Den omfattande kollektiva minnesförlusten

by Finland, Kristdemokrater •

Relationen mellan Finland och Sverige har uppmärksammats i och med avslutningen av Märkesåret. Statsminister Fredrik Reinfeldt har betonat  vikten av samhälleligt gott samarbete. Utrikesminister Carl Bildt har skrivit i Helsingin Sanomat och betonat den nära och varma relationen mellan länderna – om än med armbågar.

Svenska akademins ständiga sekreterare Horace Engdahl har fångat den historiska dynamiken mellan länderna. I sitt tal belyser han de svenska ambitionerna och även den smärtsamma förlusten av Finland. Kulturpersonligheten Esaias Tegnér fångar stämningen mellan länderna i personligt ”chocktillstånd”.

På tal om detta, menar historikern Torkel Jansson, att det det sorgsna arvet förs vidare även till Heidenstam som örfilade finländare.

Innan betraktades Sverige och Finland som ett land. Horace Engdahl säger om  detta:

Sverige och Finland före 1809 var inte ett syskonpar utan snarare siamesiska tvillingar. Det fanns inget Sverige före föreningen med Finland, det fanns inget Finland före föreningen med Sverige.

Sedan talar Horace Engdahl en del om ”östra riksdelen”, vilket i praktiken innebär de finska delarna i Karelen:

Några påtagliga självständighetssträvanden hade knappast funnits i den östra riksdelen. Möjligen uppstod under loppet av 1700-talet, när Ryssland växte sig starkare, ett tvivel på att Sverige i det långa loppet skulle kunna behålla dessa landskap. Men defaitismen var inte allmän. Sveaborg anlades på öarna utanför Helsingfors och ansågs när den stod klar vara en av Europas starkaste fästningar. Kostnaden för detta bygge lär omräknat till nutida förhållanden motsvara sexton JAS-projekt. Man måste säga att det vittnade om en fast vilja att försvara Finland – på något annat sätt kan det knappast tolkas.

Här tror jag det är viktigt att betona att Finland på intet sätt var ett undantag i den europeiska processen av nationalstaternas uppkomst. Trots närheten till svenskarna fanns det tydliga spår av självständighet som blommade utanför de svenskkontrollerade områdena. Särskilt i Karelen, där stödet till en finsk nation var stort. Det är där de finska hjältarna kommer ifrån. Traditionellt har de stött den finska staten, men sympatier har också funnits till de ryska karelarna i Öst-Karelen.

Det var den strängen, drömmen om ett stor-Karelen i kombination med ett utökat finskt territorium, som Hitler spelade på när han inledde samarbetet med Gustaf Mannerheim inför operation Barbarossa. I Sverige må det funnits en rädsla för att förlora mer land år 1809, men i Finland fanns det en längtan att få mer land från ryska administrationen. När Finland valde i januari 1918 att strida mot de röda som stödde Lenin punkterades den drömmen.

Öst-Karelarna försökte senare år 1922 på egen hand strida mot Sovjetunionen, med då utan stöd av finska staten. Dessvärre gick det sämre i dessa strider. Att motsättningen mellan karelare och statsanställda i Helsingfors/Åbo har historisk motsvarighet går lätt att uttyda i statsvetaren Luari Karvonens åsikter:

Det ”karelianska” inslaget i finskt kulturliv har tagit sig många spännande och imponerande uttryck. Dessa är emellertid inte i statistisk mening särskilt representativa för finsk folkkultur.

Ett uttalande som skulle kunna likställas med att skjuta Mannerheim i foten! Eller radera bort Martti Ahtisaari från den kulturella kartan. Faktum är att finska staten alltid varit beroende av det kulturella stödet från karelare, och det är ju därifrån den inre stoltheten för den finska nationen växer fram.

Problemet är att karelarna är för starka. Rätt använt kan detta vara en tillgång, men även ett problem.

I vilket fall, så valde kommunistiska ledare under andra världskriget att inte glömma bort sveket mot Lenin, utan lät Viborg falla under det stalinistiska väldet. Att Finland ville hålla en låg profil inför Sovjetunionen har varit nödvändigt. Det är mer i efterhand som karelarna blivit en tillgång för finska nationen.

Det är viktigt att förstå att Finland också svek Sovjetunionen/Ryssland på bekostnad av sin självständighet.

Förhoppningen att på fredliga vägar få tillbaka Viborg har inte uteslutits från finsk sida, även om det med tidens väntan mer har liknat önskedrömmar och luftslott.

Viborg är som bekant Nobel Fredspristagaren Martti Ahtisaaris födelsestad. Nuvarande finska utrikesminister Alexander Stubb har även sina rötter därifrån.

Möjligen fanns det en alltför stor iver hos karelarna/finländarna att snabbt lösgöra sig från Sovjetunionen år 1917 att de glömde bort att de kunde ha blivit betydligt större genom att integrera Öst-Karelen genom tålmodig väntan. Kanske hade en sådan strategi skett på bekostnad av en större russifiering.

Genom den snabba självständighetsförklaringen och uppbrottet från kommunismen förlorade Finland också tillgången till de finsktalande områdena i ryska Öst-Karelen. När Hitler senare lovade Öst-Karelen på fat i samband med operation Barbarossa så var frestelsen för stor för att Finland inte kunde tacka nej.

Att den finska självständighet varit irriterande för svenskar är förståelig. Samtidigt har Märkesåret 1809 blivit en viktig markering främst för svenskar att de gamla banden finns där även 200 år senare.

Själv förenar jag det svenska, finska och karelska i mitt blod.

99,1 % svenskar dömer ut Cowboy-Bush

3
by Kristdemokrater •

Igår höll President George W Bush höll sitt avslutningsstal i Vita Huset inför inbjudna gäster. Många tidningar har fastnat för olika citat, men jag fastnade för följande uttalande av president Bush:

Jag har ofta talat till er om gott och ont, vilket fått vissa att känna sig obekväma. Men gott och ont existerar i världen och mellan två av dem kan det inte uppstå någon kompromiss.

President Bush var impopulär till den graden att presidentvalskampanjen mellan John McCain och Barack Obama utgick från det. I Aftonbladets fråga om vad de tycker om George W Bush som president har samtliga förkastat honom. Den extrema hållningen gentemot terrorister som gick ut över civilbefolkningen i Irak tror jag är den främsta anledningen.

Visserligen har president Bush lyckats med att skapa samarbete med sunnitiska folkstammar i Irak, men att beskylla Saddam Hussein för lögner om massförstörelsevapen är mäkta impopulärt.
Läs mer →

Svenskar skrattar – finländare ler – alltid

2
by Kristdemokrater, Kultur •

Maria Wetterstrand (mp) skriver en bra artikel i DN Debatt som jag fullständigt missat. Jag har inte missat att Märkesåret har haft avslutning och att president Tarja Halonen och statsminister Matti Vanhanen varit på regeringsbesök.

Samtidigt känns riksdagsritualerna aningen smärtsamma i det här sammanhanget. Själv har jag deltagit i debatten i Finlandsfrågor på olika sätt, men de nationella skiljelinjer som finns mellan Finland och Sverige är alldeles för svårhanterliga. Det berör så många aspekter av mig själv, livet och familjen att det är svårt att vara objektiv.

Här kommer en del spridda tankar.

Själv minns jag mötet mellan Finland och Sverige mest utifrån erfarenheterna grannskapet och skolan. Hur de svenska grannarna hällde sur mjölk i brevlådan och vi å andra sidan hällde sur filmjölk. När vi senare mötte varandra på gatan så tittade vi inte ens på varandra. Konflikten fanns under ytan, aldrig ovanpå.

I skolan var det vanligt med invektiv. Trycket var hårdast mot mig som man. Namnet ”Pekka” klingade så starkt att jag var känd och uppmärksammad på nolltid.

En av mina kompisar under barndomen var svensk. Första gången han skulle komma hem på besök hos mig så försökte jag förvarna honom om att det skilde sig en hel del från en svensk familj.

”Du vet, pappa och min styvmamma är från Finland”, sa jag till honom när vi gungade vid lekparken utanför mitt hem.
”Ja?”.
”Det är annorlunda”.
”Men, jag vill ändå se hur du bor”.
”De pratar finska. Vi har inte samma möbler som ni. Vi har annorlunda stil. Andra regler”.
”Jag vill ändå se”, insisterade han.
”Jag ska leta efter ett bra tillfälle”.
Min vän skrattade glatt. Jag log.

Det finns några små ting som gör att jag irriterar mig. Först och främst ordet ”finne”, ett annat är ”invandrare”. Finländare har funnits i Sverige sedan nationalstaten bildades och jobbat åt kungen och moder Svea.

Sedan finns det framgångsrika finländare i Sverige, men de räknas av någon anledning till ”finare” svenskar. Exempelvis gjorde min mor karriär från städare till sekreterare på Rikspolisstyrelsen på 1980-talet.

Så banden finns där även i arbetslivet.

Vid ett besök i Marocko i december månad fick jag höra något fint om Sverige. Det var en servitör som berättade att skillnaden mellan de svenska, norska, finska och danska turister var att svenska turister alltid var glada och skrattade.

Sedan fanns det en buss med finländare och jag fick möjlighet att diskutera med några resenärer.

Så, skuld hit eller dit, jag tror finländare känner stark värme till svenskar, även om det finns ett och annat otalt mot den svenska administrationen.

Sedan kan svenskar känna sig osäkra och skvallra, men finländare har ett och annat att lära sig av svenskarna sätt att lösa konflikter. Att karelaren, den förre presidenten Martti Ahtisaari fick Nobels Fredspris för sina insatser i världen visar att fredskunskaperna hos finländare även går framåt.

Utrikesminister Alexander Stubb håller goda steg med Carl Bildt, men visst, Bildt är ju en kaliber för sig. Det bör ju påminnas om att Carl Gustaf Emil Mannerheim har sina rötter i den svenska adeln.

Tävlingen mellan Nokia och Ericson i DN Ekonomi påminner ibland om populära finnkampen, där finländarna vunnit fyra år i rad.

Ser ni inte att han redan ligger ner?

1
by Kristdemokrater, Kultur •

Författaren Liza Marklund skriver själv idag utförligt på DN Debatt och igår skrev PR-agenten Niclas Lövkvist ett försvarstal på Newsmill. Niclas Lövkvist kritiserar bloggosfären och menar att media hukar sig för den, men själv vill jag i likhet med andra betona att bloggarna tar upp saker och ting för debatt och reflekterar sina egna åsikter.

Diskussionen om sanningshalten i ”Gömda” och dess konsekvenser för författaren Liza Marklund skulle aldrig vara möjlig i media, där journalister vanligtvis har fritt tillträde till offentligheten. Många journalister skriver också egna böcker, som Jan Guillou, vilken Marklund refererar till i DN Debatt. Problemet uppstår när någon journalist blir känd. Då dyker den klassiska svenska avundsjukan upp och stjäl föreställningen.

För den här historien handlar om proportioner. ”Mannen med de svarta ögonen” är en autentisk person, som själv fått bära hundhuvudet. Någon reflex inom mig säger att ”ser ni inte att han redan ligger ner”.

Även Jan Guillou har lekt kriminaldetektiv och utifrån sin särskilda insyn fått ett övertag som allmänheten borde lyssna ta ställning för.

På sätt och vis är denna debatt nyttig. Den handlar inte om att hänga ut Liza Marklund, utan möjligen att få henne att själv börja blogga och uttrycka sig på samma nivå. Bloggosfären är till skillnad mot traditionella media inte intresserade av uthängning av enskilda människor, utan av dialog. Annars är det svårt att fortsätta att blogga, eftersom antydningar till en personlig vendetta ytterst skadar bloggaren själv i längden.

Det är anonyma bloggare som lägger ut personliga vendettan på människor. Inte bloggare som framträder med bild och namn på sig själva. Skulle de lägga ut personliga vendettan tar de själva en stor risk att drabbas av drabbas av lögner. En författare som gör det i en bok tar i likhet med andra mer eller mindre offentliga personer en stor risk.

Författare som bloggar ökar möjligheten till att bindväv förs in i samhällskroppen, så delarna och rollerna håller sig på plats. Den möjligheten borde Marklund även ta. Idag får hon säga med egna ord att hon inte menade fördöma ”mannen med de svarta ögonen” som potentiellt odjur. Det kunde hon sagt i bloggosfären för länge sedan i god författarton.

Är samhället byggt på lögner?

4
by Kristdemokrater, Kultur •

Nu träder förövaren ”mannen med de mörka ögonen” i boken ”Gömda” av författaren Liza Marklund upp i offentlighetens ljus. Invektiven mot honom har fått permanent fäste, då boken blev en viktig del i den feministiska politiken som fördes av journalister i media på 1990-talet. Osama Awad skriver på Newsmill:

Sant är att jag vid tre tillfällen misshandlade ”Mia”. Det är brott som jag ångrar djupt. Jag blev också dömd för dessa och har avtjänat mitt straff. Men de osanningar som Liza Marklund och Maria Eriksson genom sin bok spridit om mig i alla dessa år är ett straff som jag inte förtjänar.

På sätt och vis förstår jag att ”mannan med de mörka ögonen” har trätt fram ur dimmorna. Proportionerna för vad han har fått gå igenom är osannolika, och att träda fram och få upprättelse i Newsmill är i mina ögon ett sätt att slå tillbaka med sanning.

Moraliskt går det att straffa en lögn med en annan lögn. Sedan går det att göra som Machiavelli förespråkade:

Du måste veta att det finns två bekämpningsmetoder. Först den lagliga, och den andra genom våld: Den första metoden är mänsklig, den andra är inhuman. Då den första metoden är otillräcklig måste den andra anlitas. [...]

En prins är skyldig att veta hur han ska agera omänskligt. Han måste både kunna imitera räven och lejonet. För lejon kan inte försvara sig från fällor och räven kan inte skydda sig från vargar. Han måste därför vara som en räv för att upptäcka fällor och ett lejon för att skrämma vargar.

Tortyr är ett tydligt exempel på detta ”andra”. Att avgående presidenten George W Bush använde sig av tortyr som en metod för att komma åt terrorister är känt, men det kostade USA ett ovanligt dåligt rykte, vilket slutligen ledde till att de valde Barack Hussein Obama som första svarta presidenten i amerikansk historien. Hans namn klingar både med Iraks avlidna diktator Saddam Hussein och al-Qaidas Usama bin Laden.

Att blogga och använda sig av fria utrymmen som Newsmill är numera det mest demokratiska sättet att offentligt tvätta av sig från svåra anklagelser som förföljer en från det förflutna. För Liza Marklund återstår endast en stillsam reträtt, eftersom rättsväsendet adopterat hennes tänkesätt om våldsamma män med hull och hår.

Ytterst vilar ansvaret på den okritiska socialdemokratiska regeringen som gett efter för hennes tankegångar.

Populism är sällan en bra politik i längden. Idag kan ingen författare eller politiker äga en fråga utan att den riskerar att bli ordentligt debatterad i bloggosfären. Sedan kan sanningshalten i bloggosfären variera, men det som är sant får oftast fäste i människors hjärtan och kan stå sig mot de befästa lögnerna i samhället.

Dag Harmmarskjöld skrev i Vägmärken en klok mening om anklagelser:

Brister och förirringar i det förgångna belastar dig i förhållande till andra om nuet visar att de kan upprepas.

Därför måzzzte Marklund ljuga

1
by Politics •

Smått intressant är den pågående diskussionen om författaren Liza Marklunds bok ”Gömda”. Isobel Hadley-Kamptz skriver träffsäkert på Expressen, men i Liza Marklunds försvarstal hittar jag inte mycket som ger svar på tal:

Vi är båda lika ledsna över att en del läsare känner sig lurade genom att boken såldes med underrubriken ”en sann historia”. Det var olyckligt. ”Baserad på en sann historia” hade varit både bättre och tydligare.

I boken står det annorlunda:

Detta är en sann historia. Den finns bekräftad i hundratals dokument hos svenska och utländska myndigheter.

En författaren är i sig en väldigt vibbkänslig person och lägger ner lång tid på att formulera ord och meningar. Ibland växer meningarna från att vara fragmenterade till en helhet. Skapelseprocessen är fantastiskt. Det är därför inte trovärdigt att Liza Marklund frestades att spetsa till sin historia utan att ha politiska ambitioner.

Dessvärre håller lögner inte i längden. Å andra sidan säljer inte utslätade sanningar. Möjligen är det kul i början att få all publik, men efteråt är svekdebatten inte önskvärd.

”Gömda” skrev dessutom under en period då bloggandet inte hade fått framfart. Nu blir ”Gömda” synad av journalisten och bloggaren Monica Antonsson. Nu är Antonsson JK-anmäld av själva huvudpersonen i boken.

Sensmoralen i detta är att det krävs en anledning när någon ljuger. När någon berättar utifrån ett ärligt sinnelag så finns det ingen särskild anledning. En sann berättelse kan bli ursäktad för att innehålla överdrifter, men en lögn är till sin natur producerad av logiska anledningar.

En ärlig person har inget att dölja, medan den som ljuger kräver att andra ska tro på sin ärlighet. Den som ljuger blir på så sätt ett undantag, en free-rider, som ingen vågar ljuga för medan den själv ljuger. Gömda.se har fångat den härskartekniken:

Jag har aldrig ljugit skarvat eller överdrivit för att göra historien bättre.

Själv fick jag inspiration från ”Lying. Moral Choice in Public and Private Life” av Sissella Bok. En gång bestseller i New York Times (1978-1979).

En ny slags öppenhet?

by Kristdemokrater, Samhälle •

Ann Heberlein, doktor i etik, ska komma ut med en bok om sin ångest. Faktum är att jag har hennes åtta goda etiska råd för att ta eget ansvar på en dörr i hemmet.

Det är sällan jag tycker råd är goda, men just dessa var av särskilt värde.

Ångest är ett stort ämne. Den uppträder i olika skepnader och är enligt mig ett förstadium till omedvetenhet. Ångesten är i alltför stora proportioner sjuklig och får den styra i beteendet så beskrivs den i en terminologi som manisk. Att de maniska topparna kan vara till nytta för samhället är ingen nyhet.

Det intressanta i Ann Heberleins öppenhet är att det må vara stort i Sverige, men i Newsweek kunde jag läsa om att Barack Obama vill digitalisera sjukhusjournaler. Nytt är också att presidentvalet erbjudit väljare få kännedom om kandidaternas privata hälsa.

I proportion till övriga världen så anser jag att depression och andra sjukdomar är typiska för välfärden. I dag lever vi i ett överflödssamhälle som skapar olika slags ångestframkallande symtom, och då behövs även statens resurser riktas just till dessa områden i samhället. Varför inte stödja olika initiativ?

Den som tycker utvecklingen går alldeles för långsamt i Sverige kan besöka patientslikeme.com, där patienter stöttar varandra i ett samarbete med både läkare och terapeuter. Dessvärre endast på engelska.

I ett sjukhusvänligt land som Sverige borde det finnas en sådan 24/7-portal – en förstående offentlighet där människor med liknande erfarenheter kan dela sina erfarenheter med varandra. Dessvärre bör initiativet komma från rätt håll.

De som startade patientslikeme.com var tre ingenjörer där en själv hade erfarenheten av ALS. Mer finns att läsa här.

Årskrönika

by Personligt •

Det är mindre än 30 minuter till nästa år och jag ska försöka passa på att formulera några ord om året som passerat och det kommande året.

Att blogga har varit en daglig aktivitet i mitt liv med varierande intensitet. Jag har fått förhållandevis många besökare och om jag ansträngt mig ytterligare har besöksantalet ökat. Samtidigt är jag långt ifrån andra framgångsrika bloggare. En situation jag för tillfället trivs utmärkt med. Att synas eller inte synas kommer därför vara ett återkommande tema för min personliga del i bloggosfären.

För att locka till mig publik har jag engagerat mig i en del vardagsjournalistikens kändisskvaller och brottsmål. Nu är kändisar betydligt känsligare än de som befinner sig i ett brottsmål. De senare är instängda och är glada för varje gott ord, och de senare är i frihet och kan fortfarande kämpa för sin heder. Här finns det ju uppenbara skillnader som jag fått lära mig att ta hänsyn till. Intensiteten i skvallern och anklagelserna är stark.

Att driva en blogg är långt ifrån overkligt, och det är lätt att ord får en betydelse utanför Internet. Här har jag stöd från olika personer i min omgivning, vilket känns betydelsefullt. Samtidigt är jag knappast en person som ger upp i första taget i svåra och tidskrävande debatter.

Politiskt så har jag försökt inrikta mig på de kristdemokratiska frågorna. Att skriva om politiska ämnen i en blogg kräver en hel del kunskap och erfarenhet, samt kontakter. Mycket handlar om vem jag är. Precis som alla andra politiker är jag bunden till min biografi – vare sig mer eller mindre. Att vara ärlig – utan att bli dum – är något jag hoppas på att vara i fortsättningen.

I framtiden ägnar jag att komma ut med en bok om mitt liv. Just nu ligger jag i förarbetet till den.

Nu saknar jag visserligen inte politisk kunskap, men däremot erfarenhet. Istället för att ”komma ut” siktar jag mer på att ”komma in” och ”bli varm i kläderna”. Hur den strategin fungerar återstår att se. Sverige är ett land som har en bestämd kultur. Att lära mig förhålla mig till Jantelagen på rätt sätt, att förstå den positiva innebörden av tigandets kultur är något jag vill acceptera än försöka krossa.

Sverige är ett fantastiskt land. Samtidigt är ingen människa utan brister, och desto mindre en kultur eller ett land eller en enskild person. Däremot är Sverige ett snällt land. Det kan vara svårare att acceptera, men samtidigt finns det en djup tilltro till att människor verkligen kan förändra sig.

Det är positivt.

Nu vill jag passa på att önska varje läsare ett Gott Nytt År!