En skånsk skola haft 52 lärare på två år. Det i sig är allvarligt, eftersom kontinuitet är ett grundläggande behov som måste tillgodoses för att läroprocessen ska fungera tillfredsställande.

Det gäller även i vården när patientens vårdplan inte följs upp, vilket leder till ökade ohälsotal och därmed även konflikter mellan landstingen och försäkringskassa. En debatt som spillt ut över media sedan jobblinjen infördes 2006.

Om alla tog sin del av ansvar skulle det vara betydligt enklare att diskutera ansvarsfrågor. Istället skenar fantasierna iväg så att en får göra allt. Det sprids också myter om dessa hjältar som gör allt. Påläggskalvar som inte delegerar. De bästa hjältarna är dock de som får andra att inse att ta sin del.

Hjälteglorian gäller inte bara läraren i skolan, utan minst lika mycket läkaren i sjukhuset och inte minst politikern i samhället. För att ta ansvar krävs en villighet. Ibland finns inte den, och då börjar det med att bli villig för att bli villig.

Men, om patienterna är ovilliga att tillfriskna, så kan det jämföras med elever som är ovilliga att lära sig något eller medborgare som är ovilliga att ta sitt samhällsansvar.

Dynamiken mellan läraren-eleven, läkaren-patienten och politikern-medborgaren finns där. Politikern är vardagsmat i medierna, medan yrkesgrupper som läkare och lärare saknar den officiella statusen.

Hur ser problembilden då ut inom hälso- och sjukvården?

Ur Strukturer, Resurser, Drivkrafter (Lund 2004) av Anders Anell hittar jag följande citat (s.12f) som jag tycker tecknar en intressant situation:

Det finns så gott som alltid anledning att skilja mellan det som sägs, det som beslutas och de förändrar som faktiskt genomförs i hälso- och sjukvården. Denna enkla beskrivningsmodell, som hämtats från organisationsforskaren Nils Brunsson (1986), förefaller särskilt användbar i sammanhang då förändringarna är politisk initierade. Inte sällan finns en stor diskrepans mellan de omfattande och välgörande reformer som diskuteras, de beslut som senare fattas och de förändringar som faktiskt genomförs. (…) Det kan t.o.m. vara viktigare att tala om förändring än att faktiskt genomföra dem. Det blir inte särskilt effektivt – det kan t.o.m. vara oerhört förvirrande för dem som ska jobba i verksamheten! – men den politisk styrda organisationen står och faller inte med brister i effektivitet. Man klarar sig bra så länge ledningen trots allt uppfattas som legitim. Legitimitet, snarare än effektivitet, kan sägas vara den politiska organisationens överlevnadsvillkor.

Långa köer och dåliga skolor
Och visst ser det till viss del ut så här inom vården. Gäller det inte skolan också? Tidigare har det belönats för att ha långa köer till vården. När kömiljarden kom fick istället landstingen mer pengar om köerna minskade. Nu saknar skolan den möjligheten till ekonomiskt självstyre. Istället är de kidnappade av kommunen, vilket föranleder att de saknar långsiktighet om de tjänar något då budgeten bestäms från år till år. En lärare tjänar inte på att vara ekonomisk lönsam eller ta ett ekonomiskt långsiktigt ansvar mer än be eleverna vara rädda om penna, suddgummi och läromedel. Idag är det virus och en misskött dator som behöver tas hand.

Istället faller de goda tiderna in lika slumpmässigt som när åskan går och de dåliga tiderna som regn i öken. ”Nu är det lågkonjunktur” är signalordet för att en lärare ska titta lite extra strängt på elevernas konsumtionsmönster eller att en läkare på liknande sätt säger ”nu är det svårt att få sjukförsäkring” till patienten eller att en politiker låter bli att falla i fällan att lova allt till väljarna.

Själv är jag övertygad om att det går att vara effektiv om jag börjar ta mitt ansvar, men så länge synen på att allas ansvar inte är någons ansvar dominerar så lär vi få leva med sämre resultat.