Det händer mycket i socialdemokraterna och det är med nyfiket intresse jag följer utvecklingen med VU och partiledaren Håkan Juholts framtid. Det var igår diskussionen uppstod om hans avgång. Debattören Jonas Morian vill att Juholt avgår och jämför det med en kunglig vaktavlösning. Alexandra Einerstam har tappat tålamodet. Bloggar som jag läser ofta, Johan Westerberg och Peter Högberg, anser att gränsen är nådd.

Statsvetaren Jenny Madestam har också tyckt i ämnet:

Svenska väljare kan uppskatta politiker som är mänskliga med fel och brister men lägger sin röst på någon som framstår som stabil och föredömlig. Väljarna kan betrakta det som positivt med öppna diskussioner i ett parti men vara skeptiska till offentliga gräl.

Så varför avgår inte Håkan Juholt?

Kanske är det enklaste svaret att han själv avgör frågan. Kanske vill han först dra ut spjutet ur ryggen innan han tänker över sin roll. VU har möjligtvis heller inga alternativ efter så kort tid döma ut en partiledare. Faktum är att fusket med arvoden är vanligt förekommande och generellt över politikeryrket, vilket gör att frågan snabbt passerar. Det är möjligt att det behövs en syndabock, men är det inte trots allt dumt att göra Håkan Juholt till offer för ett parti som gått på villovägar?

Håkan Juholt har själv sagt att det är partiets medlemmar som avsätter honom, ingen annan. Nu tycker Dalademokratens Göran Greider:

Förmodligen är han körd. Det är bara att inse. Han är ohjälpligt skadeskjuten av medierna, av krypskyttar på den högra kanten i sitt eget parti – samt av sig själv.

Det går naturligtvis räkna upp fler röster. Västmanlands, Örebros och Sörmlands län kräver att Håkan Juholt lämnar posten som ordförande. En som inte sviker så lätt är statsvetaren Ulf Bjereld som både ser små framsteg och inte utser syndabockar:

Juholt vann en viktig delseger på torsdagen när det verkställande utskottets ledamöter ställde sig bakom hans beskrivning av hur processen kring partiets skuggbudget i höstas hade gått till. (—) Jag tror att den starkaste känslan bland medlemmarna är en oerhörd frustration. Dels för läget partiet i största allmänhet, dels för Håkan Juholts hittills visade oförmåga att vända på skutan. Huruvida det är Håkan Juholts fel eller inte råder det delade meningar om. Likadant gäller för huruvida han ska avgå.

Allmänna principer
Här kanske det kan vara värt att fundera lite kring allmänna principer och inte fokusera så mycket på personen. ”Principer framför personligheter” har jag fått lära mig. Fördelen med det tankesättet är att fler människor kan vara tillsammans under längre tid med varandra och bortse från brister i karaktären. Men det förutsätter också att ledarskapet roteras, vilket jag tidigare plockat upp som ämne här på bloggen. Det är lätt att fastna i en position och hålla fast vid makten. Det sunda och yttersta beviset för sann ödmjukhet är försöka släppa taget och låta någon annan ta över ett tag.

Farmen-känsla
Nu när tilliten är låg är det lätt att det blir ”Farmen-känsla” över det hela där insynen ska vara total. Rösterna ska visas framför kameran. Det tycker jag strider mot hela poängen med förtroende, eftersom det byggs upp utan insyn från offentligheten men av människor som lyssnar med öppet sinne och kärleksfullt samvete. Även om Ardalan Shekarabi inte gillar idén om TV-bevakade VU-möten fullständigt så nämner han förslaget i ett reflekterande samtal med Jens Orback och Jytte Guteland i SVT. En idé (”öppen strid”) som Christian Gergils har om kristdemokraternas partiledarfråga.

Rättvis kandidatur
En idé som jag tror på är en rättvis kandidatur och att den anordnas av partiet självt, likt den centern förverkligade genom Annie Johansson/Lööf. Även om jag inte är centerpartist (och därmed lika liten moralisk rätt att uttala mig personligt om dem som för socialdemokraterna), så var det intressant att lyssna till de olika kandidaterna. Hur mycket det nu går att lära känna en människa genom en TV-ruta så var det intressant att lyssna till Anna-Karin Hatt, Anders W Jonsson och Annie Lööf. Demokrati är underhållning och det handlar om våra samhälleliga värderingar som vi värnar som uttrycks genom olika personer. Lika mycket rätt vill jag ge andra bloggar möjligheten att diskutera Mats Odell vs Göran Hägglund om några månader.

Uppdatering (17:46): Partisekreteraren Carin Jämtin har hållit presskonferens och håller jämna steg med principer om anonymitetsskydd för demokratin, vilket är glädjande. Hon ger också Håkan Juholt tid att avgöra själv vad han kan göra från den situation han befinner sig i. Det kan vara värt att påminna sig om att det är Juholt själv som bestämmer och avgör om sitt partiledarskap.

Media: DN, 1, 2