För något år sedan innan finanskrisen gick jag runt på Södermalms gator och funderade på om ekonomin någonsin skulle kunna bli sämre. Det var då spelet kring bostadsrätten pågick starkast. Bostadspriserna hade skjutit i höjden och betala en bostadsrätt för några miljoner var vanligt. Då med en avgift runt 7-8,000 kr/månaden för endast bostaden öppnade bankerna sina valv och lät människor låna stora pengar. Ju större lånen var desto högre blev också kraven på säkerhet från banken, men säkerheten var sällan proportionerlig utifrån den enskilda individens budget utan räknade in andra garantier. Då kapital hos föräldrar och vänner.

Nu när alltfler blir drabbade av finanskrisen finns inte längre sådana garantier, och katastrofen finns helt plötsligt väldigt nära inpå den egna ekonomin.

Än har bankerna i Sverige inte drabbats av konjunkturen. Riksbanken/regeringen gör allt för att understödja de människor som köpte sina miljonbostäder för fantasisummor. Nu när den gruppen riskerar att falla bort från arbetsmarknaden/försäkringskassan generösa system så drabbar det även bankerna. Även om räntorna sänks temporärt, vilket innebär många tusenlappar för dem som tagit skyhöga lån, så täcker det inte kostnaderna helt för de som blivit arbetslösa. I längden kommer detta naturligtvis inte att hålla.

För den som nått botten har ingen botten att nå när andra faller. Detta gäller den grupp som redan står utanför arbetsmarknaden. Den osynliga gruppen. För dem kan finanskrisen innebära att det blir sämre för sambon eller de närmaste som bidrar huvudsakligen till hushållsekonomin.

Problemet handlar i grund och botten om hushållsekonomi, tillgångar och utgifter, göra en specificerad budget och hålla sig till den. Det är elementära kunskaper att ta fasta på, men problemen börjar alltid när det kommer ett stort lån i bilden.

Det är när kreditkorten, eller det stora lånet, kommer in i leken som det är lätt att tappa greppet om hushållsekonomin. Det är ingen skön känsla att leva på lånade pengar, men faktum är att det är så samhället fungerar. Att människor börjar spara är därför den marknadsekonomins största fiende, eftersom den förutsätter att människor lever över sina tillgångar. Då helst på lånat kapital.

Det är därför marknadsekonomin har blivit betraktad med en viss skepticism. I USA går liberalen Larry Summers hand i hand med Barack Obama och viftar med vita flaggan för de som en gång trodde på liberalismens löften om den fria marknaden. Att ideologierna är kortlivade är ingen nyhet. De påminner alltmer om trenderna i shoppingstråket än renodlad politik.

Om ett lån är taget för att betalas tillbaka på 40 år, så är det verkligen en grov överskattning av ekonomen för låntagaren verkligen kommer att betala tillbaka en så stor summa pengar under så lång tid utan några privata förändringar. Förr eller senare kommer det en baksmälla. En rejäl sådan.

En skaldavskrivning lär vara sista utvägen för många svenskar. För att bli kvalificerad för det finns det en väntetid på 3-4 år. Under den tiden ligger miljonbeloppet i bagaget och talar sitt tydliga språk.

Själv drar jag mig till minnes till de tankar som jag hade för några år sedan, då jag funderade om ekonomerna verkligen hade rätt. Nu har de fått annat att tänka på. Att företagen inte är sugna på att låta kartonger stå i källarförråd och kosta pengar är mot den bakgrund som jag målat upp lätt förståeligt.

SvD 1 2, DN 1

Frågan är mycket aktuell nu när Pirate Bays ledning är åtalade för brott mot upphovsrätten. De har också ett niosiffrigt skadeståndsbelopp emot sig. Under 1990-talet hängde lagstiftningen inte med utvecklingen på Internet. Därefter har bevakningskraven ökat i takt med censuren.

När jag själv åkte utomlands i december till ett utomeuropeiskt land upptäckte jag att det inte gick att besöka amerikanska nyhetssajter. Fienden var utpekad genom kraft av censur. Däremot var bevakningen inte särskilt tekniskt utmärglad, men känslan att visa tankeströmmar var ovälkomna i deras kultur fick mig att känna mig liten.

Visst, Sverige är ett mörkt, kallt, molnigt land. Vem är inte beredd att offra sina åsikter på solens altare?

Ja, så lätt går det att använda makten för att få människor dit de vill. Frågan är vad solens altare heter i rättegången mot Pirate Bay.

Metoden är inte mer avancerad än ip-adresser som är relativt enkla att spåra. Staten får kontrollen – eller åtminstone rätten att avbryta ditt surfande. Förr eller senare har vi digitala poliser som kan avbryta surfandet och utdela en böteslapp.

Visst, jag kan förstå oron att inte framstå som präktig. Att inte vara politiskt korrekt. Men, när staten kontrollerar så sker det på bekostnad av vår frihet, och vår tilltro till staten och dess olika intressegrupper som ligger dem hack i hälen. Staten och kapitalet sitter i samma båt.

För mig som är kristdemokrat och verksam i ett relativt tyst parti som inte diskuterar fildelningen handlar det mesta om att försvara gällande politik. Samtidigt finns det flera skäl att moralisera en fällande dom mot Pirate Bay än en friande. Personalismen och ofullkomlighetstanken inom den kristdemokratiska filosofin ger individen utökad frihet att göra fel. Ibland är till och med fel rätt, eftersom i felet ligger en makt att skapa något som tidigare inte funnits på kartan.

Just precis. Om du här tänkte på Copernicus så har vi nått fram till en korrekt slutsats. Vad det handlar om är olika typer av världsbild. En geocentrisk världsbild där staten likt kyrkan hade kontroll över individens världsbild genom att solen snurrar runt jorden. Den heliocentriska världsbilden erbjöd en otillfredsställande tolkning som hotade etablissemanget.

Att länkningsprocessen har blivit en juridiskt diskussion om världsbild där den felaktiga uppfattningen riskerar att bli bestraffad handlar om just samma sak som Copernicus upplevde. Det handlar om Pirate Bays ansvar. Att rikta besökarna till nerladdningsplatser. Inte att besökarna laddar i sig. Nu blev Copernicus världsbild betraktad med misstro av kyrkan. De som trodde på den blev marginaliserade. Även om de hade rätt, så hade de fel.

I praktiken innebär detta att själva länkningsprocessen får ett nytt, om än kluvet, ansikte. Vad den riktigt innebär i tider av förändring återstår att se. Men, den som vill stoppa ett tåg som Internet lär få problem. En stat eller en nation kan inte vinna mot ett helt globaliserat universum som i sig är länkat med varandra. Förr eller senare måste kyrkans män/dagens/nationens politiker även öppna sina ögon för att bli övertygade om att allt inte kan offras på varken solens eller jordens altare i förmån för universums stjärnor.

DN 1 2, SvD, IDG

Det rör sig i maktens korridorer. FUN kontrollerar FRA och när Anders Björck avlägsnar sig från sin position är det med en viss uppgivenhet:

Jag har tänkt över detta noga. Lagarna och den kontrollverksamhet man nu tänker sig främjar varken integriteten eller effektiviteten. Jag tror inte på de lösningar som har genomförts och de som nu skisseras från den 1 juli. Då tycker jag det är enklast och renhårigast att de som tror på det här får driva det vidare

Jag kan inte annat än tolka det som att Anders Björck känner sorg inför regeringens beslut att utnyttja FRA för utökad samhällelig kontroll. Själv tror jag det kan vara bra att det finns en övervakningsfunktion på Internet, men jag är emot principen att begränsa den naturliga utvecklingen som sker här.

Det tror jag i sig är omöjligt, vilket jag förstår även Anders Björck någonstans syftar med sin avgång som sker i samband med inledningen av Pirate Bay-rättegången.

Att makten handlar om mediebilden är något jag lärt mig från statsminister Fredrik Reinfeldts kansli. Bakom mediebilden finns ett utpekande av en ungdomskultur, men också ett begränsande av en omfattande gratiskultur. Valet har varit att peka ut ungdomarna – de icke röstberättigade, och låta de som omfattas av gratiskulturen få ta sitt moraliska ansvar.

Visst, kampen blir tydligare i samband med rättegången. De som är profiler blir synliga. Frågan är vilka som är vinnare. I det här fallet är det underrättelsetjänsten och radioanstalten, som får möjligheten att komma folkets dialog betydligt närmare. Själv tror jag på att den utvecklingen kan vara positiv. Då framför allt i ökad öppenhet.

Den nya öppenheten tror jag kan tydliggöra var ansvaret ligger. Nu handlar det om själva ”länkningen” och ”urvalet av länkar”, vilket är dialogsamhällets grundbult. Att rättvisan ska censurera i själva länkningsprocessen tror jag faller på sitt eget grepp. Men, det betyder inte att staten släpper Pirate Bay helt fria.

Själv tycker jag debatten mer och mer börjar kristallisera sig till en ”svensk tiger”. Då brukar de som har makt tala. Men, väljarna går inte att lura och osäkerheten är stor eftersom frågan har en så stor omfattning. Inför EU-valet så vill inget parti stöta sig med väljarna. Att Pirate Bay-rättegången kan bli en avgörande fråga inför EU-valet kan därför bli en politisk överraskning.

Om Pirate Bay skulle bli dömda för sina systematiska länkningar så kan detta väcka väljarnas vrede att gå emot regeringens strikta Internet-policy. För ”en svensk tiger” passar väldigt illa i en tid där ”öppenhet” är vad som lägger agendan för morgondagen.

SvD, DN 1, 2

Kristdemokraternas favoritkandidat Ella Bohlin har sin blogg här. Kul att hon bloggar om sin resa till EU-parlamentet. Så här skriver hon i sin första post den 23 januari:

Syftet med den här bloggen är ju att promota me, myself and I så att kd ska ta mandat i Bryssel. MEN förutom att promota moi lovar jag att det blir massor av politik, diskussioner och kanske lite smaskiga detaljer från insidan.

Det ska bli spännande att följa hennes resa. Förhoppningen är ju att fler människor går och röstar, eftersom det är viktigt att de parlamentariker som sänds till Bryssel får svenska folkets mandat. Det är inte roligt att veta att endast 38 procent av svenska folket har visat förtroende för vad som är våra värderingar i en europeisk miljö.

Själv kommer jag stödja Ella Bohlin hela vägen. Sedan tycker jag gammelmedia kan ta sig i kragen och ge henne lite plats i finrummen.

Chefsåklagare Kristian Augustsson på riksenheten beslutade att lägga ner en förundersökning om rasistiska glåpord mot tre poliser som luftar sina känslor mot upprorsmakarna. Ur ”Svordomsboken” av professor emeritus Magnus Ljung hittar jag följande brinnande försvarstal under rubriken ”Svordomar och solidaritet”:

Det är ett faktum som är välkänt från till exempel ungdomsgäng, militärlivet, lagidrotter och liknande. Man vet också att det inte bara är svordomar som kan fungera som ett sammanhållande kitt, utan även uttryck som i andra omständigheter skulle uppfattas som direkt förolämpande.

Således skulle användningen av nedsättande termer som det svenska svartskalle och det engelska nigger framkalla helt olika reaktioner beroende på den situation i vilken de används. Det naturliga är att de uppfattas som grova förolämpningar och leder till fiendskap och slagsmål. Men om de används mellan goda vänner och på ett sätt som inte är aggressivt kan de fungera som en solidaritetshandling, en bekräftelse på av vänskap [mellan män].

När filmen kommer ut på nätet så är det polisernas hårda jargong som blir debatterat. Det är naturligtvis bra för demokratin. Att George W Bush gick alldeles för långt i sina definitioner har fått president Barack Obama att leta efter en bättre definition än ”War on Terror”. När CNN:s Anderson Cooper ställde frågan om definitionen så svarade Obama följande:

Tja du vet, jag tycker att det är mycket viktigt för oss att inse att vi har en kamp eller ett krig mot vissa terroristorganisationer… Ord spelar roll i denna situation eftersom det är ett av de sätt vi kommer att vinna denna kamp, vilket är genom slaget vid hjärtan och sinnen.

Någonstans tror jag allt för hårda definitioner skapar blockeringar. För USA:s del har George W Bushs tid i makten varit en PR-katastrof, då de agerade i panik i jakten på små grupper som försvinner snabbt från radarn. Att mentaliteten spridit sig till Sverige är säkert ingen nyhet, men här har det kalla och mörka klimatet en lugnande effekt över sinnena.

Själv tror jag heller inte på att vi ska börja censurera mera. Öppenhet innebär att få göra misstag, men också att avsäga sig från dem. Samtidigt tycker jag det ska finnas utrymme att få begå misstag, utan att det ska skada förtroendet till fundamentet. De här polisernas interna jargong är inte samma sak som oroligheterna i Rosengården. Det är inte deras fel att invandrare kommer till Sverige och känner frustration i det nya landet. Det är heller inte polisernas fel att några professionella orosstiftare utnyttjar situationen för att skapa mer samhällelig tumult.

Däremot är det integrationsminister Nyamko Sabunis ansvar och makt att välja definitioner. Den makten skiljer sig en hel del från vetenskapens definitioner, eftersom logiken är det första som flyr i sådana här situationer. I den kristdemokratiska politiken har vi ofullkomlighetsprincipen och värderingen om människovärdets okränkbarhet som ger vägledning i komplicerade situationer.

Ja, det går att göra tillfälliga misstag och ha en adrenalinfylld jargong, som har sitt ursprung i ofullkomliga människors brister. Poliser är också människor som alla andra. Sedan är människovärdet också okränkbart. När upprorsmakare överger demokratiska principer så är det skrämmande. Terrordådet i London 7/7-2005 finns fortfarande färskt i minnet och påminner om hur långt den här ondskan är beredde att gå. Långt bort från vardagliga svordomar och smårasistisk jargong.

SvD 1, 2, DN

Många har redan skrivit både för och emot Malmöpolisens rasistiska uttryck. Det är inte så mycket att orda om att orden har en djupare botten. Så här skriver Barack Obama i ”The Audacity of Hope” (pocket s.80) om rasism:

Liksom de flesta av mina värderingar, lärde jag mig empati från min mor. Hon tog avstånd från alla former av grymhet, tanklöshet eller maktmissbruk, oavsett om det tog sig i uttryck i rasfördomar eller mobbning på skolgården eller att arbetstagare är underbetalda. När hon såg ett försök till ett sådant beteende hos mig tittade hon med uppspärrade ögon mot mig: ”Hur tror du att det skulle få dig att känna dig?”

Enligt USA:s mäktige, populäre president Barack Obama handlar rasism om brist på empati. Empati handlar också om att bli vuxen och medveten, en process som de flesta går igenom någon gång i livet. Själv blev jag lite mer vuxen för något år sedan när jag körde rakt in i den berömda väggen. Då fick jag lära mig krypa, ta några stapplande steg och lära mig ta emot kritik som en gåva från en empatisk omgivning. Det går inte ursäkta sig eller forcera sig fram resten av livet utan att se sin egen del i en situation.

Empati handlar om att vända blicken inåt och försöka få kontakt med den empatiska delen av sig själv. Vidare skriver Obama (s.80):

Det är kärnan i den moraliska koden, och det är så jag uppfattar den gyllene regeln – inte enbart som en uppmaning till medkänsla eller välgörenhet, utan som något mer krävande, ett uppdrag att stå i någon annans skor och se genom deras ögon.

President Obama följer alltså sin moders uttalande i sin politik (s.81):

”Hur skulle detta få dig att känna dig” – är en vägvisare för min politik.

Själv tror jag inte rasism går att urskuldas genom att vara generös och köpa sig ur en situation genom att ge gåvor eller till och med ett medborgarskap. Ett sådant beteende tror jag kan handla mer om att lätta på sitt eget dåliga samvete, vilket inte alltid är fel. Men först tror jag det behövs en hel del empati för att förstå sitt eget ansvar.

Själv tror jag att de människor som dessa poliser trampar på genom sina uttryck känner sig träffade av samhällets grymheter. Det är därför som orden träffar oss mitt i ansiktet. Att samhället behöver fler empatiska människor och framför allt poliser tror jag är den bästa lösningen.

SvD, Newsmill, DN