Rubrikerna har haglat mot kristdemokraternas partiledare: Hägglund ställer inte upp på Pride, Pride lockar inte Hägglund, Låt Hägglund slippa Pride, Hägglund borde gå på Pridefestivalen.

Förra gången Göran Hägglund ställde upp fick han burop av publiken. Ändå tycker RFSL:s ordförande Ulrika Westerlund att KD borde visa upp sig. Inför Pride har KD ett lyssnarseminarium istället, vilket handlar om hur HBT-frågor bemöts i samhället. KD har också satt ner foten i frågan och inte helt ignorerat den, men väljer att ha en låg profil under festivalen.

Respekt för minoriteter
Helt klart finns det många aspekter att ta med i en minoritetsfråga. En del kanske inte vill se detta som en minoritetsfråga, men om det hade varit en majoritetsfråga hade det varit självklart. Istället skapar minoriteten majoritet av frågan, vilket gör Sverige till ett av de mer HBT-vänliga länder i världen.

Hatet som opinionsverktyg
Själv tror jag det är långt ifrån sant. Här tänker jag på mina upplevelser från Kanada och den tolerans som fanns i samhällsklimatet. Det svenska klimatet går enklast att skildra genom Martin Borgs “Propaganda – så påverkas du“:

Jag har årskort på Råsundas norra ståplatsläktare. För några år sedan följde en kanadensisk tjej på besök i Stockholm med för att uppleva ett europeiskt idrottsevenemang. Uppväxt med cheerleaders och popcorn blev hon helt chockad över kulturen – och det redan innan vi blivit insläppta. Långa rader av unga män som bar samma färger ropade slagord gav henne helt andra associationer än idrott, särskilt som hon befann sig i Europa. Hennes obehag blev inte mindre när vi kom in på läktaren. Som styrd av en gemensam vilja sjöng massan samma sånger, gång på gång, närmast monotont, ibland på gränsen till hypnotiskt. Hatet mot de på andra sidan Råsunda var lika tydligt som enhetskänslan på Norra. Vi mot dem. “Alla hatar oss, vad fan gör det”. Vår kanadensiska väninna ville gå i halvtid.

Att inte dyka upp
Tillåt mig att hoppa mellan ämnena. Expressens ledare gör jämförelser till SD, men jag väljer heller följa min kulturdiskurs.

Ibland kan det vara klokt att bemöta problematiken där den hör hemma. Här tänker jag på Sven-Otto Littorin som valde att avgå eftersom anklagelserna endast skulle förstöra moderaterna och i längden Alliansen. Hans familj skulle också få betala ett extremt högt pris. Då eftersom datumet var juridiskt utgånget så är gatloppet accepterat. Ungefär som bäst-före-datumet på mjölkpaketet. Istället blir det Aftonbladet som riskerar att bli fälld, vilket kanske blir en notis om något år. För Sven-Otto Littorin är skadan redan skedd. Aftonbladets ledare skriver något klokt mellan raderna av retorik:

Det är klart att Littorinaffären kommer att lämna frågor. Om privatmoral, pressetik och det offentliga livets pris. Men kanske framför allt om en politisk kultur där presentationen betyder allt.

Ingen tid att bli utbuad
Kanske är det så att Göran Hägglund gör bäst i att inte dyka upp. Om presentationen enligt LO-styrda Aftonbladet betyder allt och buropen är vad som möter kristdemokraternas partiledare så säger det sig självt att det är bättre att börja med att lyssna än att visa upp sig.

Så, det är klockrent att Hägglund inte har tid – tid att bli utbuad och hatad.

För att återigen be om tillåtelses att glida mellan ämnena så tänker jag på Carl Bildts “åsnan, tiden och jag“:

Man får ett intryck av att inte ens nukleära hot skulle leda till annat än ett litet avfärdande vift med ena örat.

Bloggar
Helen Törnqvist, Per Ankersjö, Maria Abrahamsson, Ulf Bjereld