Nu klagas det rejält på alliansens mediestrategi och hantera debatter. Knappast ett varmt välkommen till svensk inrikesdebatt för Fredrik Reinfeldt som hållit i EU-ordförandeskapet, som nu går till ända i månadsskiftet. En auktoritär hållning menar oppositionens budbärare på Aftonbladet.
Siktet är inställt på att slå ner väljarnas bild av en lyssnande Fredrik Reinfeldt. Någonstans förstår oppositionen att Mona Sahlin knappast vinner en debatt över Fredrik Reinfeldt. Då gäller det att hitta nya måltavlor. Få tyst på Reinfeldt helt enkelt inför valåret 2010.
Nu visar en undersökning som presenteras i SvD att väljarna har större förtroende för alliansens politik i sjukförsäkringar än för de rödgröna. P J Anders Linder skriver:
Regeringens medelbetyg blir enligt Demoskop 2,58. Oppositionens medelbetyg blir 2,50. [---] De rödgröna borde ha skaffat sig ett gediget övertag i sakfrågan, men i stället klarar man nätt och jämnt oavgjort.
Kent Persson (M) skriver:
Varje gång vi får en inrikespolitisk debatt så förändras också opinionen till Alliansens fördel.
Visst har det varit ovanligt tyst, men när debatten nått stormstyrka har alliansens ministrar lagt fram sina argument och presenterat sina förslag. Vad blir slutsatsen då? Statsminister Fredrik Reinfeldt har således rätt:
Vad tänker Mona Sahlin representera om hon möter mig i en debatt? Hon tänker säkert kritisera regeringen. Men kommer hon att beskriva ett färdigt alternativ? Kommer hon att hänvisa till i riksdagen framlagda förslag
Det som varit bra med sjukförsäkringsreformen är att flera har fått komma ut i arbete. Det gäller mest de som varit i utanförskap längre än 2,5 år. De har oftast psykiska sjukdomar, som ur ett kulturellt svenskt perspektiv skulle kunna definieras som svårmod eller tungsinne.
Något som stör mig är svårigheterna att få sjukförsäkring. Reglerna är otroligt hårda och vid minsta avvikelse uteblir ersättning. Här finns mer att göra. Exempelvis får inte en patient med diagnosen depression någon ersättning om han eller hon sedan tidigare har ogiltig frånvaro från arbetsförmedlingen.
Det skapar en inställning att sjukdom är något som en människa väljer. Så kan det vara, men det är inte alltid fallet.
Själv fick jag ingen ersättning när jag var sjukskriven i somras. Då skickade min läkare tre brev till Försäkringskassan och fick kalla handen. Noll-klassad för att jag hade två-tre veckors ogiltig frånvaro från arbetsförmedlingen. Noll förståelse för inkubationstider eller att det kan ta tid att acceptera sin egen svaghet.
Nu tog jag detta med jämnmod. Då med tanke på att jag har stöd runt omkring mig, men också för att jag äntligen vågade ta det nödvändiga steget ut till sjukskrivning.
Här uppstod det tidigare problem. Innan alliansregeringen var det lättare att fastna i sjukförsäkringen. Det blev ett sätt för det rödgröna samarbetet att skapa nya arbetstillfällen på bekostnad av andras sjukfrånvaro. Sjukförsäkringen blev också betraktad som en slags bonus för ett hårt arbete på en verkstad som lett till förslitningsskador på ett område i kroppen.
Nu är kroppen och psyket så fantastiskt att det kan kompensera sjukdomar. Det ligger i den mänskliga naturen att komma tillbaka. Inte stanna kvar i ett förlamat passivt tillstånd. Att ha en politik som motsätter sig kroppens egen återhämtningsförmåga borde betraktas med viss skepsis. Tyvärr är inte så fallet.
Förmodligen har sjukförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson och statsminister Fredrik Reinfeldt fått lära sig ett och annat av kritiken från de som lider och vill ha en självständig ekonomi som fungerar.
Idag tvingas istället familjer och företag att ta större ansvar för sina anställda i och med de nya strikta sjukförsäkringsreglerna. Mentaliteten påminner en del och USA och Kanada. Fortfarande välfärd, men inte på statens bekostnad.
Skulle samma strikta regler gälla för flyktingbarnen under 18 år hade demokratin varit hotad. Det tror jag kan vara en anledning bakom stödet till SD.
Nu är det istället vårt synsätt på staten som en heltäckande försäkring som är hotad.
I det fallet har väljarna redan gjort ett val 2006 – jobblinjen vs bidragslinjen. Jag är tacksam för att inte behöva bli förtidspensionerad, och inte heller begraven i en depression. Det är trots allt överkomliga sjukdomar som den moderna vetenskapen kan lösa.
Däremot vill jag ha ett arbete. Så har du ett extrajobb i bakfickan – tveka inte att höra av dig. Med det vill jag också säga att bloggen det bästa sättet att bryta utanförskapet. Så mitt tips till de som står utanför arbetsmarknaden är att börja skriva – eller gör något du är bra på. Våga tro på din egen förmåga.
Sitt inte bara i ett hörn och tyna bort. Våga stå upp för dig själv, dina behov och ta ansvar för dina misstag, skaffa dig vänner på nätet.
Lösningen ligger främst inte i att alliansen ska ta hand om människor till vilket pris som helst, utan i att förvandla Sverige till ett schysstare samhälle med rimliga krav på människor som vill jobba.
Yes, we can!
Det måste väl de rödgröna också vilja?
Pophöger Peter Andersson Högbergs tankar Mitt i steget Alliansfritt Erixon MinaModerataKarameller
[...] Bloggar: Seved Monke och MMK och Kent och Moderata Perspektiv och Under den lugna korkeken [...]
Hej Peter,
Det är mycket intressant att du skriver ifrån ett perspektiv utifrån att själv ha mött problemen med Försäkringskassan och de nya reglerna. Din åsikt verkar vara att hårdare regler trots allt hjälper.
Jag vet inte. Eller rättare sagt tror jag att det krävs mer nyanser än så. (Och jag tror nog att du egentligen har dessa, missförstå mig inte.)
Min erfarenhet (jag var har bl a varit huvudskyddsombud några år) är nog den motsatta. Speciellt människor med psykiska problem kommer att råka illa ut i det nya systemet. Det tar tid att komma tillbaka efter att ha gått i väggen. Det går däremot alldeles utmärkt att göra det, men hårdare attityder riskerar att hålla fast människor i just det man säger sig vilja motverka. Jag har pratat med flera som gått i väggen som sagt att med de nya reglerna skulle det nog inte varit möjligt för dem att komma tillbaka. De skulle inte fått den tid på sig som krävs.
De nya, s k ”vetenskapliga”, normerna verkar inte hålla måttet. Naivitet skulle jag nog kalla det i stället för vetenskaplighet.
Om du inte är speciellt insatt i området och dessutom trött och deprimerad är du nog tyvärr lite utlämnad och måste lita på andra. Inget fel i det, tvärtom måste vi lita till andra – och det är troligen mycket läkande när vi verkligen hittar människor vi kan lita på, dvs om vi lyckas förstå varför.
Situationen nu är dock annorlunda. Här verkar finnas en hel del avundsjuka och misstänksamhet som drabbar den som hamnat utanför. Bara det kan vara ganska katastrofalt tror jag. Bara det, utan regler som försvårar det ännu mer, är förmodligen tillräckligt illa för att den som saknar bra stöd i sin sociala närhet ska hamna helt utanför.
Det som jag tycker är intressant är ju att du (om jag förstår det rätt) just nu behöver en del stöd – men att du samtidigt tror på alliansens sätt att hantera detta. Medan jag då tror att man kan råka väldigt illa ut med den utformning stödet nu ser ut att ta.
Min uppskattning är att man kanske klarar att kämpa ett par år, sen faller man lättare igenom. Depression går ju i vanliga fall över på ett halvår (med eller utan medicinering), men om påfrestningarna är stora och stödet litet kommer den lättare tillbaka. Och samtidigt finns det mycket som pekar på att både kropp och hjärna tar stryk av det bristande stödet (en del menar av depressionen, men det ser jag lite stöd för, faktiskt).
Jag förstår verkligen intentionen att få folk tillbaka till arbetet, men är bekymrad över tvånget. Det är snarare ett välkomnande tillbaka man behöver menar jag.
Jag förstår emellertid inte hur du får ihop det med arbetslinjen. Det måste väl vara dina personliga erfarenheter som gör att du stöder den? Vilka är de egentligen? Vad är det som du tror kan vara ett stöd? Hur har det i verkligheten sett ut för dig? (Så mycket du nu vill berätta, du har naturligtvis ditt privatliv.)
LeoB, tack för dina kloka ord. Du verkar veta vad du talar om. Jag kan naturligtvis inte göra anspråk på att tala för hur andra mår som går igenom depressioner, eller den klassiska väggen, men för mig har depressionen varit avsevärt tyngre att bära inombords än utanförskapet. Nu har jag jobbat igenom den och känner att jag kan lära mig av mina erfarenheter än att de ska styra mig. Mitt mående är inte kopplat till yttre omständigheter. Här tycker jag min terapeut har gjort ett bra jobb. Jag har gjort det största jobbet.
Så tycker jag naturligvis om att jobba. Att träffa arbetskamrater, att få bekräftelse för en arbetsidentitet och känna mig nyttig. Just min livsdröm handlar om detta. Att få känna mig bekräftad på en arbetsplats, samtidigt som jag har inre balans och integritet.
Jag tror den press som Alliansen sätter mot de sjuka är att de ska få vara sjuka, men inte till vilket pris som helst. Här tror jag att de ministrar som bestämmer i ärendet har blivit upprörda över hur många som inte har ett jobb att gå till om dagarna. Jag tror inte att de som företräder mitt parti vill sparka på dem som ligger. Däremot vill de förändra där det är som mest nödvändigt. Då bland annat att sänka förväntningarna till en lukrativ sjukförsäkring. De tror också att om fler jobbar så mår samhället bättre än att unga människor som går igenom en livskris fastnar i sitt tillfrisknande. Lösningen sitter inte främst i plånboken, utan i rätt sorts vård.
De samhälleliga gränserna mellan sjukt och friskt förskjuts. Jag tror att detta kommer påverka arbetsklimatet till det bättre. Idag finns det ett ganska hårt arbetsklimat i Sverige.
När gränserna förskjuts tror jag arbetsmarknaden också behöver bli mer tolerant för just dessa livskriser.
Familjen är i kd:s politik liknas ofta vid en institution. Det perspektivet kan vara bra även på arbetsmarknaden. Obs, jag menar en funktionell familj. För att en familj ska fungera räcker det med en frisk människa.
Här är jag tacksam till min flickvän och hennes familj. Utan dem hade jag saknat en ekonomisk grund att stå på. Om jag inte gått i väggen, blivit sjuk hade jag dessutom inte varit en politiker som vågar se sanningen i vitögat och känna en gnutta stolthet, mod och tillfredsställelse att jag inte bara kan ta ett skitår, utan fem, och ändå känna värdighetens sköra vingeslag i mitt liv.