Det är sällan jag ger mig ut på jakt efter gamla andar, men ibland är det nödvändigt. Iklädd rättfärdighetens pansar och Andens svärd slår jag mig fram bland förutfattade meningar. Meningsmotståndare som angriper mig slår jag lätt undan med trons sköld. Ja, resonemanget som jag för skulle möjligen kunna vara författat på 1500-talet under Olaus Petris dagar då han kämpade om kyrkans makt mot Gustav Vasa som låg bakfull om dagarna. Plågad över sin egen storhet och med Stockholms vackraste kvinnor tröstande vid sin sida i sitt gyllene glittrande inbundna slott drog han kyrkans dolda vrede till sig.

Olaus Petri var den som bestämde att kyrkan skulle vara högst. Kaknästornet (155 meter) sågs länge som en lång antenn (170 meter). Antenner som tegelform under socialisternas styre får bli hur långa som helst så att säga. De utgår inget hot mot kyrkans överhöghet förkroppsligad i den svenska folksjälen. Därefter kommer Gröna Lunds åkattraktion Fritt Fall. Den faller in under ren och skär dumhet. Inget hot mot överheten trots att den är 100 meter lång. Nackasändaren (299 meter) faller också under teknikens bila.

Stilla natt
Tidigare föll DN:s ledare för frestelsen att sanktionera hela sitt förstånd till kyrkan skulle fortsätta få ha sin symboliska överhöghet, trots att profeten Tingsten redan på 1960-talet förutsade att kyrkan skulle avfolkas och avlövas på makt. Även hornet Hedenius försökte skrämma Guds biskopar med svordomar och har inspirerat en svensk kulturell-intellektuell våldskultur. Idag betalar svensken snällt kyrkskatt, men många uteblir från söndagsgudstjänsterna. Olaus Petri hade nog förfasat sig, men trots allt varit nöjd. Folket är kuvat. Under den tysta makten över höjden, Guds kyrktorn, råder stillhet över Stockholm.

Se mot skyarna
Även några falskmyntare, Stockholmsskyline, argumenterar nu i samma anda som Olaus Petri. Då i förnuftets vrede. Innerst inne är de lamm, men utåt försöker de vara vargar. Utsända i själva verket av Olaus Petri för att behålla kyrkans hegemoni över stadsbilden – i bakgrunden. Konflikten som sedan 1500-talet klär 1000-lappens stadsbild.

Trojansk häst
Första gången jag gick in på Stockholmskyline trodde jag att de var för skyskrapor i Stockholm, men upptäckte att de var emot. Just den här sortens trojanska hästar är vanliga i argumentationens Sverige. De uppträder genom åren under olika skepnader, ofta i ljusets kläder, men har samma syfte. Rid inte på högre hästar än kyrkan. Så här skriver Stockholmsskylines:

Någon större insikt om vare sig det emotionella eller det samhällsekonomiska värdet av den unika stadskaraktär som bit för bit är på väg att utplånas verkar det inte finnas.

Det märkliga är att det fortfarande inte finns något höghus i Stockholm. Bit för bit är en överdrift. Vad som finns är däremot risker för en bostadsbubbla med skenande räntor vilket är en neverendig story i platsbrist. Själv tror jag att skyskrapor är miljömässiga eftersom det minskar bilåkandet. Det skapar också större närvaro, ökade krav på social trygghet och dessutom nätverk mellan olika grupper i samhället. Demokratin skulle stärkas. Ett handfull höghus i Slussen skulle ändra på hela synen på Norden. ”Stockholm – The Capital of Scandinavia” skulle leva upp till sitt namn.

Själv skulle jag vilja se Donald Trump våga sig i kamp mot Olaus Petris hejdukar som lugnt skulle få höra att ”You’re fired”.

Tidigare poster:
Varför byggs det sällan på höjden i Stockholm?