Så har jag varit på Sergels torg igen och delat ut flygblad med Sofia Modigh (kd) och träffat samtliga kristdemokratiska ministrar. Det var riktigt trevligt, även om vädret kan erbjuda mer. Partiledaren Göran Hägglund höll ett mindre tal och angrep Piratpartiet. Han menade att en röst på dem var att kasta grisen i säcken. Att deras politik var likt piraten enögd och enbent haltande. Både TT, Dagen och flera andra för stunden okända medier närvarade.

Senare… kl.23

Så här i efterhand förstår jag Hägglunds angrepp. 6 procent av väljarna är beredda att lyfta in två av deras kandidater till Europaparlamentet. För kristdemokraterna handlar det om att mobilisera väljare, eftersom många väljer att sitta i soffan.

Själv tror jag gammelpartierna, som mitt eget kristdemokraterna, får utvärdera EU-valet. Att satsa mer strategiskt på sociala medier lär bli en viktig uppgift. Idag finns det en svalt intresse för utvecklingen på Internet. Om piratpartiet kan mobilisera 6 procent av väljarna så är det ett uttryck för att bloggosfären påverkat utgången för EU-valet.

För moderaterna är beskedet svidande som rasar 5 procent i Skops mätning. Senast jag hörde finansminister Anders Borg så ville han inte använda Twitter.

Socialdemokraterna har satsat mycket på reklam inför EU-valet. Då särskilt i t-banorna och pendeltågen, vilka är trygga platser för affischering. De riskerar nämligen inte att bli nedrivna. Annat är det med Internet. Här blir inget att riva bort, vilket förklarar PP:s framgång.

Kryssa Sofia Modigh (kd) på söndag. Framför allt, gå och rösta. För demokratin i Europa.

Lena Mellin har tappat tålamodet när hon skriver om Piratpartiet:

Varför rösta på ett parti som gör väldigt lite? Och som inte ens när de gör något har en verklig chans att göra skillnad?

Själv tycker jag Sofia Modigh (kd) gör ett stort valarbete.

I stugan i Småland strax utanför Vetlanda finns det inte mycket andra mediala nöjen än att lyssna på radio. Det som toppar är sommar i P1. En favorit som jag verkligen gillar att lära känna mer är Finlands utrikesminister Alexander Stubb. Han är den politiker som använde EU-parlamentet som språngbräda till den finländska regeringen.

Det blir intressant också att lyssna till Norges utrikesminister Jonas Gahr Støre.

En annan intressant känd person att lyssna till är Peter Englund.

Nej, tycker statsvetaren Erik Amnå från Örebros universitet som lämnat en utredning till regeringen. Utredningen är samhällsrelevant eftersom det Islam utgör idag Sveriges näst största religion.

I stort sett håller jag med hans resonemang om för- och motargument, men anser att staten tidigare tagit ansvar för svenska präster och demokratiseringsprocessen har varit ett viktigt instrument från staten att disciplinera kyrkan. Här har kyrkan också gett sitt samhälleliga bidrag till svenska staten i form av social kontroll.

Tidsmässigt är Svenska kyrkans bidrag från 1600-talet till 2000-talet. Det frikyrkliga arvet i Sverige går tillbaka till 1800-talet och är en komplicerad historia. Idag är präster förebilder för många pastorer.

Att skapa liknande dynamik mellan statligt legitimerade imamer och andra imamer är ett viktigt verktyg som staten inte får släppa.

Sedan går det att diskutera hur statlig en imam-utbildning ska vara.

Sofia Modigh (kd) har skrivit en värdefull artikel i Dagen tillsammans med Sten-Gunnar Hedin om maskrosbarnen, vilket är en grupp som drabbats av olika former av missbruk. Så här skriver de bland annat om de olika roller som de drabbade får:

Det yngsta barnet i en alkoholistfamilj blir ofta en tapetblomma. Ett barn som inte syns och hörs. Ett barn som liksom smälter in i en blommig tapet. Tapetblommorna glöms bort och lever ofta i en skuggvärld utan den uppmärksamhet och omsorg varje barn behöver.

En träffande formulering som enligt mig beskriver hur samhället i stort hanterar konsekvenserna kring alkoholism.

Tidigare skrev Håkan Arenius en ledarartikel i Dagen om samma ämne ur ett myndighetsperspektiv:

Men rätt sorts kontaktperson kan både styra undan och beivra eventuella övertramp i mötet med myndigheter. Frågan är viktig, eftersom bemötandet kan avgöra om en behandling accepteras eller inte. Att människor nekas vård på grund av sitt missbruk är naturligtvis oacceptabelt – om vården skulle säga nej till alla självförvållade vårdbehov skulle det bli ganska tomt i väntrummen.

Jag kunde inte låta bli att svara smått upprörd:

När jag läser din artikel blir jag glad att du berör ämnet, men samtidigt ledsen. Jag tycker du visar en okunnighet kring alkohol- och drogmissbruk. Då särskilt att det skulle utgöra en särskilt grupp i samhället som är lätt att peka ut och att svaret finns inom myndigheternas väggar.

Nu råkar jag känna till både barn till missbrukare av droger och alkohol på många skiftande positioner i samhället. I vissa fall så är till och med psykologen alkoholist som den alkoholdrabbade tvingas vända sig till. Då kan ”botemedlet” vara ett bättre ”ölsinne” än upphöra med missbruket. Många framstående politiker är alkoholister eller barn till dem. Själv var jag institutionsplacerad som tonåring och de ”bästa” som kunde rehabilitera mig var alkoholister. Både behandlaren på institutionen och läraren i gymnasieskolan.

Den hittills bästa vården har jag funnit i 12-stegsgemenskapen. Då särskilt anhörigprogrammet Al-Anon, som vänder sig till barn och partners till alkoholister. Kyrkan som institution saknar förmågan att hantera frågan, eftersom problemet inte upphör när alkoholisten endast blir ”frälst”. En medveten ”helgelseprocess” tycker jag är viktig.

De andliga principer som finns i 12-stegsgemenskapen passar alla beroenden. Här tycker jag kyrkorna borde ta ett större ansvar.

Just precis. Idag är den moderna varianten ”harm reduction”, vilket jag tycker är en kortsiktig syn på de som själv är beroende och drabbas av beroenden. På sätt och vis kan ”harm reduction” som för närvarande råder i den smått uppgivna atmosfären i samhället bli en kyrka som utesluter alkoholen, men över tid behöver även de som drabbas av alkoholmissbrukets konsekvenser vård. 12-stegsgemenskapens styrka är just att fånga denna problematik. Här skriver Sofia Modigh helt rätt:

Att det faktiskt ofta finns barn i den utslagne alkoholistens närhet. Precis som alkoholisten behöver dessa barn hjälp.

Att samhället blir mer tolerant mot alkoholen är heller inte rätt väg. Alkoholkonsumtionen har sedan EU:s inträde ökat med 25 procent. Forskaren Sully Ledermanns teorier är här relevanta. Clarté skriver redan 2006:

Sully Ledermann är upphovet till den s.k. totalkonsumtionsmodellen som idag gäller som ledande teori inom hela forskarvärlden om alkoholkonsumtion. Han formulerade också en teori i form av en formel, den s.k. lognormala kurvan som visar att andelen storkonsumenter av alkohol i en befolkning ökar i ett bestämt förhållande till den totala konsumtionen, nämligen . En fördubbling av konsumtionen fyrdubblar alltså antalet storkonsumenter. Senare empiriska studier bl.a. i Toronto av holländska forskare och i Finland av alkoholforskaren Kettil Bruun har verifierat hans teori. I Sverige har vi genom studier också samma erfarenheter.

I praktiken betyder det att de 385,000 barn som drabbas av föräldrars alkoholmissbruk knappast är en överdriven siffra.

Jag fick ett snabbt svar av Håkan Arenius i ett mejl där han håller med mig i sak. En av hans meningar är relevant för mitt inlägg och jag väljer att publicera det här:

Skälet var att jag ville försöka skapa någon sorts insikt om att vi har helt olika attityder och tänkesätt kring de stora folksjukdomarna och alkoholen. Det ena får kosta nära nog hur mycket som helst i pengar, utbildning och resurser av alla slag, och rätt så. Det andra ses på något sätt som på något sätt ödesbestämt och oåtkomligt, något man får lära sig att leva med. Det jag vill åt är attityden, om den ändrades skulle vi kunna göra oerhört mycket mer, inte minst av den karaktär du beskriver.

Om Alliansen vill sträva efter att minska sjukskrivningarna och sätta människor i arbete så finns det en hel del att göra. Medvetenheten kring både de materiella och de etiska riktlinjerna värdefulla. Rätt bemötande på olika nivåer är förutsättningen för ett fungerande samhälle.

Hälsofrågan kommer bli framtidens viktigaste fråga för Sverige. Även för EU.

Så kryssa Sofia Modigh (kd) i EU-valet.

Smått bekymmersamt att så många kristdemokrater reagerar på bloggen ”Sanningen måste fram”.

Partiledaren Göran Hägglund (kd) skrev i sitt nyhetsbrev den 29 maj:

Sedan en tid tillbaka har bloggosfären förärats med ännu ett bidrag: ”Sanningen måste fram”. Det är en blogg som utger sig för att vara Kristdemokratisk men namnet till trots finns det inte en uns av sanning i det påståendet. Tvärtom, bloggen ger uttryck för åsikter och värderingar som inte alls stämmer överens med vad mitt parti faktiskt står för. Under valrörelsen har jag sett flera exempel på denna typ av smutskastningskampanj. Det handlar om personer som utger sig för att vara Kristdemokrater, eller gilla partiet, men som ger uttryck för de mest absurda åsikter i syfte att spä på fördomar om partiet och ge våra motståndare vatten på sin kvarn. Jag tycker att det är lågt. Låt oss istället fajtas med schyssta medel så att väljarna får möjlighet att bilda sin egen uppfattning om vad de olika partierna står för och vilket parti man vill rösta på.

Anonymiteten i bloggosfären är själva grundfundamentet för ”Sanningen måste fram”, vilket visar att det går att spela rejält med en konstruerad identitet på Internet. Helt plötsligt blir ”Inger” Johannes, vilket säger en hel om seriositeten och motiven bakom bloggen. Jag tvivlar inte ett ögonblick att besökaren snabbt förstår den underhållande poängen.

Nu blir inte skadan mindre för att budskapet är oäkta. En enkel analys av ”Sanningen måste fram” visar att attacken riktar sig mot kristdemokraternas frireligiösa ursprung. En kulturell miljö med religiösa förtecken som erbjuder en trygg plats för många olika slags människor.

Nu hör den religiösa diskussionen hemma i den politiska debatten. Det går heller inte stoppa meningsmotståndare, men däremot går det att belägga dem. Under Barack Obamas kampanj fanns det en speciell sajt där olika missuppfattningar, fördomar och anklagelser blev utredda sakligt. Att kristdemokraterna kan lära sig mer av Obamas kampanj tvivlar jag inte på, eftersom det dagligen är nödvändigt att belägga felaktigheter på Internet.

De flesta felaktigheter går faktiskt att radera. Myten att allt finns kvar på Internet stämmer inte.

Dagen 1