Att folk svalt ihjäl var för dålig pr.

JULSVAMMEL. Meningen är hämtad från ledarskribenten Anders Lindberg på Aftonbladet. Han går igenom girighet som ett ledmotiv i vården av äldre. Den utpekade är:

Carema ägs av riskkapitalbolagen ­Triton och KKR. Vinstmarginalen är över 30 procent, skattepengar de skickat till skatteparadiset Jersey. Ytterst ägs Carema till stor del av den amerikanske riskkapitalisten Henry R Kravis. Han är förebild för den hänsynslöse ­affärsmannen Gordon Gekko i filmen ”Wall Street” med Michael Douglas från 1987.

Är girighet fortfarande något gott? Svaret är naturligtvis nej. Vad är då girighet? “Mycket vill ha mer”, har vi lärt oss. “Makten korrumperar alltid” är sagt. En följdfråga blir då “vad är måttlighet?”. I matlagning är girighet dåligt översatt. För mycket mjöl i en bakblandning blir batonger – inte bröd. Att äta för mycket godis är “frosseri”, vilket är en annan dödssynd. Det om något är mer mänskligt under jultider, men fortfarande “frosseri” enligt dödssyndskatalogen.

Girighet är ett gräsligt motiv. I fråga om förbättringar är förbättringar alltid nödvändiga är något som sägs. “Vi får aldrig bli nöjda” upprepas som ett slagord. Då blir girigheten genast något bättre, eftersom det handlar om att förbättra samhället. Det kallas för att vara “osjälvisk” och “engagerad”, vilket är något positivt.

Girighet handlar om att vilja ha mer. Sätta i system det som är ett undantag. Det kan handla om tid eller pengar. Att smita förbi köerna i biltrafiken på E4:an i innerfilen när andra väntar tålmodigt. Att önska sig mer pengar och fler positioner kan vara girighet, men det kan också vara att en strävan efter att maximera sin egen goda idé. Exempelvis anser nog ingen att USA:s invasion i Irak var rättfärdig, men USA ville sprida sin goda idé om demokrati till Mellanöstern. De gjorde “misstag” men anser sig i grunden vara osjälviska och engagerade.

Skulle de velat utvinna oljan i Irak skulle troligtvis hela världen veta detta. Nu vet världen knappt ingenting. Det är glömt, eftersom anklagelserna föll platt ner i marken. Kanske roligaste meningen går att finna från SvD daterat till 17 november 2008. Noterar också att det är Bitte Hammargren som haft roligt med orden:

Men USA bygger sin största ambassad hittills i Bagdad. Bara det är ett bevis på vilka intressen USA vill bevaka i Irak.

Liknande resonemang hittar jag på en The Debate, som säkert går närmare tio år tillbaka i tiden:

The world’s largest oil corporations are lining-up to exploit what could be the world’s greatest supply of oil, and the US government has ensured that companies owned and heavily invested in by America are first in the queue.

Det spännande är att vi är där. Vi har ett stundande presidentval i USA, där USA förverkligat sitt tillbakadragande från Irak. President Barack Obama vill uppvisa resultat – att han gör skillnad. Men, han använder inte oljeresurserna i Irak för att rädda den amerikanska ekonomin. Om han skulle frestas att använda oljan i Irak för att rädda USA:s ekonomi så skulle han gå emot hela sin kritik mot Wall Street, Shell och bristerna i sjukförsäkringen.

Visst. Socialdemokraternas långa regeringsinnehav under 1990-talet tenderade till girighet, men var det det? Nej, jag tror snarare att högern- och liberalerna saknade en idé om en generell välfärd. Idag är det tvärtom. Alliansen vill skapa ett bättre samhälle. En generell välfärd. Nu när vi går mot en statlig a-kassa så tror jag det skulle vara ett utmärkt sätt för att etablera den generella välfärden. Idag kan försörjningsstöd vara godtyckliga från kommun till kommun, vilket visar att de inte förmår att hantera ansvaret. Med tanke på att Arbetsförmedlingen redan är statlig så är vägen dit inte särskilt lång.

Girigheten i kommuner är också girighet, vilket behöver skärskådas. Det är inte så att offentliga institutioner saknar brister, utan det är öppenheten som möjliggör att bristerna blir tydliga. En kommun som satsat på dyra investeringar och därefter dragit ner på socialbidrag är en lika god kålsupare som Carema Care. Nackdelen med en kollektiv syn på saker och ting gör att saker och ting gärna blir kollektiva och därmed osynliga.

Därmed blir individuella brister osynliggjorda. Exempel finns det gott om. Kanske inte offentliga, men däremot anonyma. Igår samtalade jag med en sjukpensionär som berättade för mig att han totalt fått fyra veckors behandling för sin stroke och även tillhörande hjärtproblem. Däremot hade han fått gott om bidrag. Han frågade mig “är det normalt?”. Då svarade jag den gamla socialdemokraten att “nej det är det inte”. “Pengar kan användas för att tysta ner människor – och ibland är bidrag ett sätt att göra det”.

Det är nog där skiljelinjen bör ligga. Pengar i sig är inget, men om det projiceras ett värde i det av makthavare så blir det lätt så. Om Alliansen projicerar ett värde i pengar att det är lönsamt att arbeta så väcks frågan – förmodligen för att de aldrig är nöjda i passiviteten. Eller lättjan för att anspela på Aftonbladets julartikel. Lättja på latin heter Acedia. Att försumma att ta hand om sin egen uppgift. Även det är en del av helvetet.