LO-ordförande Wanja Lundby-Wedin och avtalssekreterare Per Bardh skriver på DN Debatt utifrån rapporten ”Makteliten – mycket vill ha mer”. Där skriver författarna ”elitgruppen” Jeanette Bergström, Eva Bystedt, Ola Pettersson och Peeter-Jaan Kask (frilansande skribent):

Vi vill synliggöra skillnaden i löneutveckling mellan den vanliga löntagaren och eliten.

Tonen är trevlig och jag vill inte säga något definitivtförrän jag läst hela rapporten. Själv tror jag rapporten kan skapa en ökad förståelse för olika aktörers makt i samhällslivet. Tidigare har jag anklagat LO för att vara som en fästning med taggtråd runt, men nu synliggör de även sig själva i rapporten. Det måste jag säga är mycket positivt, eftersom öppenhet skapar en kreativ dialog. Lyssna bara på dessa ord:

Än värre blir den ekonomiska situationen för dem som valt att gå ur, eller aldrig varit med i, a-kassan.

Å andra sidan går det att vrida och vända på vem som tjänar mest. LO:s tjänstemän är en del av makten och deras elit får löner som är 2 till 8 gånger större än arbetstagarsidan. Bank- och näringslivschefer (50 totalt) tjänar 51 gånger mer. Mot vem kan egentligen den siffran jämföras emot?

I krisens ursprungsland, USA, tjänar bankcheferna uppemot 350 gånger mer än sina anställda. Där ifrågasätts deras bonuslöner, då de inte förmått sköta sina jobb. Det tror jag mer är en rättvis jämförelse. Om cheferna missköter sina jobb vill jag inte att de ska få höga bonuslöner som sticker i ögonen på vanligt folk. Däremot om de sköter sina jobb vill jag att de ska få bonuslön för mödan.

Det är ju så bonussystemet är tänkt att fungera. För den som kan skapa framgång får också skörda resultatet av sina handlingar. För den som förlorar får helt enkelt ta flera steg tillbaka för att lära grunderna från början för att senare återkomma på elitarenan med nya insikter.

Att regeringen ska reglera bonussystemen är knappast troligt. Möjligen kan LO:s öppenhet medvetandegöra ett sunt förnuft hos de makthavare som anser sig ha skadat samhället. De kan avstå från sin bonus. Ytterst handlar detta om politik om vad som är piskan och vad som är moroten. Alliansen har sin linje klart och tydlig i detta avseende.

Piskan är trots allt offentligheten. Bankvärlden som haft ett starkt grepp om medborgarna från mitten av 1990-talet och fram till våra dagar. Idag har deras makt över våra sinnen fått sig en rejäl törn. Det i sig kan räcka för att det sunda förnuftet kommer tillbaka.

SvD, Aftonbladet, DN

DN:s politiska analytiker Henrik Brors belyser problematiken i ledarskapet hos kristdemokraterna och socialdemokraterna. Både Göran Hägglund (kd) och Mona Sahlin (s) har mycket gemensamt med varandra. Hägglund för att ha stoppat bomull i öronen för den värdekonservativa gruppen inom kristdemokraterna. Särskilt ”ja-till-livet”-gänget och de som ogillar könsneutrala äktenskap. Henrik Brors skriver:

I medieturbulensen kring kristdemokraterna väntar väljarna på besked om vad som är partiets roll i den borgerliga alliansen.

För Mona Sahlin är retoriken inom det egna partiet ovanligt rå:

På socialdemokratiska ledarsidor sägs att ”Mosa Mona”-debatten har kommit i gång inom s-rörelsen, även om det inte är någon som offentligt krävt hennes avgång.

Själv tror jag båda partiledarna har gemensamt att de är efterträdare till två starka personligheter. Göran Hägglund efterträdde Alf Svensson och Mona Sahlin efterträdde Göran Persson. Båda är kända för att vara tunga i motvind och lätta i medvind.

Nu fick Alliansen många väljare från socialdemokraterna som valde Fredrik Reinfeldt eftersom de ville ha bort Göran Persson. Det säger en hel del om Sahlins utgångsposition. För Hägglund var det i mångt och mycket samma sak, även om Alf Svensson hade en mer ödmjuk framtoning i sociala frågor så var han långt överlägsen fram tills han tröttnade och släppte taget.

Någonstans har Dag Hammarskjöld rätt i sina memoarer Vägmärken när han uttrycker det klart ifråga om särintressen:

Att inte ”för fridens skull” ge efter för egen erfarenhet och hållning -!

Istället blir det gärna ett regelmässigt rytteri i lojalitet, men förr eller senare segrar den som har tillgodogjort sig mest erfarenhet och hållning i sina närmaste strider. I dessa var både Göran Persson och Alf Svensson omotståndliga. Inte undra på att vissa journalister fick beröringsskräck.

Själv uppskattar jag både Göran Hägglund och Mona Sahlin framför de tidigare. När Hägglund talar får jag en känsla av guld mitt i det gråa vardagen.

Notis: Bilden har inget med personerna som nämns i texten att göra.

DN

Det finns nog få ”invandrare” i Sverige som har erfarenheter av svenska språkets dominans som finländare. Själv tillhör jag den kategorin, och accepterar mina föräldrars val att de placerade mig i en svensk skola.

Samtidigt fanns det en stor grupp finländare som handlade i helt riktning än mina föräldrar. De placerade sina barn i finska klasser och deras barn hade inga svenska vänner. Vad som framstår klarare i efterhand är att dessa elever idag har en starkare finsk identitet än jag, vilket kan vara en avundsvärt för min egen del som saknar en sådan. En viktig del i mitt ansvar som vuxen har varit att surfa omkring på finska hemsidor för att få min dos av finsk kultur.

Den resan har varit en smula smärtsam. Jag skulle önska att verkligheten inte hade varit så svart och vit som den fortfarande verkar vara.

Bland många finländare fanns det en rädsla för att helt uppslukas av den svenska kulturen eller den dominanta Stockholmskulturen. Detta gällde nog inte endast finländare utan även öst- och västgötar, dalmasar, göteborgare, skåningar och andra som flyttade in till Stockholm.

De skapade starka band med sin egen grupp och betraktade rikssvenska språket som något nödvändigt ont.

I och med globaliseringen möter vi nya utmaningar. Det talade språket är engelska och de mindre språken faller bort. Från Finland finns inget större behov av att kulturellt knyta an till Sverige, eftersom Ryssland inte längre är något hot för den finska demokratin.

För invandrare är den globaliserade tiden en kulturell skattkammare. Nu knyter inte bara ekonomiska band oss samman, utan infrastruktur och Internet likaså. Gränserna flyter ihop och samhörigheten blir viktigare mellan olika länder.

Jag tänker på relationen mellan Sverige och Finland. Märkesåret 1809-2009 visar klart och tydligt viljan till engagemang, även om jag tycker det mer var mer en politisk isolerad företeelse så har den visat betydelsen av de starka banden som finns mellan länderna.

Att vårda språket är viktigt. Idag behärskar jag båda språken, även om min finska är aningen spräcklig. Att det behövs någon form av balans är nödvändigt. Hade jag fått en eller två lektioner i veckan på finska hade jag haft enklare att assimilera mig i den svenska kulturen.

Den kulturella resan har aldrig varit särskilt lång, men helt klart hade den sina smärtsamma situationer. Särskilt all historisk förnekelse som konstruerade finländare till invandrare på 1960-talet är mer eller mindre en katastrof. Frågan har visserligen aldrig blivit belyst ur rasistiska glasögon, men att motsättningarna finns tror jag enklast överbryggs genom tydlighet än grumlighet.

Folkpartiet behöver ha en mer balanserad syn på språkets värde för invandrare oavsett föräldrarnas initiativförmåga. För världen krymper och Sverige är i det sammanhanget ett litet land. Det betyder inte som miljöpartiet vill förespråka att svenska språket saknar ett egenvärde. Däremot saknar det relevans om politikerna inte vågar ta debatten med familjer med ett annat språk än sitt eget.

Jag tror många barn som växer upp med tvåspråkighet känner sig utsatta för politiskt experiment. Här behöver barnen få känna att det egna hemspråket är accepterat i samhället, samtidigt som det också ska finnas en medvetenhet om att i Sverige talar vi svenska.

Här tror jag förslaget i folkpartiets arbetsgrupp skapar en nödvändig debatt som behöver belysas med varsamhet än i invektiv, nationell självömkan eller bitter cynism. Att Jan Björklund (fp) inte håller med sin egen arbetsgrupp behöver knappt nämnas.

SvD 1 2, DN

Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand skriver:

Skatteverket tycker att de företag som inte följer branschens etiska regler borde fråntas sitt tillstånd att bedriva kreditupplysningsverksamhet. Skatteverkets engagemang i integritetsfrågan ska inte tolkas som att vi vill inskränka offentlighetsprincipen.

På ett sätt håller jag med honom, men samtidigt behåller skatteverket kontrollen över marknaden och släpper inte in andra aktörer i den som har möjlighet att få insyn i den. Det är också ett sätt att hålla andra aktörer bortom de kunskaper som skatteverket själva besitter.

Frågan är därför inte så enkel och okomplicerad som Mats Sjöstrand vill pålysa, men att det behövs etik och moral även för fria företag som ger ekonomiska upplysningar gratis eller för en liten slant är diskutabelt. Själv tycker jag det är viktigt att om någon gör en ekonomisk upplysning på mig, så får jag veta vem det är och hur mycket han eller hon tjänar.

Det skapar bättre balans och dynamik i det ekonomiska systemet om alla har öppna kort i sökningsprocessen. Särskilt de människor som söker efter ekonomisk inkomstupplysning ska veta att de själva blir synliga på köpet. Systemet ska vara utformat på ett sätt där inte några få aktörer eller endast skatteverkets agenter har monopol över insynen i människors ekonomiska liv.

Partiledaren och socialministern Göran Hägglund (kd) skrev för några dagar sedan påpassligt när det är kallt i Sverige:

För att komma framåt måste vi alla lägga gamla käpphästar åt sidan och hitta en stabilitet som alla kan vinna på. Efter 30 års kärnkraftsstrid förtjänar väljarna en gemensam ansträngning från alla politiska partiers sida.

Vad det handlar om är en uppdatering av redan befintliga gamla kärnkraftsreaktorer till nya. För att detta ska kunna förverkligas måste lagen som förbjuder nya kärnkraftsreaktorer skrotas, och ersättas av driftstillstånd.

Frågan är het sedan tider tillbaka. Då särskilt hos vänsterpartiet och miljöpartiet, som mer verkar vilja att vi svenskar ska frysa ihjäl. Att centern kan uppvisa enighet i Alliansen är starkt.

Däremot om de rödgröna inte visar inbördes kompromissvilja så kommer samarbetet mellan dem vara allt annat än på spåret redan innan valet år 2010. Framför allt rejält försvagade inför EU-valet i juni.

Kd satsar som sagt på klimatfrågorna inför EU-valet. Att de rödgröna riskerar att tappa mark är tydligt. Särskilt när Mona Sahlin är tvungen att köra över sitt eget parti i frågan.

Jag hittade ett märkligt uttalande från Aftonbladet, som jag inte kan låta bli att citera:

Medan den borgerliga regeringen blundar för problemen så sover Socialdemokraterna, enligt SSU. Den svenska politiken saknar i dag ett ungdomsperspektiv. De unga är mer arbets-, bostads- och maktlösa än alla andra. Generationen ”Idol” blir behandlad som i sina dokusåpor – de blir utröstade.

Här kommer några spridda funderingar och resonemang.

Kanske är problemet att de inte har någon rösträtt? Då finns de helt enkelt inte på den politiska kartan. Dessutom brukar ungdomstiden vara en period då barnen frigör sig från föräldrarna, som i princip styr i samhället.

När det gäller till exempel ungdomar som ockuperar hus så kommer de från borgliga hem, så ställs saker och ting på spets för ett ögonblick. Kanske var riktningen fel? När ungdomarna senare blir vuxna vaknar också det politiska medvetandet till liv. Då ligger rösten inte långt bort från föräldrarna.

Själv kan jag inte säga att jag uppfyller den enkla förutsägelsen. Istället växte jag upp i ett socialdemokratiskt hem där min pappa var aktiv bland finländarna i Motala. I takt med åldern har jag gått mer åt till hållet där värderingar och principer får styra mig än rädslan att vara med i partiet där ”rösten är bortkastad” och skammen att inte få tillhöra kollektivet.

Ofta vill media förenkla den kristdemokratiska politiken. Vanliga slogan är att kristdemokraterna åker ut riksdagen, att de hotar att spräcka Alliansen, att de är mer extremistiska än rumsrena vara människor. You name it!

Och visst, jag tvivlar på att ungdomar endast har en verklighetsbild som handlar om sex och eviga fester – och att deras röst är bortkastad för att de tillfälligt inte kan rösta. Erfarenheten säger att det är under den perioden som ett medvetande växer fram ur de egna erfarenheterna. Ibland når det medvetandet inte längre än tillbaka till ursprungsplatsen. Ibland ersätts de av värderingar och principer som inte fanns i hemmet.

Själv tror jag Barack Obamas ”Yes, we can” rimmar bättre med kristdemokraterna än med socialdemokraterna. Barack Obama var en underdog som tog sig från en plats till en annan. Han begärde ”förändring” och fick det.

I Sverige brukar de stora och etablerade sparka på underdogen. Det tycker jag säger mer om den som sparkar än den som blir sparkad.

Jag tycker respekten för underdogen ska återupprättas i vårt land. Det är dags att sluta sparka på dem som gjort en lång livsresa eller valt att identifiera sig med ett parti som ger dem tillbaka självkänslan och hoppet för framtiden.

Det är dags att sluta tro att det är dags att bli utröstad. Det är dags att sluta tro att det lönar sig att tro på en självcentrerad livsstil. Att tro på att bli invald, att en tillitsfull livsstil fungerar även under ungdomsåren eller tuffare perioder i livet, ja i ur och skur, är något som jag vill uppmuntra de medmänniskor jag möter.

Ingen ska sparka på underdogen utan att veta att de i själva verket sparkar på sig själva. Det är där det börjar.

DN, TV4, Johanna Graf, SvD, AB