Slösar kommunerna bort statliga bidrag och gynnar administrativ personal framför vård, skola och omsorg? Ja, det är så jag uppfattar Timbro-studien som presenterats på DN Debatt idag av Thomas Idergard och Johan Kreicbergs.
Vart har det personliga ansvaret egentligen tagit vägen? Byråkratexplosionen visar att tjänstemännen i kommunhuset har fått stora möjligheter att göra karriär. Utifrån betraktat blir det en slags ansvarsavskrivning från politikerna och ett underkännande av den egen politiska förmågan.
I bästa fall finns en rädsla att göra adekvata misstag, i värsta fall en vilja att agera jultomte på bekostnad av skattebetalarna i nya onödiga anställningar. Eller en kombination av båda. I rapporten Byråkratexplosionen som balanserar mellan dessa ståndpunkter står det:
Det är svårt att förklara vad som motiverar den enorma expansionen av administratörer. IFAU (Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering) för fram teorin att många kommunpolitiker är fritidspolitiker och därför inte har tid att sätta sig in i alla frågor. Många gånger blir därför deras uppgift enbart att godkänna förslag från de kommunala tjänstemännen som generellt är betydligt mer insatta i sakfrågorna. Dessa tjänstemän har starka incitament att anställa fler lägre tjänstemän för att lätta på den egna arbetsbördan. Nu bör det påpekas att den absoluta största tillväxten av administratörer i offentlig förvaltning har skett i den statliga sektorn. Detta behöver i sig inte betyda att teorin om tjänstemannainflytandet är fel. Även i statliga verksamheter har tjänstemännen betydligt större detaljkunskaper än politikerna.
Vägen till en sund politik i kommunerna är ofta kantad av maktintressen. På engelska språket Pursuit of self-interest som går tillbaka till den osynliga handen som styr samhället i Adam Smiths filosofi. Här kan faktiskt en stark administration i kommunen till en viss gräns vara till fördel för ett dynamiskt samhälle, eftersom medborgarna snabbare kan dra nytta av en fri marknad.
Kommunpolitiken är nog det område som tjänar minst på maktkamper och revirtänkande. När det blir så blir politiken en teknik och inte en ansvarsfördelad lösning. Helt enkelt ett sätt att köpa sig fri från ansvar.
Skillnaden mellan en tjänsteman och en politiker måste alltid finnas. De kan inte vara både och. Det är inte pengarna som ytterst ska styra, utan vilken dynamiska process politikerna kommit fram till i sina lösningar att sprida principerna för en god jaktlycka hos medborgarna i en marknadsekonomi.
För så länge politikerna underskattar sin egen förmåga att axla ett ansvar kommer tjänstemännen att få bära en börda som de endast kan hantera tekniskt, men inte förstå innebörden av mer än på ett ytligt plan.
Här har kristdemokraterna en lösning. Då att beslut fattas på lägsta möjliga nivå. Det underlättar ansvarskännandet och skapar utrymme för fler värdeorienterade lösningar på en rörlig marknad i ett demokratiskt samhälle. En välbehövlig dynamik.
AB Dick Erixon, Rapporten Byråkratexplosionen, Kent Persson, Ankarsjö, Peter Andersson, Eva Westerberg, Johan Westerholm, Göran Petterson
