Håkan Boström skrev tidigare i DN om FP:s förslag om tredelat föräldraförsäkring. Jag diskuterade den ideologiska biten i en tidigare artikel, men vill gärna här reflektera kring ett argument:
För de mest utsatta barnen tillkommer också att män är extremt överrepresenterade bland missbrukare, vålds- och sexualbrottslingar. Det finns även mödrar med problem. Men oavsett vilken förälder som brister kan det för dessa barn vara bättre att ena föräldern tar det huvudsakliga föräldraansvaret. Ideal och verklighet kan kollidera på ett ganska brutalt vis.
Hur ska samhället hantera problemen i en familj när ansvaret brister? Här framstår dagis som rena utopin för barnet som saknar näring i en nära relation. Eller?
Många barn växer upp med en alkoholiserad pappa eller mamma. Det är ganska vanligt i Sverige. Att dagis eller andra institutioner kan hjälpa helt och fullt tvivlar jag på. Detta har försökts ivrigt under 80-90-talet, men misslyckats. Förnekelsen är stor inte bara i hemmet utan även i samhället, vilket gör att problemet fortsätter existera i sin dynamiska form utanför hemmet även när barnet flugit ut hemifrån.
Idag finns olika framgångsrika professionella terapimodeller och inte minst oprofessionella självhjälpsrörelser som förmår att få människor på rätt kurs i livet igen.
Det märkliga med dessa förnekelsesjukdomar är just viljan att ha ett offentlig jag, eftersom ångesten bundit fast det äkta jaget i kedjor. Dessvärre förnekas existensen av dessa människors sjukdomar även på arbetsplatser, vilket gör dem otrygga för människor som inte har beredskap för att hantera dem.
Dagis är bra, speciellt för de barn som har missbrukande föräldrar. På dagis kan de slappna av och uppleva lite normalitet. Ett problem är dock att många alkoholister blivit “förtidspensionärer” och alltså inte är berättigade till dagis/fritidsplats. Då går barnen miste om denna trygghet.