Göran Hägglund var suverän när han påtalade den socialdemokratiska politiken:
Att den infriar sig i lågkonjunktur är bonus:
Socialdemokratins besked är att vi vill tillföra 15 miljarder kronor i extra resurser till kommuner och landsting för 2009 och 2010, vilket är mer än dubbelt så mycket som regeringen. [--- ]Totalt ger vår politik över 100 000 fler jobb, praktik eller utbildningsplatser jämfört med regeringens passiva politik.
Ibland innehåller politiken många slag under bältet. Socialdemokraterna har tidigare bedrivit hetsjakt mot kristdemokraterna. Redan 2002 tyckte avlidne utrikesministern Anna Lindh illa om Alf Svensson. Anledningen var då vårdnadsbidraget som ”rycker undan grunden för ett jämställt arbetsliv”. Eller Lena Mellin som nyligen pekade ut kristdemokraterna som orsaken till Mona Sahlins misslyckanden.
Från journalisthåll har angreppen också varit många slag under bältet. Senaste i bidraget var terroristgranskaren Per Gudmundson som letat upp en video på något högst spektakulärt och jämställer det med de höga krav som kristdemokraterna ställer på kommande TV4-satsning. Vad har karl i huvudet?
En vän med noll politisk intresse sa till mig: ”Det där har väl inget med kristdemokraterna att göra”.
Nej, precis. Det handlar om att beröra människor med PR.
Att videon senare dyker upp på förtal-bloggen är en annan sak.
Ibland är terroristerna och kristdemokrater helt enkelt samma sak i andras ögon.
Märklig värld vi lever i.
Oftast brukar jag hålla med Aftonbladets politiska analytikern Lena Mellin för hennes briljanta objektivitet, men tappade smått hakan när jag läste hennes allmänna analys om borgarpartierna och i synnerhet KD:
Göran Hägglund och Kristdemokraterna har tappat fyra av tio väljare sedan valet. Enligt den senaste opinionsmätningen från Synovate tänker bara 3,8 procent av väljarna rösta på partiet med vitsippan som symbol. KD riskerar alltså att hamna utanför riksdagen.
Jag tyckte inte det var värt att kommentera en sådan analys som brister på erfarenhet, men lyckligtvis fann jag klarhet i SvD:s ledare:
Varför, frågar sig många socialdemokratiska bloggare och politiker, berättar inte medierna om hur dåligt det går för de borgerliga småpartierna i stället? Den frågan har ett mycket enkelt svar. Det är inte lika ovanligt att de borgerliga småpartiernas väljarstöd pendlar fram och tillbaka. Vi har hört det förut. Socialdemokraternas kräftgång är däremot slående och ovanlig. Naturligtvis blir den därmed också intressant.
Dagens smått ironiska skörd av nyheter är att USA:s president Barack Obama fortfarande är populär efter sina första 100 dagar. Detsamma gäller Michelle Obama vars kvittriga och spontana sätt fått hennes värsta motståndare att mjukna.
SvD:s politiske analytiker Göran Eriksson skriver sin vad jag läst längsta artikel någonsin och konstaterar följande:
Fallet har varit dramatiskt och parallellt med den ekonomiska krisen, som hittills bara skadat Socialdemokraterna. Mona Sahlins egna förtroendesiffror är usla. Ingen svensk partiledare har checkat in med så mycket problematiskt personligt bagage som Mona Sahlin.
Visst, en del av ansvaret kan läggas på Göran Persson, som väljarna var trötta på inför valet 2006. En smidigare partiledarövergång hade varit önskvärt för Mona Sahlin som fick börja i motvind efter valet. Men, som Jonas Morian skissar upp har valet av politiska frågor varit aningen snäva:
Personligen tror jag det började gå snett innan dess, nämligen när Sahlin i en intervju i SJ:s tidning Kupé sommaren 2007 fick frågan vilka frågor som var viktigast för henne just då. Hon svarade könsneutrala äktenskap, stoppad utförsäljningen av hyreslägenheter samt utbyggnad av vindkraften.
Själv läste jag Kupé med förvåning. Vad menade kvinnan?
Könsneutralt äktenskap är något som kristdemokraterna har kompromissat med hedern i behåll utan att spräcka Allianssamarbetet. Då i regeringsställning. Här finns knappt några spår av bitterhet.
När det gäller hyreslägenheter har finansmarknadsminister Mats Odell ett nära samarbete med hyresgästföreningen och många är EU-förslagen som läggs fram för en förbättrad miljö av kristdemokraterna, vilken toppas av EU-kandidater Ella Bohlin och Sofia Modigh.
Själv är min favorit Sofia Modigh.
Kika gärna på bilder som jag tagit från ”samtal med Sverige” den 20 april.
Jag följde också på Sofia Modigh (kd) på en demokratidag i Tumba igår där hon deltog i en paneldebatt med samtliga partiföreträdare som är engagerade i EU-frågor. Här är en bild:
Smått märkligt att oppositionen under Mona Sahlin inte vill ena sig med statsminister Fredrik Reinfeldt att hålla låg profil på de inrikespolitiska frågorna under ordförandeskapet i EU hösten 2009. Det är en hundraårig lång tradition att när svensk utrikespolitik blir ansträngd att sitta still i båten.
Sedan kritiserar Reinfeldt också Sahlin för bristande ekonomisk redovisning, vilket inte är ett ovanligt grepp när ett parti befinner sig i regeringsställning och kan bolla med siffrorna.
Att jämföra Sahlin med Persson tycker jag är smått smaklöst, eftersom det väcker en helt annan debatt.
Då möjligen en nostalgisk längtan tillbaka till en tid då socialdemokratin fortfarande kunde leva på mytbildning. Bloggosfären fanns inte på kartan. Det var först när bloggarna kom som skimret försvann kring de socialdemokratiskt förtroendevalda och omintetgjorde mediernas enväldiga styrning av nyhetsrelaterad information.
Det – om något – borde Reinfeldt nämnt i sitt tal!
Lyssna gärna på Peter Wolodarski och låt dig övertygas.
Det är glädjande att Alliansen går framåt i DN/Synovates aprilmätning. Samtidigt är det smått tragiskt att de små partierna inte får del av kakan. Henrik Brors skriver:
Folkpartiet får 5,6 procent i den här mätningen, jämfört med 6,8 i mars. Centerpartiet ligger stilla på 5,7 procent. Och Kristdemokraterna halkar åter ner just under riksdagsspärren med 3,8 procent, mot 4,2 förra månaden.
Moderaterna får hela 32,1 procent, och socialdemokraterna 33,5. Oppositionens småpartier, vänsterpartiet får 7,3 och miljöpartiet 6,4.
Utanför riksdagen får sverigedemokraterna 3,6 och piratpartiet ca 1 procent.
Det är trots allt 1,5 år kvar till nästa riksdagsval.
Då, år 2010 har jag för övrigt fyllt 40, så särskilt bråttom dit har jag inte. Utifrån en enkel uppskattning har jag då levt 30 år under socialdemokratiskt styre och 10 år med moderaterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna.
Att fyra år till går till Alliansen tror jag är bra för mitt liv.
Nu går eventuellt rättegången mot Pirate Bay mot en ny omgång efter att P3 avslöjat att domaren till målet var delikatessjävig. Många advokater och andra professionella är förvånade. Själv tycker jag domen var alldeles för hård.
Erfarenheten säger att ju hårdare jag dömer någon annan desto hårdare blir jag själv dömd. Den erfarenheten är mer eller mindre ett självspelande piano.
Jag kan inte låta bli att säga några ord om Dick Erixons bedömning av Frihetsveckans duell mellan konservative Roland Poirier Martinsson och klassiskt liberale Johan Norberg som verkar ha präglats av konsensus.
De fem F:en – Familjen, Företagen, Föreningarna, Folkrörelserna och Församlingarna – som Roland Poirier Martinsson tecknar upp tycker jag innehåller en atmosfär av tillbedjan, som lätt saknas i liberalismen, som gärna ersätter det med mer med det individuella ordet ”engagemang” och ”fria val”. Där är friheten i engagemanget själva poängen medan det centrala i tillbedjan är relationen som ger frihet till val.
Psykoanalytikern Donald Winnicott tycker jag fångar denna aspekt i sin dynamiska objektsteori som handlar om att att ”börja genom att existera och inte genom att reagera”, som kanske förklarar varför det inte blev så mycket debatt?
Den politiska aspekten i pragmatismen och liberalismen i Sverige handlar om att Alliansen vill regera tillsammans. Det spelar ingen roll för mig om konservativa och liberala går hand i hand. Det är värre om liberala och socialister samspelar. Då väcks min svartsjuka och smått sjuka kampvilja.
SvD, Neo, Helena Sandklef, Skattepolitik och samhällsfilosofi, Fredrik Segerfeldt
”Synliga politiker är bra för demokratin”, skriver Dick Erixon och radar upp en del andra positiva argument som den att ”politikerna måste slå sig in i mediebruset igen”. Anledningen är att kd ska sända politisk reklam i TV4 med toppkandidaten Ella Bohlin i spetsen.
Att miljöpartiet gått upp i senaste opinionsmätningarna är utifrån min tidigare analys ett verk av Pirate Bays företrädare som väljer miljöpartiet. Hans symboliska samhällsröst väger tungt. På sätt och vis är valet klokt, men själv tycker jag kristdemokraterna är det bästa partiet för sådana här frågor. Då eftersom de är störst i EU.
Miljöpartiet är i EU-parlamentet ett litet block som fokuserar på gröna frågor och jag tvivlar om det är rätt forum. Om Internetfrågorna blir noggrant belysta inom parlamentets väggar så behöver de bli omgivna av en moral och etik som är hållbar i nuet och framtiden. Särskilt när nationella regeringar nödgas överlåta de globala frågorna till institutioner utanför landet.
Nu tillbaka till TV-reklamen. Ni får ursäkta om jag korsar mellan ämnena, men jag ska försöka knyta säcken.
Anledningen till att kd är det bästa partiet för värderingar om nya medier/Internet är att miljöpartiet inte ställer sig bakom politiskt reklam-TV. Hur kan ett parti som inte vågar sticka ut hakan och ta en risk i TV-rutan ställa sig bakom en sunt värderad etisk och moralisk framtida Internet-lag som kräver en betydligt högre risk än medverka i TV-rutans reklamutbud?
Sydsvenskan skriver om kristdemokraternas charmoffensiv med politisk TV-reklam:
Kristdemokraterna struntar därmed i Miljöpartiets förslag nyligen om en bred partiöverenskommelse om att avstå från politisk TV-reklam 2009 och 2010.
För att avsluta så skriver Sydsvenskan att ”då är det rätt logiskt att Sverige har politisk TV-reklam” och ”det är klokt och modigt av KD”.
Precis, klokt och modigt av KD.
