DN:s politiske redaktör Peter Wolodarski skriver följande:

Ingen bör därför räkna ut Socialdemokraterna, även om dagens demonstrationståg går i eländets tecken.

Dick Erixon jämför Wanja Lundby Wedins marsch med stämningen på Skansen. Buropen haglade och någon ur publiken kastade Toblerone på scenen där Mona Sahlin talade. Smått ironiskt att kvinnoförbundets ordförande Nalin Pekgul gick till till angrepp mot publiken med skarpa förmaningar. Det är så de rika försvarar sig.

Smått ironiskt sade Olof Palme följande:

Vad händer när den styrkan försvinner? När kopplingen mellan arbetarrörelsen inte längre består i en relation till facket? Idag ställer sig samtliga riksdagspartier bakom fackets krav, men ingen ställer sig bakom lukrativa avtal där makten delar sedelbuntar bakom lyckta dörrar.

Nej, jag har svårt för att tro att förändringen är tillfällig. Om socialdemokraterna kan sjunka så fort under en vecka så är allt möjligt. Politik bygger på förtroende och om grunden i S fått en rejäl skada så är det stora fallet inte långt borta.

Och visst låter det eländigt när LO:s ledare använder klassisk politisk retoriken utan personlig förankring: Aldrig förr har så få på så kort tid lyckats åstadkomma så mycket elände för så många. Just nu verkar även retoriken gått i baklås.