DEBATTEN om kristdemokraternas framtid är nyttig. Det finns en hel del att önska och jag är glad att det finns så många bloggare, politiker, partivänner och journalister som tycker och tänker i ämnet. Opinionsmätningar är en del av den politiska tillvaron att ta ställning till. Ifrågasättandet av att kristdemokraterna fick alla ägg i en korg på socialdepartementet och dessutom saknar rollen som socialförsäkringsminister kan vara en nagel i ögat. Kommer det bli fyra nya tysta år i krypande ställning?

Taktikröstarna har nu tagit paus och andas nu den egna luften när de får rösta enligt sin egen politiska övertygelse i opinionsmätningarna utan att behöva vara oroade för att moderaterna blir lika ensamma som socialdemokraterna i sin storhet. Tyvärr är det inte särskilt många som har kristdemokraterna som förstahandsalternativ.

Radikalisera, radikalisera
Statsminister Fredrik Reinfeldt är den som driver linjen att utmana välfärdsstaten radikalt med öppen intern debatt. På samma sätt driver sverigedemokraterna linjen att utmana flyktingpolitiken radikalt. Miljöpartiet driver i sin tur utmana miljötänkandet radikalt (ex dubbfritt i hela Stockholm stad). Det enda jag kan tolka det som är att tröttheten på en passiv politik är större än vad många experter och professionella tyckare har beräknat.

Fyra F
Det är i det radikala landskapet kristdemokraterna behöver landa. En Familj som är radikal? Motståndarna skulle i sådana fall vara HBT-rörelsen, men KD försöker numera tvätta bort rädslorna. Äktenskapet är numera könsneutralt. Slaget är förlorat. Vårdnadsbidraget är numera accepterat, men förpassat i tysthet. När det kommer till Företag så är det nog det området i princip uttömt. ROT och RUT räcker inte ända fram. Här körde centern sig i väggen i missförstånd om Vattenfall och SAAB. Mats Odell (KD) fick lite utdelning för smarta utförsäljning av statliga bolag på finansdepartementet. Ett rejält bottennapp således. Kvar finns Flit som ägs av moderaternas arbetslinje och Frihet som liberaler annekterat.

Mastigt med 13+89 (+4)
Under valrörelsen fanns tretton olika punkter för ett mänskligare Sverige: Låt familjerna bestämma mer, mer respekt för äldre, tryggare vård utan köer, alla som kan ska få jobba, fler företag ger fler jobb, ingen ska behöva vara rädd, tryggare barn lär sig mer, eget sparande är också välfärd, välkommen till Sverige, samhället är större än staten, kultur är livsviktigt, en stark röst i världen och tänk på din nästa generation. Dessa rubriker hade sammanlagt 89 att-satser. Vid sidan av dem fanns valrörelsens snyggaste valaffischer.

Uppräkningsmetoderna är bra, men knappast framgångsreceptet. Det blir helt enkelt för mycket, för mastigt. Särskilt i ett landskap där radikalitet är behovet i en övermättad ideologisk djungel.

Utmana egot i välfärdsstaten
Kanske är Göran Hägglunds hyena, buffel, struts och gorilla det som ska rädda kristdemokraterna. Det är ju åt det hållet som den personliga utvecklingsfilosofin tagit vägen de senare åren. Meditation, aktiv närvaro, hitta sig själv, må-bra-kulturen, powerwalk osv. Fördelen med att utmana människors egoism är att egot aldrig dör om jag ska tro Eckhart Tolle som kopierat aposteln Paulus “köttet” i romarbrevet. Det kan bara fängslas. Det måste inte innebära en strikt livsstil i puritansk anda, men vad som krävs är en medvetenhet och personlig målsättning. Den gränsen finns i verkliga livet, men frågan är om den är tillräckligt politisk relevant och hur den politiken i sådana fall skulle utvecklas.

Här tror jag kristdemokraterna behöver sträcka sig längre än Fransk Kafka som kände sig arresterad utan orsak.

Tilläggas bör att jag tror att den sträckningen är fullt möjligt.

Bloggar
Peter Högberg om socialdemokraternas kris, Tokmoderaten om ångest hos små Alliansvänner, Mary om behovet av sakfrågor hos KD, Westerholm om krisskommissionen och Kent om långsiktighet. Liberaldemokraterna paxar frihet och Peter LA paxar omvärldsanalyser.