För något år sedan innan finanskrisen gick jag runt på Södermalms gator och funderade på om ekonomin någonsin skulle kunna bli sämre. Det var då spelet kring bostadsrätten pågick starkast. Bostadspriserna hade skjutit i höjden och betala en bostadsrätt för några miljoner var vanligt. Då med en avgift runt 7-8,000 kr/månaden för endast bostaden öppnade bankerna sina valv och lät människor låna stora pengar. Ju större lånen var desto högre blev också kraven på säkerhet från banken, men säkerheten var sällan proportionerlig utifrån den enskilda individens budget utan räknade in andra garantier. Då kapital hos föräldrar och vänner.
Nu när alltfler blir drabbade av finanskrisen finns inte längre sådana garantier, och katastrofen finns helt plötsligt väldigt nära inpå den egna ekonomin.
Än har bankerna i Sverige inte drabbats av konjunkturen. Riksbanken/regeringen gör allt för att understödja de människor som köpte sina miljonbostäder för fantasisummor. Nu när den gruppen riskerar att falla bort från arbetsmarknaden/försäkringskassan generösa system så drabbar det även bankerna. Även om räntorna sänks temporärt, vilket innebär många tusenlappar för dem som tagit skyhöga lån, så täcker det inte kostnaderna helt för de som blivit arbetslösa. I längden kommer detta naturligtvis inte att hålla.
För den som nått botten har ingen botten att nå när andra faller. Detta gäller den grupp som redan står utanför arbetsmarknaden. Den osynliga gruppen. För dem kan finanskrisen innebära att det blir sämre för sambon eller de närmaste som bidrar huvudsakligen till hushållsekonomin.
Problemet handlar i grund och botten om hushållsekonomi, tillgångar och utgifter, göra en specificerad budget och hålla sig till den. Det är elementära kunskaper att ta fasta på, men problemen börjar alltid när det kommer ett stort lån i bilden.
Det är när kreditkorten, eller det stora lånet, kommer in i leken som det är lätt att tappa greppet om hushållsekonomin. Det är ingen skön känsla att leva på lånade pengar, men faktum är att det är så samhället fungerar. Att människor börjar spara är därför den marknadsekonomins största fiende, eftersom den förutsätter att människor lever över sina tillgångar. Då helst på lånat kapital.
Det är därför marknadsekonomin har blivit betraktad med en viss skepticism. I USA går liberalen Larry Summers hand i hand med Barack Obama och viftar med vita flaggan för de som en gång trodde på liberalismens löften om den fria marknaden. Att ideologierna är kortlivade är ingen nyhet. De påminner alltmer om trenderna i shoppingstråket än renodlad politik.
Om ett lån är taget för att betalas tillbaka på 40 år, så är det verkligen en grov överskattning av ekonomen för låntagaren verkligen kommer att betala tillbaka en så stor summa pengar under så lång tid utan några privata förändringar. Förr eller senare kommer det en baksmälla. En rejäl sådan.
En skaldavskrivning lär vara sista utvägen för många svenskar. För att bli kvalificerad för det finns det en väntetid på 3-4 år. Under den tiden ligger miljonbeloppet i bagaget och talar sitt tydliga språk.
Själv drar jag mig till minnes till de tankar som jag hade för några år sedan, då jag funderade om ekonomerna verkligen hade rätt. Nu har de fått annat att tänka på. Att företagen inte är sugna på att låta kartonger stå i källarförråd och kosta pengar är mot den bakgrund som jag målat upp lätt förståeligt.
