KRÖNIKA. Thomas Bodström skriver i Aftonbladet i nästan bibliska termer om socialdemokraternas tro på att marknaden är en usel herre, men en duglig tjänare. Vad jag saknar är en analys utåt mot Europa där socialistiska regeringar fallit som furor, eftersom de saknat kompetens att hantera ekonomiska kriser utan populism eller vidlyftiga löften.
Det var just det här med ärlighet. Något som Peter Wolodarski snappat upp i gårdagens söndagskrönika i DN:
Ärlighet varar längst, också i politiken. Håkan Juholts första tid som partiledare bekräftar den sanningen.
Själv funderar jag just det där med ärlighetens vara och icke-vara i anda av Shakespeare. Kortsiktigt så kanske Håkan Juholt aldrig hade kommit till partiledarposten om han varit ärlig. Då eftersom det ställs så många krav på perfektion, vilket får de flesta att tumma på sanningen och hyckla. Han hade säkert blivit kallad för omdömeslös eller prata för mycket i skvallerkorridorerna.
Men, som någon lärare sa till mig när jag var 14 år:
- Vet du det 11:e budet?
- Nej
- “Du skall icke åka fast”.
Nej, ärlighet passar sig sällan eftersom den är alltid tuff och skoningslös. Själv tar jag hellre några hårda sanningar om mig själv, men om någon straffar min ärlighet så har jag lärt mig att den alltid slår tillbaka hårdast mot personen ifråga. Håller den sanningen verkligen?
Ta statsmäns behandling av Muammar Gaddafi som ett saftigt exempel. Då hämtat från MacLean’s. När den kanadensiska premiärministern Paul Martin träffade Gaddafi 2004 så ansåg han vara en “filosofisk man med ett sinne för historia”. Då var Martin på väg att ta hem en miljardaffär åt SNC-Lavalin i Montreal. Affärens storlek hindrade honom från att beskriva Gaddafi som elak, grym och säkert galen, skriver journalisten Michael Petrou.
Så kan det gå.
Resten är historia.
Nu är det inte alltid så okomplicerat med ärlighet. Istället så är det lättare att ha en skenbar kultur av ärlighet. “Först kränkt vinner” är något Maciej Zaremba skrivit träffande om. Redan i slutet av 80-talet dök resonemanget upp i styckmålsrättegången. Näst intill med kuslig likhet med Zarembas tidigare artikelserie.
I “först kränkt” vinner naturligtvis den som först är kränkt. Det är åt det hållet det lutar åt i den myndighetskultur som gör tjänstemännen till politiker och politiker till tjänstemän.
Nu är det säkert inte enkelt på regeringsnivå. Alliansen styr och gör det med fast hand. Kanterna är säkert vassa på sina håll. Det är skillnad mellan regeringen och dess olika tjänstemän.
Själv är jag övertygad om att vanliga politiker kan göra skillnad om de vågar vara ärliga. De har bara en längre resa framför sig.
Ifråga om Carema är det uppenbart. Det var en åtgärd som Anders Borg väntade på, som blev brådstörtade när vanvården blev tidningsrubriker. Återigen var det kristdemokraterna som såg problemet i förtid, men vek sig i förhandlingsstolen. Det blev alldeles för känsligt. Så fyra år efteråt kommer kristdemokraterna tillbaka och upprepar samma sak.
Samma sak var det med sjukförsäkringshistorien. Här vek sig kristdemokraterna helt i fyra år för att i förminskad styrka komma tillbaka och våga ta plats fyra år efteråt.
Anledningen? För att inte ha vågat prata med moderaterna. Det var först när det började ryka kring Göran Hägglund och valförlusten för kristdemokraterna som självkritiken blev verklig.
Så visst behöver kristdemokraterna Mats Odells stridbarhet i nutid, men minst lika mycket Göran Hägglunds kraft i långsiktig marknadsföring och interna nypor. Att få det bästa av två världar skulle vara det bästa. En stridbarhet inåt och en utåt.
Det är nog den enigheten som jag tror skulle få kristdemokraterna mer på planhalvan. Istället straffades Mats Odell från regeringen för att vara för besv(ärlig) – och nu när Carema blöder så är varje dag en personlig vinst för honom.
Något som Financial Times helt missat.
