Nu skriver kristdemokraternas tre ministrar Göran Hägglund, Mats Odell och Maria Larsson på DN Debatt om att de vill vara ett parti som prioriterar frihet och trygghet på en och samma gång. Då genom att vända förbudspolitiken ryggen. Både snus och alkohol diskuteras:

Vi förespråkar inte en allmän låt gå-politik på alkoholområdet. Men det måste kunna gå att föra en ansvarsfull alkoholpolitik utan att vara rigid. Kristdemokraterna tillskrivs i debatten också ibland uppfattningen att vi skulle vilja förbjuda snus både i Sverige och i Europa. Så är naturligtvis inte fallet.

Själv är jag för en ökad frihet. Där det behövs regleringar som är nödvändiga, som införandet av alkolås i bilen och högre straff gällande rattonykterhet är jag för, eftersom det är vetenskapligt belagt. Att snus skulle bli förbjudet anser jag vara onödigt. Det är upp till var och en att få avgöra vad för nikotin de vill ha i munnen.

Att politiken och myndigheternas beslutsfattande ska vara allmänheten till tjänst borde vara självklart. Nu är det inte så:

Problemet är att vi i Sverige inte längre drar oss för att använda statens maktmedel för att detaljreglera och styra upp det som i grunden handlar om personlig frihet.

Att det handlar om att stärka gemenskapsandan i samhället är något som jag funnit fungera i Toronto, Kanada som jag besökte i somras.

Där var nästan varje hus helt olik den andra. Här hemma i Sverige är det kommunen som bestämmer färgen på husen. Det borde vara förlegad tid. Eller att det är politiskt inkorrekt att bygga höghus i Stockholm.

Nej, att förena gammalt med nytt på en och samma plats skapar en dynamik som inspirerar. Att ha ett och samma överallt skapar alienation, likgiltighet och konformism. Det är bara tänka på miljonprogrammet.

Nej, det är dags att låta människor få göra som de själva vill. Här ska politikerna inte sätta pinnar i hjulen.

Dagens ämne är ”vardagsliv” i kristdemokraternas höstkampanj 2009 där utmaningen ligger att berätta något om min vardag. Första tanken som slår mig är att det är viktigt att skriva något som sticker ut och att en vardaglig artikel saknar det drama som fångar människors uppmärksamhet. Men, jag ska försöka. Både sticka ut och vara personlig.

Ur denna dag hittar jag vid första anblicken inget intressant att skriva om. På ICA passerade jag kvällstidningarna och smygläste Åsa Linderborgs frontalangrepp på sin nedsupna pappa som slipper leva i Hägglunds Sverige. Så här skriver hon:

Jag är glad att pappa är död så han slipper de snabbt ökade klassklyftorna som är konsekvensen av regeringens politik. En politik som är möjlig just för att regeringen föraktar ”vanligt folk” och idén om solidaritet och jämlikhet – de som arbetar hårt med sina kroppar, de arbetslösa, långtidssjukskrivna, psykiskt slutkörda. De som inte tar för sig på samma sätt som den sociala elit som Hägglund och jag själv tillhör.

Själv tycker jag det är egennyttigt att utnyttja sin identifikationsförmåga att påstå sig vara en talskrivare åt vardagligt lidande. Det är en form av översitteri som andas misstro över politiker för att just deras pappa har alkoholproblem. Lösningen borde väl ha varit att han blivit fri från spriten?

De flesta människor kan tala i egen sak och det är viktigt att stärka människor att uttrycka sina behov.

Arbetslösa behöver få ett arbete, långtidssjukskrivna behöver få adekvat hjälp och psykiskt slutkörda behöver få psykisk vård. Alkoholister behöver få hjälp att bli fria från spritbegäret.

Att ge rätt hjälp på rätt nivå är kristdemokratisk politik. Det kan betyda att utöka kontrollmekanismer för att hjälpen verkligen når fram till rätt personer, men slutmålet är att människor ska känna sig självständiga och kunna hjälpa sig själva. Det finns en grundläggande tro på människan som värdefull och att det människovärdet ger styrka till att ta ansvar.

Att tala om människors lidande i en svart-vit terminologi, försöka räkna upp det ena eländet efter det andra är inget annat än gammal Olof-Palme-retorik som luktar gammal skåpmat.

Låt mig ta mig själv som exempel. Jag är sjukskriven, lever på socialbidrag och har gamla obetalda räkningar som tickar hos kronofogden. Jag kan formellt inte äga något eftersom förutsättningen för ett socialbidrag är att jag säljer allt jag äger av materiellt värde. Ändå har jag det materiellt sett väldigt bra – tak över huvudet, mat på bordet och kläder på kroppen. Jag får hjälp av mina vänner som ställer upp att låna pengar över obestämd framtid. Jag kan ta emot tjänster, men behöver redovisa gåvor.

Nu ser jag mig inte som människa som har misslyckats. Jag låtsas heller inte vara miljonär när jag har kul eller betrakta mig som martyr för att jag har Sveriges sämsta inkomst. Jag känner dagligen att min styrka återkommer och jag har förnyad energi för att ta en dag i taget. Jag lever i nuet.

Varje dag.

Någon särskild elitklass tillhör jag inte. Visst, jag har en akademisk utbildning från 1990-talets arbetslöshet, vilket idag gör att jag klarar mig schyst på den intellektuella nivån. Jag har läst både den ena boken efter den andra eftersom jag helt enkelt älskar att läsa böcker och utforska andra människors tankar. Jag gillar dessutom att bedriva opinionsarbete.

Under mina snart tre år i ett tolvstegsprogram för anhöriga har jag drivit självömkan på flykten, rensat bort onödig själviskhet, städat undan onödiga rädslor och slutat manipulera min omgivning. Däremot har jag gottgjort den ena människan efter den andra som jag sårat längs vägen – ibland helt i onödan, men de flesta fall har varit nödvändiga. Dessutom har jag lärt mig att respektera andra människor att de har en egen hjärna att tänka med. Att de kan göra egna val utan att jag behöver lägga mig i deras liv.

Det tog lång tid innan jag övertygade mig själv att sätta mig i terapistolen och acceptera vägledning och hjälp. Tolvstegsprogrammet hjälpte mig att se på mig själv som människa som kan söka hjälp. Och jag fick adekvat hjälp i Hägglunds samhälle.

Däremot fick jag inget extra bidrag från försäkringskassan.

Idag känner jag mig starkare. Både i att släppa taget om diverse konflikter och låta andra människor ta över där jag själv inte räcker till. Även om de tillhör vänsterjournalisternas mest radikala grupperingar har jag fått hjälp. Som kristdemokrat.

Senast i tidningen Arbetaren finns jag omnämnd bland de demokratiska personer som står upp där andra ”borgare” har kastat in handduken trots att de för tio år sedan lovade stå upp mot nazismen.

När SD vinner opinionsmässigt stöd så är jag inte glad, men heller inte orolig. Jag tror på demokratin.

Att kristdemokraterna klarar att stå på egna ben tvivlar jag inte på en enda sekund även om Åsa Linderborg försöker använda våld för att få ihop Jimmie Åkesson och Göran Hägglund i samma mening. Hon skriver:

Man förstår att Jimmie Åkesson (Expressen i fredags) nervöst kramar Hägglund i hopp om att brotta ner honom från podiet.

Nej, jag skulle aldrig vilja leva i ett samhälle utan demokratisk engagemang, där människor står upp för mig, eller där jag står upp för dem och vågar be dem om hjälp. Oavsett politisk färg.

Jag kan inte lova att jag är den mest modigaste kristdemokraten. Även om strävar efter det hårt så tillhör jag endast en i gänget bland många modiga.

Så har jag under min tid i kristdemokraterna fått äran att sitta med Göran Hägglund och prata alkoholpolitik. Samtalat med Maria Larsson om ordförandeskapet i EU och känslan att representera 500 miljoner människor. Hängt med Sofia Modigh som under EU-valkampanjen valde att ställa sig på kristdemokraternas sida för ett bättre samhälle.

Aktiverat mig i KRIS – Kriminellas Revansch i samhället – för att ge stöd några timmar i veckan till andra människor som hamnat på fel sida om lagen och idag är villiga att leva hederligt. Gått med i IOGT-NTO för att ge mig själv den nykterhet som min pappa aldrig gav sig själv.

Jag är beredd att göra mycket mer för mig själv och andra människor, kristdemokraterna och Sverige.

Har du några idéer hur samhället kan underlätta för familjer som din?

Den personliga frågan får Marcus Birro svara på i en intervju ställd av kristdemokraterna som nyligen startat sin höstkampanj som pågår mellan 16 – 27 oktober. I detta sammanhang är jag formellt utsedd att vara en bland tio bloggambassadörer för kristdemokraterna. Ett spännande uppdrag.

Marcus Birro ger ett heltäckande svar som landar i vardagslivet.

Att vara med sina barn måste vara den ultimata kärleksyttringen.

Hans uttalande finns fångat på YouTube:

Och visst är det charmigt med barn. Något som ger livet både mening och innehåll, men också ett åtagande som omfattar 24/7, det vill säga 24 timmar om dygnet 7 dagar i veckan, fram tills de är 18 år.

För många företag är 24/7-principen en viktig förutsättning. Tänk om samma värderingar kunde överföras från företaget till hemmet? En så kallad familjebörs skulle låta aktierna falla och gå upp ifråga om det ansvar som föräldrarna har för sitt barn. En och annan familj skulle gå i konkurs. Rutinerna skulle vara mer motiverade. Ivern att kliva upp på morgonen och se hur olika investerare har placerat sitt engagemang för att stödja den vardagliga nära gemenskapen.

Konsumenterna skulle vara vi människor som får förmånen att ta på sig en frivillig som ofrivillig roll som varar livet ut.

Just kristdemokraternas värderingar handlar om att stärka familjens valfrihet att umgås med varandra. Det är inget naivt stöd, utan fångas just i begreppet ”verklighetens folk”. Övertygelsen är stor om att det är just i familjen den naturliga gemenskapen uppstår och formar människans identitet för lång tid framöver. Familjen formar inte bara förutsättningarna för en yrkesidentitet, utan också hierarkiska system som finns mellan bröder och systrar, politiska och religiösa val, ekonomiska förutsättningar. De djupaste drömmar som en människa har handlar om familjen.

Inget skapar mer lycka. Eller tårar. Finanskrisen är inget undantag från den grundläggande påverkan vi fått från familjen:

Nu är det inte alltid så att sunda familjeförhållanden är självklara. Många barn växer upp i missbruk, misshandel av mammor, sexuella övergrepp, övergivenhet i form av karriärsdyrkan, religiös trångsynthet – det finns sund också! – och annat elände.

Även för de människor tror jag familjen är den yttersta drömmen i livet.

Lite som Gud. Som en dröm. Eller som djävulen. En mardröm.

Det är mot denna vänsterelitistiska mardrömsbild som ofta kallas för det galna kvartsseklet som jag tror Göran Hägglund vänder sig emot i sin debatt.

På Google finns det 5,750,000 träffar på ”död åt familjen”.

Aj, vad ont det gör. En obeskrivlig smärta som finns i detta begrepp. Därför är ”verklighetens folk” ett bättre begrepp som fortfarande ”bara” har 30,200 träffar. Nu har vi kristdemokrater 7 år på oss att få ”verklighetens folk” att komma upp till lika många träffar som ”död åt familjen”.

Nu är det få familjer som vill ha elände runt omkring sig. De flesta vill ha en öppen familj som stärker och värmer och samtidigt utmanar till utveckling.

År 2002 höll Gudrun Schyman ett tal:

Den största delen av det våld som kvinnor och barn utsätts för sker i familjen. Under hösten provocerade jag till debatt om just det här under rubriken ”Död åt familjen”. Orden ”död åt familjen” tycks konstigt nog uppröra mer än den verkliga döden i familjen. Vi vet att det statistiskt sett är farligare för en kvinna att var hemma, än på krogen, en fredagskväll. Vi måste våga se och diskutera allt det våld som finns, i just den traditionella kärnfamilj som man från borgerligt håll så liderligt försvarar. Dagens familjeliv bygger fortfarande på kvinnors underordning och mäns överordning. Ansvaret för hem och barn ligger i all
huvudsak på oss kvinnor. Det är vi som utför den absolut största delen av det obetalda hemarbetet. Och samma ordning präglar arbetslivet. Löneskillnaderna är ett uttryck för just detta.

Jag håller inte med. Idag finns det en alkoholdebatt som visar att över 350.000 barn lever i missbruksfamiljer.
Alkoholism och andra former av missbruk kan drabba vilken familj som helst. Att växa upp i ett hem där det förekommer alkohol- och/eller narkotikamissbruk eller spelmissbruk kan vara hur ödeläggande som helst för barn som tvingas att agera föräldrar åt sina egna föräldrar.

Jag är mycket glad att Marcus Birro valde vägen bort från spriten.

Själv önskade jag som barn att pappa skulle sluta dricka. Men han slutade aldrig, utan kastade ut mig redan som tioåring. Därefter har jag inte träffat honom mer än 4-5 gånger.

Ytterst handlar alla former av missbruk om bristande vårdkunskaper. Att familjelivet går att återskapa i andra nära gemenskaper är därför en möjlighet. Det är därför Göran Hägglund är rebell. I ett landskap som proklamerat död åt familjen.

Det kan ta tid, men hoppet finns där som vägledare i mörkret. Svaret finns i den nära gemenskapen. Förr eller senare tror jag den leder till större öppenhet som stärker och värmer. Och ger liv.

Kritiken mot att president Barack Obama får mitt inre att att vända och vrida på sig.

Själv tycker jag att han personifierar Nobels fredspris. I jämförelse med Nelson Mandela och Frederik Willem de Klerk som fick fredspriset 1993 tycker jag han håller måttet. Barack Obama är USA:s första mörkhyade president framför alla vita amerikanska presidenter.

Att ta sig till den positionen med den energin är i sig något enastående. Han satt visserligen inte i fängelse i 27 år som Nelson Mandela, men däremot fick han uppleva den vardagsrasism som finns i USA och bearbeta den i en inre process och komma ut hel. En smärtsamt deltagande som är värd all heder.

Läs mer →

USA:s president Barack Obama har fått Nobels fredpris. Själv blev jag rörd när jag hörde nyheterna och det känns fantastiskt att Nobelkommittén väljer en sittande amerikans president som fortfarande har lång tid kvar av sin mandatperiod.

Dessutom är USA i krig med Irak och Afghanistan. Just kriget i Irak har Obama valt att sakta släppa taget om, men väljer att öka insatserna i Afghanistan för att sätta dit talibanerna.

Barack Obama säger bland annat följande om sig själv:

To be honest, I do not feel that I deserve to be in the company of so many of the transformative figures who’ve been honored by this prize, men and women who’ve inspired me and inspired the entire world through their courageous pursuit of peace.

SvD, DN

Ja, det är så jag förstår artikeln som är skriven av Per T Ohlsson i Sydsvenskan. Vad Nixon uttalade 1969 om ”den tysta majoriteten” och Hägglund 2009 pekar ut kulturetablissemanget som ”elit” och appellerar till ”verklighetens folk”. Märkligt är ändå att ”tysta majoriteten” knappast är särskilt tyst, utan enligt Hägglund så har verklighetens folk en karaktär som är helt paradoxalt vanlig:

Verklighetens folk har jag kallat den breda del av Sveriges befolkning som lever ett alldeles vanligt, hederligt arbetande liv och för vilka politik kommer i andra hand. Det kan vara allt från undersköterskor till professorer; i sommar har de säkert gjort som de brukar: bara tagit det lugnt, åkt till landet och snickrat, gått på loppmarknad, slagits mot fästingar, tagit barnen till stranden eller åkt utomlands.

Just detta tycker Sydsvenskans Per T Ohlsson att Göran Hägglund ”är svepande och insinuant och appellerar, åtminstone implicit, till kunskaps- och bildningsförakt.”

Jag håller verkligen inte med. Verklighetens folk handlar om de kristdemokratiska värderingarna, vilka sällan får genomslag i kulturetablissemanget, men som gillas av vanligt folk. Värderingar som handlar om en respekt för det vanliga livets beslutanderätt och dess autonomi. Hägglund skriver:

För vad är det egentligen för attityd som döljer sig under alla ideologiska krumbukter när man inte vill tilltro vanligt folk att få använda sitt omdöme? Är det inte det som är folkförakt?

Nu vill istället Per T Ohlsson skrämma bort det liberala vänsterfolket i Alliansen genom att utmåla amerikansk republikansk decennielånga dominans med Göran Hägglunds politiska utspel – och korta tid i makten. Han skriver:

Nixon tvingades visserligen avgå i vanära 1974 och två demokrater, Jimmy Carter och Bill Clinton, skulle nå Vita huset. Men Carter och Clinton framstår som ideologiska parenteser. Under fyra decennier, fram till Barack Obamas valseger 2008, kunde allt mer konservativa republikaner styra den politiska agendan.

Istället är det socialdemokraterna och vänsterns ideologi som tapetserat svenska mentaliteten i trekvarts sekel. Inget fel i det, eftersom det skett under demokratiska former. Någonstans har kulturetablissemanget ett finger i detta spel. De har knappast verkat för att få avbrott för maktskifte. Inte ens för variationens skull.

Någonstans tror jag vanligt folk uppskattar variation och att det kan vara bra att få byta perspektiv, vilket skedde 2006 när Alliansen bröt upp från en djupt splittrad borglighet och valde stå enade i fronten.

För att använda ett klassiskt vänsterargument är kritiken djupt orättvist. Göran Hägglund är absolut inget högerspöke från USA.

Det märks att valkampanjen redan startat i politiken. I det kristdemokratiska partiet som jag numera verkar inom finns det gott om goda exempel. Siktet är inställt på att få förnyat regeringsmandat inför nästa valperiod. Siktet är också att synas i media inför valperioden.

Här tycker jag min partiledare Göran Hägglund har föregått med gott exempel. Själv behöver jag öka mitt engagemang.

I politikens och debattens värld handlar mycket om för eller emot. Nyanserna uteblir. Däremot finns det gott om paradoxer. Linda Skugge anser i Newsmill att Göran Hägglund (kd) har lyckats överta rollen som vanligare än Mona Sahlin (s).

Hägglund gör nämligen en Reinfeldtare, han snor en paradgren rakt framför snopna sossar. Göran tar ifrån Mona hennes vanlighet! Grattis Göran, copy with pride säger jag!

Den logiska paradoxen ligger i att Göran Hägglund har blivit vanligare än Mona Sahlin. En implicerad paradox med tanke på storleken mellan partierna och dess olika nutidshistoria och tid i regeringsställning.

En annan egoistisk paradox är klagomålen på vänsterjournalisterna, som lever medelklassliv och samtidigt har en materiell standard som överträffar de flesta ”vanliga” människor. Det är just denna kultur som socialdemokraterna genom sin storhet gett sitt stöd.

Nu är det skillnad mellan vänstereliten och kristdemokraterna.

Det bör påpekas att många vänsterjournalister är bärare av många av de demokratiska ideal som vårt samhälle har i sin ägo. Det är ett ganska tungt ansvar att stå på demokratins barrikader och inte behöva backa i sin egen övertygelse.

Ibland är det lätt att bli trött på den egna övertygelsen. Det är till och med lätt att bli vilse i den om den förgås av vanlighet.

Skillnaden mellan en vänsterideologi och en kristdemokratisk värdegrund är egentligen väldigt få i ett parlamentariskt modernt system. Vad som däremot är bra är omväxling. Att olika ideologier och värdesystem får plats i samhället. Det kallas för solidaritet. En solidaritet som tillåter både nytt och gammalt.

Göran Hägglund skriver också på Newsmill i ämnet bevara bibliotekens kulturskatt och menar att ”originaliteten måste ha tillflyktsorter i samhället”. Här skälls det på populärkulturen.

Och visst, det gäller inte bara gamla böcker, utan även gamla ideologier som blivit poppiga.

Ändå, det finns tydliga värdemässiga skillnader mellan vänsterns ideologi och kristdemokraternas värdeorientering.

Det finns färska exempel.

I dag diskuterade EU-delegaterna i riksdagen om behovet av ett tydligt kontrollsystem för att besluten ska fattas på rätt nivå enligt subsidiaritetsprincipen. Det är bra kontroll. Det är ett tydligt sätt som kristdemokraterna vill förvalta de mandat de fått i riksdagen och regeringen. Då genom att makten verkligen hamnar hos de som bäst kan förvalta den.

Där får det aldrig finnas någon paradox.

Subsidiaritet måste alltid resultera i att ge vanligt folk utrymme att själva få fatta sina beslut i en nära gemenskap.

Inte bara makt till en elit som tänker åt andra människor som fjärmar sig från verkligheten. Även om eliten i sig är bra med sina tankar är den liksom vanligt folk beroende av andra människors stöd, gensvar och insatser.

Där bör det heller aldrig finnas någon paradox.

Det siktet borde vara klart för de flesta.