Tegnér fångar stämningen mellan länderna i personligt ”chocktillstånd”.
På tal om detta, menar historikern Torkel Jansson, att det det sorgsna arvet förs vidare även till Heidenstam som örfilade finländare.
Innan betraktades Sverige och Finland som ett land. Horace Engdahl säger om detta:
Sverige och Finland före 1809 var inte ett syskonpar utan snarare siamesiska tvillingar. Det fanns inget Sverige före föreningen med Finland, det fanns inget Finland före föreningen med Sverige.
Sedan talar Horace Engdahl en del om ”östra riksdelen”, vilket i praktiken innebär de finska delarna i Karelen:
Några påtagliga självständighetssträvanden hade knappast funnits i den östra riksdelen. Möjligen uppstod under loppet av 1700-talet, när Ryssland växte sig starkare, ett tvivel på att Sverige i det långa loppet skulle kunna behålla dessa landskap. Men defaitismen var inte allmän. Sveaborg anlades på öarna utanför Helsingfors och ansågs när den stod klar vara en av Europas starkaste fästningar. Kostnaden för detta bygge lär omräknat till nutida förhållanden motsvara sexton JAS-projekt. Man måste säga att det vittnade om en fast vilja att försvara Finland – på något annat sätt kan det knappast tolkas.
Här tror jag det är viktigt att betona att Finland på intet sätt var ett undantag i den europeiska processen av nationalstaternas uppkomst. Trots närheten till svenskarna fanns det tydliga spår av självständighet som blommade utanför de svenskkontrollerade områdena. Särskilt i Karelen, där stödet till en finsk nation var stort. Det är där de finska hjältarna kommer ifrån. Traditionellt har de stött den finska staten, men sympatier har också funnits till de ryska karelarna i Öst-Karelen.
Det var den strängen, drömmen om ett stor-Karelen i kombination med ett utökat finskt territorium, som Hitler spelade på när han inledde samarbetet med Gustaf Mannerheim inför operation Barbarossa. I Sverige må det funnits en rädsla för att förlora mer land år 1809, men i Finland fanns det en längtan att få mer land från ryska administrationen. När Finland valde i januari 1918 att strida mot de röda som stödde Lenin punkterades den drömmen.
Öst-Karelarna försökte senare år 1922 på egen hand strida mot Sovjetunionen, med då utan stöd av finska staten. Dessvärre gick det sämre i dessa strider. Att motsättningen mellan karelare och statsanställda i Helsingfors/Åbo har historisk motsvarighet går lätt att uttyda i statsvetaren Luari Karvonens åsikter:
Det ”karelianska” inslaget i finskt kulturliv har tagit sig många spännande och imponerande uttryck. Dessa är emellertid inte i statistisk mening särskilt representativa för finsk folkkultur.
Ett uttalande som skulle kunna likställas med att skjuta Mannerheim i foten! Eller radera bort Martti Ahtisaari från den kulturella kartan. Faktum är att finska staten alltid varit beroende av det kulturella stödet från karelare, och det är ju därifrån den inre stoltheten för den finska nationen växer fram.
Problemet är att karelarna är för starka. Rätt använt kan detta vara en tillgång, men även ett problem.
I vilket fall, så valde kommunistiska ledare under andra världskriget att inte glömma bort sveket mot Lenin, utan lät Viborg falla under det stalinistiska väldet. Att Finland ville hålla en låg profil inför Sovjetunionen har varit nödvändigt. Det är mer i efterhand som karelarna blivit en tillgång för finska nationen.
Det är viktigt att förstå att Finland också svek Sovjetunionen/Ryssland på bekostnad av sin självständighet.
Förhoppningen att på fredliga vägar få tillbaka Viborg har inte uteslutits från finsk sida, även om det med tidens väntan mer har liknat önskedrömmar och luftslott.
Viborg är som bekant Nobel Fredspristagaren Martti Ahtisaaris födelsestad. Nuvarande finska utrikesminister Alexander Stubb har även sina rötter därifrån.
Möjligen fanns det en alltför stor iver hos karelarna/finländarna att snabbt lösgöra sig från Sovjetunionen år 1917 att de glömde bort att de kunde ha blivit betydligt större genom att integrera Öst-Karelen genom tålmodig väntan. Kanske hade en sådan strategi skett på bekostnad av en större russifiering.
Genom den snabba självständighetsförklaringen och uppbrottet från kommunismen förlorade Finland också tillgången till de finsktalande områdena i ryska Öst-Karelen. När Hitler senare lovade Öst-Karelen på fat i samband med operation Barbarossa så var frestelsen för stor för att Finland inte kunde tacka nej.
Att den finska självständighet varit irriterande för svenskar är förståelig. Samtidigt har Märkesåret 1809 blivit en viktig markering främst för svenskar att de gamla banden finns där även 200 år senare.
Själv förenar jag det svenska, finska och karelska i mitt blod.
