En skyskrapa på 170 meter kan byggas i Hjorthagen. Själv tycker jag förslaget är spännande. Främst löser höjden bostadsproblematiken och dessutom ger det status åt Stockholm. Det utmanar också företagarna att anstränga sig extra för att tänka i större termer än vanligt. Ja, de positiva effekterna är många.

Dessvärre är motståndet kompakt, vilket jag tycker är tråkigt. Vanligtvis brukar reaktionen vara ”bygg gärna, men inte här” bland politiker och gnället saknar inga gränser bland de medborgare som har åsikter.

Själv tror jag mentaliteten kan ändras till det positiva rejält bland befolkningen om drömmen om ett höghus i Stockholm blir verklighet. DN.se:s läsare verkar i alla fall vara positiva. I deras spontana mätning önskar 71 procent att det byggs på höjden. Förhoppningsvis har Sten Nordin (M) tillräckligt med mycket is i magen för att våga ro detta i hamn.

Äntligen något nytt i Stockholm.

Uppdatering: Kika gärna in på partipolitiskt obundet nätverket yimby.se

DN/Synovates oktobermätning är viktig indikator för Alliansen och ger beskedet om att skillnaden mellan de rödgröna och Alliansen minskar. Nu är den nere i 0,7 procentenheter. Vid tidigare mätning förra månaden var mellanskillnaden 3,6 procentenheter. Ställningen i Alliansen ser ut följande:

På den borgerliga sidan kan Folkpartiet glädja sig åt en uppgång till 7,8 procent, efter 6,0 i september, även om uppgången inte är statistiskt säkerställd. Moderaterna ligger på 29,0, Centerpartiet 5,0 och Kristdemokraterna på 4,7 procent i mätningen.

För Sahlin är DN/Synovates oktobermätning en bekräftelse på att valet 2010 blir tufft ända in i den sista timmen. För Reinfeldt handlar det om att hålla balansen. I valtider brukar partierna traditionellt gå åt olika håll för att vinna väljare till sin sida. Här gäller det att vinna stöd från rätt håll.

Särskild när det är vind i seglen.

Det verkar vara som Mona Sahlin har laddat upp rejält inför kongressen, som troligen kommer vara den huvudsakliga riktlinjen inför valet år 2010. Om målgruppen seniorerna har uttryck sig följande på DN:

Dagens seniorer har varit med och byggt upp en generell välfärd, där människor får del av skola, sjukvård och omsorg efter behov – inte efter plånbokens tjocklek. Men den stolthet vi känner inför denna samhällsbyggnad får aldrig innebära att vi värnar systemen framför de människor de utvecklats för. Vi socialdemokrater vill ta oss an uppgiften att förbättra och kvalitetssäkra välfärden och se till att den styrs av människors behov. Det är medborgarnas välfärd, trygghet och valfrihet vi vill garantera.

Just de äldre är en viktig målgrupp även för kristdemokraterna. Vid årsskiftet tas nästa steg vilket innebär att pensionärerna sammantaget får sänkt skatt med mellan 2 700 och 4 300 kronor om året. Konkretare än så kan det inte bli.

Sundsvalls Tidnings ledarskribent Jenny Sjöberg har verkligen ansträngt sig för att smula sönder Göran Hägglunds resonemang om ”verklighetens folk”. Hon menar att kristdemokraterna har panik och är desperat ute efter uppmärksamhet eftersom de riskerar att åka ur riksdagen.

Ur denna argumentation har jag valt följande mening att analysera:

En förklaring till Kd:s tafatta försök att misstänkliggöra landets intellektuella kan vara att de är rädda att bli genomskådade, att det ska synas hur malplacerade de är i en regering med frihetliga ambitioner.

Stämmer detta att verklighetens folk är rädda att bli genomskådade? Nej, den som följer min blogg vet att hennes påstående är grundlöst. Vad Jenny Sjöberg talar om är hennes egen rädsla att avslöja den agenda som ligger bakom det förakt som många värdenihilistiska tidningsredaktioner använder för att kontrollera vanligt folk.

Att angreppet skulle vara tafatt tror jag inte ett dugg på. Det är bara att nämna Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius, Jan Guillou och det galna kvartsseklet för att förstå den historiska innebörden.

Rädslan för att bli avslöjad är inget som präglar mitt bloggande direkt, men heller inget som driver mig. En sund självrespekt är nödvändig i alla sammanhang – även i kritiken mot den journalistik som förändrat Sverige under det senaste århundrandet och gjort Sverige till ett av världens mest extrema länder att leva i enligt Fredrik Lindströms beskrivning av Sverige: Världens sämsta folk i världens bästa land.

Det är klart Fredrik Lindströms föreläsning/show/stand-up ”Svenskar är också människor” drar fullt hus. Han berättar något som de flesta svenskar intuitivt känner är sant. Landet lagom stämmer inte.

Nu tillbaka till rädslan att bli avslöjad som verkar styra vänsterjournalisten Jan Guillous redovisning av sina kontakter med KGB. Själv tror jag han kommer leverera sin del av historien, men det är fortfarande 40 år efter från när det inträffade.

Den bästa gottgörelsen sker helst samma dag. Strategiskt-taktiska bekännelser är däremot inte något att hurra för direkt, men kan indirekt skänka nödvändigt ljus över en bitter situation. Ungefär som att få höra hur du blivit lurad in i en verklighetsuppfattning som sedan visade sig vara falsk och att någon stulit dina idéer för att manipulera dig. Nej, uppmärksamhetssuget tycker jag mer handlar om vänsterjournalisternas sätt att missbruka allmänt förtroende – inte kristdemokraternas kampanj om ”verklighetens folk”.

Att skryta om bedriften att ha lurat och fört svenska folket bortom ljuset är knappast något eftersträvansvärt klimat. Nej, det är dags att vänsterjournalisterna börjar gå kurser hos ”verklighetens folk”.

Är kristdemokraterna malplacerade i regeringen? Nej, faktum är att kristdemokraterna har visat att de både kan ge och ta i den politiska allians som finns mellan moderaterna, centern och folkpartiet. De flesta av de löften som Alliansen har lovat har infriats. Alla partier har fått göra eftergifter och backa i frågor som de har en stark åsikt om, vilket är ett demokratiskt ansvar som egentligen borde ske i varje människas vardag.

Däremot verkar ledarredaktionen på Sundsvalls Tidning inte vilja se sin del i sammanhanget. Allt är kristdemokraternas fel. Hur trovärdigt är det?

Idag har jag stått vid Björns trädgård och delat ut ”Vardagsliv”. Då tillsammans med andra kristdemokrater vid ett kaffe- och bokbord. Stefan hämtade grejerna och plockade fram dem, Leif var där en stund innan han stack iväg på annat ärende, Irmeli och var på ett muntert humör och skulle senare hämta sin dotter, Caroline lös som en solstråle i det gråa vädret och Samuel var också med på ett hörn.

Sofia var som vanligt bäst på att dela ut tidningar och själv kom jag på en lugn andraplats. Igår delade jag ut cirka 50-60 vardagslivstidningar i Bålsta. Idag blev det runt 20-30. Visserligen var det ingen tävling, men det är alltid kul att lära sig att bli bättre på att kommunicera med människor på ett personligt sätt på en offentlig plats. En amerikansk författare som inspirerat mig är Keith Ferrazzi som skrivit både ”Don’t eat alone” och numera ”who’s got your back”.

Jag hade på mig både min amerikanska kofta från Abercrombie som jag köpt med mig från Toronto i somras. Dessutom var jag utrustad med en Canada Goose-imitation. Jag hade stålsatt mig att inte frysa. Dessvärre hade jag struntat i både mössa och vantar.

Avslutningsvis drack jag vit choklad med tre marshmallows och en tornbakelse på Chokladfabriken tillsammans med Christer och Sofia som idag firar sin ettåriga bröllopsdag. Gratulerar!
Nu till dagens ämne som handlar om vardagslivets ekonomi utifrån kampanjtidningens artikel om Elisabeth Fogelström, också känd från TV3:s program Lyxfällan, hur man får en stabil privatekonomi och hur man på ett enkelt sätt kan se vart alla pengar tar vägen.

Själv lever jag under existensminimum, vilket är mycket knapert. Det betyder inte att jag inte lever ett rikt liv. Jag tror det både är möjligt att leva ett fattigt liv med god ekonomi som ett rikt liv med dålig ekonomi, vilket i mitt fall handlar om att jag endast har några tusenlappar att röra mig med varje månad.

Först av allt har jag lärt mig att ta emot hjälp genom att bearbeta min egen stolthet och oförmåga att be om hjälp. Det är lätt att vilja vara generös och ge ett gott intryck, men lika viktigt är det också att ta emot hjälp av andra och acceptera andras goda vilja. Detta är naturligtvis en process.

Jag har tagit hjälp av både min flickvän Linnea och Sofia att sortera mina skulder i en bestämd pärm som just nu väntar på en ekonomisk lösning. Möjligen kommer jag kunna ta ett lån i framtiden för att betala tillbaka alltihopa på en gång när väl mitt ekonomiska hjul börjat snurra på riktigt. Eller beta av det nu…

Den ekonomiska fälla som jag hamnat i är i stort sett självförvållad. Då att jag slarvade med att gå med i facket under en tid då jag arbetade som SO-lärare och fältassistent. Då hade barndomens trauman vuxit sig så pass starka att jag var tvungen att bearbeta dem i tolvstegsrörelsens anhörigprogram och i professionell samtalsterapi. Här har jag tagit emot hjälp av både Arbetsförmedlingen och Vårdcentralen för att hitta rätt. Tack vare vårdgarantin.

I efterhand är det lätt att vara efterklok. Naturligtvis skulle jag gått med i facket tidigare, men just i min beskärda del av mänskligt lidande och problematik ligger att jag omedvetet lätt går in i både martyr- och offerrollen och dessutom vägrar att ta emot hjälp utifrån.

En form av medberoende som tar tid att arbeta sig ur, men som ytterst handlar om att jag försöker ta allt ansvar. Idag efter snart tre år i tolvstegsrörelsen och ett år i professionell terapi kan jag säga att jag mår bättre som människa. Det har nog varit en inre resa värd namnet.

För mig innebär att må bra att jag kan tackla vardagliga situationer mycket bättre än tidigare. Just själva grundmåendet är viktigt för att hantera en ekonomi. Så är det i mitt fall i alla fall. När det gäller skulder är det lätt att stoppa huvudet i sanden och bli åskådare till sin egen ekonomi. Det är viktigt att påminna sig om att att det tar tid att bearbeta självförnekelse, som egentligen är ett skydd för att slippa känna skam över sin egen ekonomi och sin egen otillräcklighet.

Att känslor inte är fakta är därför en viktig insikt. Känslor kan inte motarbetas, utan den bästa medicinen är att hantera dem just som känslor – och ingenting annat. De är varken onda eller goda, men om jag låter känslorna bygga bo på mitt huvud så händer i princip ingenting.

Ytterst handlar ekonomi om prioriteringar. Inte bara i privatekonomin, men även på nationell nivå handlar det om att prioritera det viktigaste först.

När ekonomin går dåligt är det lätt att prioritera bort sig själv. Lite så fungerar även svensk ekonomi. Det är lätt att låta bli att ge kommuner och landsting extra pengar i en lågkonjunktur och skära ner på vård, skola och omsorg. I Alliansen fall har det blivit det omvända, även om kritiken mot socialförsäkringssystemet haglat tätt.

Här ställs arbets- och bidragslinjen mot sin spets. En process som knappast har varit enkel, men däremot nödvändig. Det är i arbetet som det ska löna sig att få sin ekonomiska belöning. Inte i sjukdom och nöd, då en människa främst behöver hjälp att ta sig ur sin situation. Inte att göra den sjukliga situationen permanent.

I mitt fall har jag valt att både betala pågående räkningar, men också att köpa enligt en ”kostcirkel”, där underhållning och fina restauranger är en viktig kategori. Inte för att jag har råd, men för att jag vill ge mig själv den omsorgen i en dålig ekonomisk situation. Min dröm är att betala tillbaka alla andra skulder som jag har, vilket i princip löser sig om jag får arbeta i ett år. Min dröm är också att må så bra att jag kan arbeta och känna mig trygg i en arbetsroll och göra nytta för samhället.

Dagens bloggtema under ”verklighetens folk” handlar om vad jag gör i helgen. Hitintills har jag hunnit att kampanja vid Bålsta centrum och delat ut tidningen Vardagsliv i den begynnande vinterkylan tillsammans med Fred och Frank.

Just fredagar brukar parkeringsplatsen utanför Bålsta centrum vara full. Människor handlar mat för helgen och annat som finns att tillgå. Tätorten Bålsta i Håbo kommun är förhållandevis liten i Upplands län, men påminner enligt mig mer om en förort till Stockholm. Länstillhörigheten är ett pågående debattämne folk emellan där fördelar och nackdelar vägs mot varandra.

Det är ju inte direkt från Uppsala pendeltåget går till Bålsta, men Uppsala är trots allt moderkommunen i Upplands län.

När jag kom hem från centrumet lade jag mig i soffan för att bli uppvärmd av min flickvän. Därefter lagade jag mat åt henne. Hon diskade. Vanligtvis brukar jag göra båda sakerna, men vi har lärt oss att dela på hemsysslorna.

Det blev biff Wallenberg med ärtor och tagliatelle. Själv har jag ätit efter GI-principer sedan februari 2009 och åt endast två biffar. Dieten går sisådär.

Just nu försöker jag styrketräna, vilket gör att min vikt inte minskar, men däremot försvinner onödigt fett på kroppen. När jag blir rastlös av att sitta framför TV:n så hämtar jag en hantel på 15 kg och kör några rep. Närmare bestämt runt 2000-3000 kg när jag är färdig. Idag blev det att tvätta kläder kallt, det vill säga i 30 grader.

Så funderar jag på att rösta i Idol. Rabih Jaber som verkar vara en vettig kille och dessutom ha en bra röst. Den bästa hittills – vilket betyder att mitt inre resonemang snart övertygas till att hämta mobiltelefonen.

Så, nu har jag gjort det.

I morgon så kommer jag fortsätta kristdemokraternas höstkampanj på Södermalm. Närmare bestämt vid Björns trädgårdar. Det kommer naturligtvis bli spännande att sluta upp med gänget – Stefan, Erika, Caroline, Sofia och Dag och Leif som var med förra gången runt kaffe- och bokbordet. Linnea kommer troligen följa med, men gå egna ärenden på stan.

På söndag kommer jag sova till runt elva. De flesta lördagskvällar brukar spenderas med att avverka en och annan film. Kanske Linnea och jag gör det tillsammans eller så händer det något spontant efter kampanjen med Sofia Modigh och hennes KRIS-gäng. Eller så blir det bio.

Söndagar brukar vara en gemenskapsdag. Vid lunch kommer vi umgås med Linneas mamma och hennes respektive. För några veckor sedan var det min mamma som flyttat till Bålsta.

Därefter var det planerat att jag skulle iväg på tolvstegsmöte inne på Södermalm, men nu har det blivit ändrade planer. Vi får se om jag orkar med mer politik.

Läs även Roland Utbult som besöker Trondheim i Norge, Lilith Svensson som äter tacos med familjen i Varberg.

Aningen svårt att låta bli att kommentera en suverän artikeln i GD.se skriven av Lennart Sjögren, partisekreterare för kristdemokraterna och Lennart Ahlenius, oppositionsråd i Gävle. De vågar beröra livets villkor:

Låt oss göra en sak klar. ”Verklighetens folk” är människor som lever sina liv som folk gör mest. Du och jag. Vi som kanske har familj, arbetar, tar semester, har fredagsmys och tittar på ”Idol”eller ”Så ska det låta” på TV. Vi som inte skäms för att vi vill gå från arbetslöshet och sjukskrivning till ett arbete, hitta en livspartner och kanske hitta ett bättre boende än det vi har idag.

Det handlar om att inte skämmas, utan våga tro på den marknadsekonomi som ger både tak över huvudet, mat på bordet och ett arbete att gå till. Två av människans grundläggande behov handlar om boende och arbete. Arbete är viktigt för identiteten där vi kan känna att vi har viktig roll för att göra nytta i samhället. Syftet är att göra nytta för andra människor och lönen är att få privatekonomin att gå ihop och räcka till att konsumera de varor som tillverkas av företag som är beroende av vår köpkraft.

Så långt tror jag de flesta är överens. När sjukdom tar över så ska det naturligtvis finnas plats för rekreation, men också plats för återhämtning och omorientering och utvärdering. Det är något som jag tycker är viktigt. Inte bara att jag själv förvaltar denna samhälleliga värdering, utan jag vill också uppmuntra andra att tro på sin egen förmåga till att reparera sig själva. Läs gärna Roland Utbults ”när verklighetens folk hamnar på akuten”.

Själv har jag delat med mig av den styrka som jag själv och de som följt min blogg har ibland kunnat fånga undertonerna från att jag blivit mindre riktad på andras brister och misstag till att fokusera på själva samhällsnyttan. Det har jag ansett vara nödvändigt för mitt framtida bloggande. Inget är mer tärande än att klaga på andra.

Och visst, här är jag beredd att ge utrymme för att vara lite ”vild” i politiska frågor även om det just för tillfället är politiskt avlägset och aningen svårt att förverkliga. Fantasin är viktig.

När John F Kennedy påstod 25 maj 1961 att amerikanarna skulle vara de första som sände en människa till månen så höjde nog de flesta ögonbrynen. Då handlade tekniken om några få utvalda astronauter. Idag kryper tekniken närmare och närmare de flesta människor. Igår skrev jag om en modern WALL-E som ska ge pensionärer vardaglig hjälp. Just detta kan ju bli framtidens nya vitvarumarknad.

När det kommer till dagens bloggämne som tar sin utgångspunkt från Boverket som meddelar att uppemot 25,000 bostäder kommer byggas år 2010.

Själv bor jag idag i hyresrätt och har tidigare bott i villa. En villa är fördelaktig på det sättet att grannarna oftast har starka krav på integritet och vänlighet och insynsskydd. När det gäller att bo i ett hyreshus ändras kraven till ökade behov av anonymitet och nödvändigt igenkännande. Ändå finns den sociala samhörigheten där i båda boendeformerna.

En villa är fantastiskt på många olika sätt. Allt som behövs finns på plats. Dessvärre blir den snabbt omodern och förändringsprocesser kostar både tid och pengar. Nackdelarna med en hyreslägenhet är att det ibland kan påminna om ett modernt fängelse.

Nu har jag bott i innerstaden, men bor just för tillfället utanför stadskärnan. Jag har hört tvåans buss brumma utanför mitt sovrum på Södermalm och idag hör jag fasanen tjuta och räven glimta till ute på åkern i jakt efter råttor här i Bålsta. Jag har likt många andra känt behov av att få ta del av storstadspulsen utan att behöva kompromissa med att del av att njuta av de olika skiftande färgerna i naturen. Själva pendeltåget anser jag löser detta, men även motorvägen.

Många stockholmare har en stuga strax utanför stadskärnan till vilken de åker på helgen. Det ligger i själva stockholmsmentaliteten att få rymma från storstadspulsen.

Det charmiga med en hyresrätt är att någon annan klipper gräsmattan. Det är lätt att bli bortskämd och aningen frånvarande från naturen, eftersom det mer blir en vacker bild att betrakta. Dessvärre är byggkostnaderna för hyresrätter fortfarande högt.

Själv anser jag att det är dags att bygga på höjden i Stockholm. Vad är mer charmigt än höga hus?

För den som inte är riktigt övertygad om fördelarna kan titta på Slumdog Millionaire som handlar om hur Jamal K. Malik som är uppvuxen i slummen får se sin hemstad förvandlas till det bättre.

SvD

I dagens ämne i kristdemokraternas sjätte dag i höstkampanj ska jag citera följande från äldre- och folkhälsominister Maria Larsson:

Man ska kunna vara trygg med att bli gammal i Sverige! Vården och omsorgen om våra äldre är ytterst en människovärdesfråga med tydlig koppling till kristdemokratiska kärnvärderingar. Det finns idag en del brister inom äldreomsorgen och behoven från de äldre ökar. Att återskapa tryggheten och förtroendet för svensk äldreomsorg är en mycket prioriterad uppgift för mig, både som äldreminister och kristdemokrat. Äldre personer och deras anhöriga ska kunna lita på att de erbjuds en värdig omsorg och en omvårdnad av hög kvalitet.

Nu finns det en hel del att göra när det gäller äldreomsorgen för att den tryggheten ska bli förverkligad. Att ge äldre möjlighet att arbeta längre än 65 år, men också att de som känner att svagheten tilltar får möjligheten till modern vård. Inte bara i fräscha och ändamålsenliga lokaler anpassade för äldre, men även med dygnet-runt-service med möjlighet till en ambulerande läkare och telefonjour för den som väljer att bo kvar hemma. Äldre som blir utsatta för brott ska också ha möjligheten att få direkt stöd.

Själv tycker jag äldreomsorgen behöver förbättras till en nivå där respekten för de äldre bibehålls. Ålderdomen är i dagens konsumtionssamhälle inget som direkt säljer rubriker i media. Att universiteten får lära sig att hantera äldre med respekt är viktigt.

Vad ålderdomen handlar om är att den vuxna människan som en gång klarade av att ta hand om sig själv nu återigen behöver ta emot hjälp. Det är ingen lätt omställningsprocess att acceptera att ta emot hjälp.

Därför blir också många pensionärer ensamma, eftersom de inte vill vara en belastning för samhället som de en gång varit med och stöttat. När partnern och/eller vännerna går bort försvinner inte bara oersättliga människor, utan även vänskap, gemenskap och vardagliga tjänster. Här behöver Alliansen göra mer för att främja de mellanmänskliga kontaktytor.

Idag är den digitala motorvägen en mötesplats för många och ett uttryck för mänskliga behov. Här kan Alliansen göra mycket för att främja de digitala mötesplatserna på Internet för äldre, som idag är självklar mötesplats för yngre.

Ja, det finns säkert ännu mer politiska förslag på hur kvaliteten ska förbättras för de äldre. Ett av de mer vildare förslagen är roboten uBOT-5 som kan utföra enklare tjänster i hemmet. Själv skulle jag vilja spara till en sådan om jag blev gammal. Den skulle förmodligen då vara lagom färdig till 2035.

Göran Hägglund ger svar på tal i frågan om hur staten ska förhålla sig till enskilda människors ekonomi:

Dessvärre ligger i dagens finanskris mycket fokus på vad som händer när en människa blir arbetslös, sjukskriven och utförsäkrad från a-kassan och f-kassan. Där ska jag försöka resonera kring idag eftersom jag själv delar den bördan med många. Både så det sticker ut en aning för att hålla debattnerven i liv, men också för att ge dig som har ett jobb en uppmuntran att hålla fast vid värderingar som stärker livsnerven i andra människor som ställts utanför arbetsmarknaden.

Läs mer →