I två veckor kommer bloggen i princip stå stilla. Kommer naturligtvis att tänka en hel del på politik, men tar som sagt paus.
Det blir en tur till södra Sverige och tillbaka. Förhoppningsvis har ni nytta av många nya som gamla inlägg. En del är riktigt läsvärda än idag.
Glad sommar och väl mött senare.
P.S. Det går bra att följa mig på Twitter.
Rubrikerna har haglat mot kristdemokraternas partiledare: Hägglund ställer inte upp på Pride, Pride lockar inte Hägglund, Låt Hägglund slippa Pride, Hägglund borde gå på Pridefestivalen.
Förra gången Göran Hägglund ställde upp fick han burop av publiken. Ändå tycker RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund att KD borde visa upp sig. Inför Pride har KD ett lyssnarseminarium istället, vilket handlar om hur HBT-frågor bemöts i samhället. KD har också satt ner foten i frågan och inte helt ignorerat den, men väljer att ha en låg profil under festivalen.
Lena Mellin och Helle Klein har nu själv fått sig en tankeställare efter att ha målat ut moderaterna som förljugna och brottsliga. Kampen fortsätter mellan socialdemokraterna och moderaterna genom LO-styrda Aftonbladet. En kamp som även socialdemokraterna försökt isolera sig ifrån har nu blivit deras främsta styrka i anfallet mot Alliansens starkaste parti.
Nu ligger problematiken mellan Littorin pressekreterare Agnes Palinski och Aftonbladets nyhetschef. Här har dövörat slagit till från Aftonbladet som trots upprepade dementier publicerade anklagelser som inte går att pröva i en juridisk instans. För Sven-Otto Littorin har situationen varit outhärdlig:
Jag gjorde så gott jag kunde för att försöka bespara min närmaste omgivning osanna och mycket obehagliga medieuppgifter.
Aftonbladet har blivit rena skräcktidningen. Först PR-chock för att hänga ut Sven-Otto Littorin. Därefter har siktet varit inställt på att rubba förtroendet för Fredrik Reinfeldt. Även en del statsvetare har hakat på trenden att hacka på personen framför principen. Själv är jag mycket tveksam till vad Fredrik Reinfeldt kunnat göra gentemot olika rykten. Ansvaret för att erkänna existensen av personliga brister ligger alltid hos den enskilda människan – inte grannen. Problemet är när personliga problem tar överhanden. Då måste människan förr eller senare ner på rätt nivå för att hantera dem där – och då räcker det med att en människa som får höra allt.
Min erfarenhet är att ingen vill dit. Det handlar om skammen. Själv kan jag tycka att det är inte är av riksintresse att veta vad Sven-Otto Littorin gjort i sängkammaren. Möjligen är det hans omdöme som ska ifrågasättas än Reinfeldts, vilket han snabbt förstod och stannade därför inte kvar på posten som arbetsmarknadsminister så fort skandalen var ett faktum. Därmed är saken formellt utagerad.
Ändå återstår en del personliga motiv. Från vår sida gissningar i bästa fall. I sämsta fall endast spekulationer.
Den svenska arbetsmarknaden har fortfarande mycket att lära av den amerikanska och kanadensiska. En arbetsmarknad som präglas av förtroende, tillit och acceptans är långt bättre än svek, rädsla och bitterhet. Girighet är heller inte rätt sätt att gå till väga, utan det behövs mycket generositet.
Här tror jag att Alliansen kan göra mycket för dagens arbetsmarknad. Centern har inte varit så starka att genomföra regelförenklingar som de utlovat, vilket kan tolkas som ett tecken på svaghet. Snarare tror jag att det handlar om att förändringar är komplicerade att genomföra. Det tar tid att gå från en punkt till en annan eftersom det finns det är lätt att de som redan har en position är rädda för att förlora den. Det har inte minst märkts inom sjukförsäkringsreformen.
Sverigedemokraterna är väldigt nära att komma in i riksdagen. Sagor från livbåten, med Göran Widham och Marcus Fridholm, i spetsen har slagit demokratisk larm för att stoppa deras spammningar på nätet:
Vi är övertygade om att det enda sättet att vinna debatten med Sverigedemokraterna bland deras sympatisörer måste bygga på något annat än smutskastning. Vi tror det handlar om tre saker:
1. Visa respekt. Lyssna på dem, i deras berättelse om Sverige finns en genuin oro och genuina behov av att förstå och kunna påverka samhället.
2. Förklara den egna politikens förtjänster när det gäller att adressera just den oron och just de behoven.
3. Bygg en berättelse om Sverige som inte bara handlar om den breda medelklassen. En berättelse där den typiske Sverigedemokratiske väljaren kan känna sig delaktig.Vad tycker du? Ska vi möta SD med tystnad eller ska vi möta dem med en egen berättelse om vår egen politik?
Skriv ett inlägg och länka hit och till Sverigedemokraterna.de
Den har också blivit veckans bloggdebatt. Självklart stöder jag den och önskar även att mina kristdemokratiska vänner länkar till citatet.
Den politiska smutskampanjen tog nya tag när Helle Klein avlossade en rejäl salva på Aftonbladets ledarplats:
Littorin-affären visar snarare att de nya moderaternas signum är förljugenhet.
Även Jenny Madestam, statsvetare vid Stockholms universitet, har satt funderat kring saken:
Efterklangen blir i stället tankar om Reinfeldts chefskap. Det kan framstå som om statsministern saknar fingertoppskänsla och väljer personer med karisma snarare än med båda fötterna på jorden.
Och Ulf Bjereld hakar på:
Vi kan få en diskussion om Reinfeldts omdöme.
Vad menar de egentligen?
Idag hängde Aftonbladet ut Sven-Otto Littorin för sexköp. Deras tidningsställ vid sidan av Expressen visade åtminstone i Bålsta centrum att det fanns ett svalt intresse för arbetsmarknadsministerns misstänkta snedsteg, vilket han förnekar själv. Än så länge finns det ingen rättegång eller formella anklagelser riktade mot honom, vilket gör att situationen mer liknar en medial smutskampanj mot moderaterna. SvD:s redaktionsansvarige skriver:
Att vi ändå publicerar uppgiften, trots att det är uppgifter som vi själva inte haft möjlighet att kontrollera, beror i första hand på att det finns så många oklarheter kring hans brådstörtade avgång som minister. Om Aftonbladets uppgifter är korrekta sätter de avgången i ett helt nytt ljus – och då väcks också en rad frågor om hur detta hanterats av regeringskansliet. Då handlar det till att börja med om ett lagbrott, av en helt annan dignitet än när tidigare ministrar tvingats lämna regeringen.
Igår kom jag hem från Almedalen. Färjan gick 19.10 och därmed missade jag talet från partiledaren Göran Hägglund. Ett nybörjarmisstag från min sida som för första gången var där och inte checkade upp programmets dagar utan fokuserade endast på seminarierna. Istället får jag snällt lyssna på SVT:s inspelning av Göran Hägglunds tal som kan beskrivs som ett frontalangrepp på vänstern.
Under resan hem fick jag sällskap av centerpartisten Helene Törnqvist och diskuterade om olika intryck vi fångat upp under Almedalsveckan. Den här dagen har gått till att vila upp mig och att smälta många av de intryck jag fått med mig.
Den här dagen är traditionsenligt ägnad socialdemokraterna i Almedalen. Mona Sahlin talar i parken och jag sitter på H12 och bloggar. Samtidigt är det Alliansens dag. Det säger sig självt att det är klokt av Alliansen att vässa klorna när socialdemokraterna vill visa upp sig. Själv anslöt jag lite senare och hann bland annat se utrikesminister Carl Bildt. En statsman jag känner respekt för. Därefter var det dags att ta avsked av en vän jag lärt känna inför kommande Alliansturné till sensommaren och hösten.
Under förmiddagen tog jag en lång vilopaus. Sov ut efter gårdagens mingel som slutade runt halv ett. Även om jag varit spik nykter så tar det av krafterna att umgås. Inte för att jag är trött på politiska diskussioner och seminarier, utan behovet av att koppla bort av är viktigt.
