Varför byggs det sällan på höjden i Stockholm? Behoven finns där. Många studenter skulle få plats, många familjer likaså. Plus en mängd olika kontorslokaler skulle kunna befolka dessa skyskrapor. Behovstillfredsställelsen av ett dussin skyskrapor i Stockholm skulle vara maximal. Här tror jag att det finns en mängd olika orsaker till motståndet till att bygga på höjden. En av de tydligaste är att det kostar mycket pengar och en skyskrapa ett riskprojekt som tar tid och kanske endast går att jämföra med hur lång tid det tog att bygga en kyrka på medeltiden.

Sedan är – hör och häpna – Sverige ett kristet land där kyrkan måste vara högst. Jag tror tanken är så djupt rotad att det är ren ryggmärgsreflex som dyker upp i minimalismens kölvatten. DN:s ledare förkroppsligar kyrkans grepp om medvetandet:

Ju tätare staden blir, desto mer eftertanke krävs kring husens placering.

Ingenting om storlek, utan endast om placering.

Lite mer morgonluft andas en DN-debatt-artikel:

Ett tak för produktionskostnaden triggar de kreativa att komma med nya lösningar. När det inte går att förlita sig på de beprövade metoderna måste det till något nytt.

Inte heller ett ord om att bygga på höjden – även om ordet “hög” finns med, men då som “högklassig” i rubriken och “tak” i form av kostnader.

Samma jargong finns det om Nya Slussen. Plattheten är påfallande. Trots att kreativitet i höjden skulle lösa många problem och ge plats åt fler människor på mindre yta så handlar det om att utseendet – och ett navelskådande i kvalitét.

Möjligen navelskådande i det kristna utseendet i sådana fall. Den dolda konflikten syns på tusenlappens stadsarkitektur och lär vara riktmärket så länge Olaus Petri fick styra över Gustav Vasa.

Själv skulle jag önska mer kreativitet på höjden. Olaus Petri gamla ande borde stoppas i en flaska och kastas bort.