Det är naturligtvis en stor sorg att SAAB-anställda inte får ut någon lön under juni månad. Deras anställda hoppas nu att högsta ledningen i SAAB ska få ekonomiskt stöd från något kinesisk företag. De har tidigare räddat konkursdrabbade västerländska företag med ett starkt marknadsvärde. Situationen är naturligtvis fullständigt makalös.

Samtidigt så ställs SAAB inför marknadens villkor. De är inte grymmare mot dem än vad de är mot andra. Nu gick Barack Obama in och gav statligt stöd till den amerikanska bilindustrin. Den politiska egennyttan från regeringens sida är nog minimal om rösttänkandet ska dominera. KFM har också fått inkassobegär på SAAB. 44 miljoner kronor. Det måste nog betraktas som att deras underleverantör förlorat förtroendet för SAAB:s förmåga att återbetala sina skulder. Vd Victor Muller har dock inte gett upp helt. Expressen har redan framställt honom som ”ond” kapitalist.

Vad kan då Alliansregeringen göra? Vad hade en socialdemokratiskt ledd regering gjort för borgliga väljare i samma situation? Nu har ju Alliansen gett sig ut för att stå på arbetarnas sida, men i gamla socialdemokratiska fiskevatten har krokarna inte riktigt fastnat. Så, det ter sig alltså naturligt att tiga ihjäl problemet eller att låtsas att det regnar och skylla på marknaden hårda disciplinskola. Som sagt, jag är aningen ironisk nu när jag argumenterar. För retorikens skull idag.

I vanliga fall så brukar facket vara den som förhandlar. Det är dit den politiska makten flyttar om det är en socialdemokratisk ledning. Politiker är ju i princip bara galjonsfigurer. I bästa fall kan de räkna, men knappast det heller. De ska likt kungen ”representera” och vara tyst därmed punkt slut.

Frågan är om socialdemokraterna nu kan vända det här mot näringsminister Maud Olofsson, eller om det blir det första som Annie Johansson (ev) får hugga tag i när hon kliver upp på tronen.

Fast, SAAB i statlig ägo i en Alliansregering? Det skulle se vackert ut. Då kan ju lika gärna moderaterna kyssa sig blinda på socialdemokraterna.