Sundsvalls Tidnings ledarskribent Jenny Sjöberg har verkligen ansträngt sig för att smula sönder Göran Hägglunds resonemang om “verklighetens folk”. Hon menar att kristdemokraterna har panik och är desperat ute efter uppmärksamhet eftersom de riskerar att åka ur riksdagen.

Ur denna argumentation har jag valt följande mening att analysera:

En förklaring till Kd:s tafatta försök att misstänkliggöra landets intellektuella kan vara att de är rädda att bli genomskådade, att det ska synas hur malplacerade de är i en regering med frihetliga ambitioner.

Stämmer detta att verklighetens folk är rädda att bli genomskådade? Nej, den som följer min blogg vet att hennes påstående är grundlöst. Vad Jenny Sjöberg talar om är hennes egen rädsla att avslöja den agenda som ligger bakom det förakt som många värdenihilistiska tidningsredaktioner använder för att kontrollera vanligt folk.

Att angreppet skulle vara tafatt tror jag inte ett dugg på. Det är bara att nämna Herbert Tingsten, Ingemar Hedenius, Jan Guillou och det galna kvartsseklet för att förstå den historiska innebörden.

Rädslan för att bli avslöjad är inget som präglar mitt bloggande direkt, men heller inget som driver mig. En sund självrespekt är nödvändig i alla sammanhang – även i kritiken mot den journalistik som förändrat Sverige under det senaste århundrandet och gjort Sverige till ett av världens mest extrema länder att leva i enligt Fredrik Lindströms beskrivning av Sverige: Världens sämsta folk i världens bästa land.

Det är klart Fredrik Lindströms föreläsning/show/stand-up “Svenskar är också människor” drar fullt hus. Han berättar något som de flesta svenskar intuitivt känner är sant. Landet lagom stämmer inte.

Nu tillbaka till rädslan att bli avslöjad som verkar styra vänsterjournalisten Jan Guillous redovisning av sina kontakter med KGB. Själv tror jag han kommer leverera sin del av historien, men det är fortfarande 40 år efter från när det inträffade.

Den bästa gottgörelsen sker helst samma dag. Strategiskt-taktiska bekännelser är däremot inte något att hurra för direkt, men kan indirekt skänka nödvändigt ljus över en bitter situation. Ungefär som att få höra hur du blivit lurad in i en verklighetsuppfattning som sedan visade sig vara falsk och att någon stulit dina idéer för att manipulera dig. Nej, uppmärksamhetssuget tycker jag mer handlar om vänsterjournalisternas sätt att missbruka allmänt förtroende – inte kristdemokraternas kampanj om “verklighetens folk”.

Att skryta om bedriften att ha lurat och fört svenska folket bortom ljuset är knappast något eftersträvansvärt klimat. Nej, det är dags att vänsterjournalisterna börjar gå kurser hos “verklighetens folk”.

Är kristdemokraterna malplacerade i regeringen? Nej, faktum är att kristdemokraterna har visat att de både kan ge och ta i den politiska allians som finns mellan moderaterna, centern och folkpartiet. De flesta av de löften som Alliansen har lovat har infriats. Alla partier har fått göra eftergifter och backa i frågor som de har en stark åsikt om, vilket är ett demokratiskt ansvar som egentligen borde ske i varje människas vardag.

Däremot verkar ledarredaktionen på Sundsvalls Tidning inte vilja se sin del i sammanhanget. Allt är kristdemokraternas fel. Hur trovärdigt är det?