Partiledaren Göran Hägglund riktar nu fokuseringen på värdenihilismen bland kultureliten i Sverige i sitt tal på Rikstinget.
I Sverige har vi alltsedan tjugotalet plågats av den akademiskt uppfunna värdenihilismen. Alla värden förklarades vara utan allmängiltighet och bara uttryck för den enskildes tillfälliga tycke. I mångt och mycket har företrädarna för denna moralsyn kommit att vara kristdemokraternas huvudmotståndare ända sedan vårt bildande. Och är det, vill jag påstå, än i dag. Denna sorts konflikt berör grundvalarna för det goda samhället och därför har vi kristdemokrater ställt oss i konfliktens mitt. Och där har vi ofta fått stå ensamma.
Här är jag beredd att hålla med. Ensamheten har varit stor i den ideologiska debatten. Dick Erixon har satt fingret på vad som saknas:
En allt tydligare profil där Kristdemokraterna talar om värderingar och ger människor möjligheter att leva upp till dem, tror jag skulle göra att partiet blir mer intressant för svenska folket.
Själv har jag drivit linjen om värdenihilism till smått extrema gränser, vilket är lätt när det blir ideologidebatt. För mig har det har handlat om att väcka tankar än komma med realpolitiska förslag. Så här i efterhand är det smått roligt att läsa artiklarna, eftersom jag agerar efter känsla. Exempelvis skriver jag redan för fyra år sedan:
Frågan är om allmänheten saknar objektiva representanter. Idag är objektiviteten synonym med värdenihilism – upplösning av värderingar – och anarki – gränslöshet. Kort sagt kan man säga att den borglighet som idag existerar lever borgligt, men tänker i vänsterradikala termer.
Göran Hägglund pekar på den smala vägen i sitt tal:
Ta min favoritförfattare Graham Greene. Få kan som han spinna en historia som rör sig på åtminstone två plan. En mer ytlig händelseorienterad och samtidigt en som brottas med etiska dilemman.
Tja, vad ska jag säga om Hägglunds förslag? Själv har jag inte läst en enda bok av Graham Greene, men nu har jag tiden under sommaren.
