Det har uppstått en diskussion om att vårdnadsbidraget kostar kommunerna alldeles för mycket pengar. Då i områden som är präglade av utanförskap. Här står KD upp för invandrarfamiljer som väljer att stanna hemma med barnen. Nu tycker DN:s ledare att dagis är bästa platsen för barnens språkutveckling och sociala samspel:
De barn som då levt i en helt igenom icke-svensktalande miljö är dåligt rustade för skolstarten. Först och främst för att de inte har språket, men också för att de gått miste om mycket av den pedagogik och det sociala samspel som barn också får i förskolan.
Nu vet de flesta att den offentliga barnomsorgen kostar mer och är resurskrävande. Dessutom är vårdnadsbidraget en hjälp till de föräldrar som har arbete att få någonting än ingenting alls om de väljer att stanna hemma med barnen.
Även om offentlig barnomsorg erbjuds för barnfamiljerna är det inte alls lika säkert att de väljer att lämna dem dit.
DN nämner tre argument för att vårdnadsbidraget ska avskaffas:
Vårdnadsbidraget som princip utmanar arbetslinjen. Det utmanar jämställdheten eftersom den som får bidraget gör sig beroende av den andra förälderns förvärvsinkomster. Och i praktiken utmanar det integrationen.
Villkoren är hårda och risken för att den utnyttjas minimal:
Vårdnadsbidraget utmanar inte arbetslinjen. För att få bidraget måste man ha arbete och inte gå på något bidrag. Den utmanar inte jämställdheten, eftersom de mammor som väljer att stanna hemma med barnet gör det utifrån en uppoffring att de själva vill vara med sitt barn. Det handlar snarare om valfrihet än om tvång.
Att samhället här stödjer mammor som redan vill vara hemma med barnen under dess första tre år är kristdemokratisk familjepolitik. Det om något är att bli integrerad och accepterad i samhället.
Nu har jag inga egna barn, men däremot växte jag upp med en mamma som valde att vara hemma med mig under de första åren. För det är jag enormt tacksam. Det har gett en grundtrygghet som gör att jag klarar mig genom stormarna i livet. Att vi dessutom kom från Finland gjorde inte att vi barn lärde oss sämre svenska. Tvärtom ville mamma att vi skulle börja i svenska skolan än i finska. Då för språkets skull även om hon vid den tiden när vi precis anlänt till Sverige själv talade knapphändig svenska. Idag är min tvåspråkighet en rikedom.
Det handlar också om 3,000 kronor i månaden eller ingenting alls. Inga stora summor direkt, men 3000 procent bättre än ingenting alls till de mammor som väljer att stanna hemma med sina barn.
