IGÅR tog jag upp ett område som jag tycker kristdemokraterna kunde utveckla sig åt. Då att buffeln, hyenan, strutsen och gorillan skulle rädda KD:s sakpolitiska innehåll. Precis som flera av mina bloggvänner, närmast Kent Persson och Fredrik Antonsson, uttrycker sig tror jag inte det finns några snabba vägar. Uppräkning av politiska ämnen känns heller inte riktigt relevant. Däremot tror jag att det viktigt att ha en tydlig koppling mellan utmaning och lösning på problemet.

Istället för att debattera så tänkte jag belysa var kristdemokraterna kunde ha fler radikala lösningar gällande människors egoism. Här tycker jag Göran Hägglund har varit rätt i kampanjrubrikerna men strategin bör vara att utmana egoismen radikalt. Vad som idag saknas är belysning för att kunna urskilja vad som är vad. Så jag tänkte här ge några exempel.

En handläggare
Exempelvis att journalister stoppat huvudet i sanden gällande invandringspolitiken:

Vi har inte redovisat obehagliga fakta och debatterat vart Sveriges upp- och nedvända asylpolitik kan leda. Istället har vi fått en nationell mörkläggning som upprätthålls av ideologiska skäl, där verkligheten få maka på sig för den idealiserade självbilden och den fejkade toleransen.

Eller socialarbetare:

Som färsk socialarbetare hamnade jag i en tradition som jag från början instinktivt reagerade mot, men som jag ändå snabbt föll in i. Jag var med om att bevilja asylsökande med uppehållstillstånd semesterresor till de länder som de påstått sig ha flytt från. Jag betalade ut socialbidrag till utländska medborgare som jag nästan säkert visste hade svarta jobb vid sidan om – allt för att undvika obehagliga konfrontationer.

En Facebookanvändare:

Anonyma alkoholister menar att det första stadiet i ett beroende är förnekelsestadiet. “Jag dricker med måtta, och har kontroll över situationen”. De flesta som har ett facebook-konto är i det stadiet och menar bestämt att de inte är beroende av facebook. Ändå gör vi mycket för att få oss en dos av facebook.

Egoismens krokben
Det finns otaliga områden där människans egoism sätter krokben för henne själv. Vid sidan av detta skadar hon också andra människor och förnekar konsekvenserna av sina handlingar. För mig som varit med i frikyrkan vet att det inte går att tillfriskna på vita knogar genom ständiga ritualer. Tro utan handlingar är död. I mitt fall har det handlat om att bryta en djup förnekelse och de verktygen har jag inte fått i kyrkan. De säger däremot inte emot kyrkan, men de hjälper inte mig att tillfriskna från förnekelsen.

Viljan att bryta förnekelsen över egna handlingar är kyrkan för övrigt ganska dålig på att sköta. Vanligtvis genom fördömelse. Det känner människor och lämnar gemenskapen. Sedan tar det lång tid att vinna tillbaka förtroendet. Om det nu inte är helt uttömt.

Fördömelse är inte vägen
Pekpinnar är något ingen behöver. De skapar fördömelse åt de som redan lever i förnekelse och får de att gå i försvar. Det är inte fler avrättningsplatser vi behöver skapa, utan en tydlig strategisk linje. Fördömelse eller kritik är vanliga reaktioner, men leder sällan till förändring. Eller använda skvaller som ett sätt att styra över människors förväntningar. Istället ligger oftast lösningen i att lita på andra människor.

Vi behöver dela med oss av de insikter som gjort oss till dem vi är.

Så är det viktigt att inte heller glömma bort humorn: