Stärker desperation trovärdigheten?

När Europas socialdemokratiska republiker faller som korthus så skriver Katrine Kielos på Aftonbladet:

Om Tyskland hade haft en socialdemokratisk regering hade eurokrisen varit löst nu.

Logiken är tvärtom, och underbyggnaden av argumenten är oklara utan nämnandet av några exempel. ”The big lie”-metoden. Platon hade vänt sig i sin grav vid det här laget. Det är fel på kristdemokraternas ledarskap i och genom Angela Merkel, menar Kielos. Trots att Angela Merkel förordar att Tyskland och Frankrike ska få före för att ta greppet om den europeiska ekonomin. Tyskland med moroten och Frankrike med piskan. Något som USA:s demokrater inte ens lyckats med. Sverige lyser som ett stort undantag på den internationella kartan i och med häxmästaren Anders Borg.


Ur historisk synvinkel brukar Frankrike vara passivt. Extremt passiva och anpassningsbara medan Tyskland är aktivt och fyrkantigt. Nu är det tvärtom. Tyskland bidrar och Frankrike ställer krav.

Håkan Juholt kommer idag ut med fyra frågor som S ska ta strid om. Det låter avancerat. Områdena är utbildning, arbete, medborgarvärde och framtidsinvesteringar. Hur var det nu med att försöka komma med lösningar på ungdomsarbetslösheten? Restaurangmomsen öppnar upp för flera arbetstillfällen för unga vuxna.

Utbildning är bra, men om människor är skoltrötta? Är det möjligen en ny bidragskultur där människor skolkar på högskolenivå? Och så kommer vi till värdet. Vad händer med en människas värde om de får ett högt bidrag och ingen rehabilitering? Självklart blir arbetsmarknaden något långt borta och abstrakt. Det höga bidraget blir själva moroten. Egentligen borde det vara tvärtom. Arbetsmarknaden ska vara flexibel nog att tillvarata människors förmåga medan bidragssystemet ska vara mer begränsat och villkorat – utan för den skulle tvinga ut cancersjuka eller psykiskt instabila människor på arbetsmarknaden.

I den nya serien Homeland som får 8,7 av 10 i ranking på IMDb lider båda huvudrollsinnehavarna av psykisk sjukdom. Sergeant Nicholas Brody lider av posttraumatisk stress och Carrie Anderson som är CIA-spion av psykosliknande tillstånd som hon tar medicin för att stabilisera. Hon är dessutom gränslös i sitt beteende. Hade de bott i Sverige hade de aldrig fått jobba.

Nu har vi inte kommit lika långt i Sverige. Inte ens mitt kristdemokratiska parti som har så många vackra ord om människans ofullkomlighet klarar av att hantera detta i praktiken, vilket säger en del om vad Alf Svensson skrev till rikstinget 2001. Han nämnde något om passivitets- och bidragskulturen tvättat hjärnan på människor och att det satt djupt inne i ett ingrott tankesystem som påverkar alla, och att en viss vaksamhet var nödvändig inför sig själv.

Arbetsmarknaden däremot har en viss fallenhet till det dysfunktionella. Det dömande sinnelaget, det svart-vita tänkandet, det rädda beteendet som säkrar den egna prestigen och naturligtvis en hierarki som förbjuder underlydande att ta egna initiativ och som uppmuntrar till skvaller och passivitet.

Senaste idag pratade jag med en bidragsberoende som inte ville tillbaka till arbetsmarknaden.

Som sagt, det tar tid för Alliansen att vända på skutan som letts av socialdemokraterna i nästan ett helt sekel. Sedan om Håkan Juholt helt vill belasta Alliansen för deras egen politik och med alternativa verklighetsbeskrivningar så är det upp till honom. Själv upplever jag Juholt vara desperat. Den sinnesstämningen tror jag knappast stärker trovärdigheten.

Bloggar: Thomas Böhlmark, Mikael Andersson

Media: SvD där Jenny Madestam gör en mer utförlig tolkning:
- Det osar lite desperation. Att mitt i allt det här bruset presentera en debattartikel utan någon direkt färdig politik är rent strategiskt fel. Samtidigt som man vet att förtroendet är lågt blir det lite ihåligt att presentera fyra punkter som inte är direkt nya och helt förankrat i hela partiet.

About these ads