Söndag morgon och ljudet från värmepumpen i vardagsrummet avslöjar om det blir extra minusgrader. Fräser den mer så är det garanterat minusgrader och golvet är kallare. Det har lovats snö, men utan att det fryser till lite extra så blir det tö. Grått. Svart. Lite deprimerande. Vi får se om det temperaturen ändrar sig under dagen.

Det är ett väder som säkert sätter igång en diskussion om att klimatmålen. Den debatten tystnade förra året och övertogs av snöovädret som orsakade en debatt om järnvägars hållbarhet. Något som Håkan Juholt tog upp i sitt tal i riksdagens partiledardebatten där han lovade satsa 11,5 miljarder på järnvägar. De offentliga klagomålen klev upp på politisk nivå och gick in i retorikens vapenkammare där de skramlade som mest än träffade några riktiga mål.

Den enda som pliktskyldigt måste säga något om verkligheten, som oftast handlar om proportioner, om vi har råd och något om tålamod och sunt förnuft så är det finansminister Anders Borg. Han säger att vägar är viktigare än järnvägar. Till och med fem gånger viktigare.

När Anders Borg talar om ekonomi så väger han in fler aspekter och parametrar. Vädret är ofta något han återkommer till för att knyta an till det oförutsägbara. Känslan av att vi sitter i samma båt är påtaglig. Tänk Tommy Waidelich i samma position som Anders Borg. Undrar hur mycket Håkan Juholt lyssnade till Waidelich innan han höll sitt korta tal på partiledardebatten? Vad fick Juholt för väderprognos? Jämför sedan med hur mycket Fredrik Reinfeldt tros ha lyssnat på Anders Borg.

Det är uppenbart att Håkan Juholt saknade förmågan att lyssna in sin närmsta omgivning. Han hade blivit så där divig till sitt sätt att han hellre gick över gränsen än höll sig inom ramen. Det enda som återstod för omgivningen var att räcka honom ett facit.

Aftonbladet fick sin största skalp någonsin. När tidningen skapades på 1800-talet så var den i princip tandlös inför makten. Likt en rysk docka återuppstod den så många gånger att tjänstemännen som gick maktens ärenden hunnit bytas bort av livets gång. Dess existens nöttes in. Kanske var Håkan Juholts tid som partiledare liknande som en rysk dock?

Håkan Juholt skulle trolla bort socialdemokraternas valförlust 2010. Det fungerade till en början. Han skulle förnya partiet, men kunde inte fatta beslut om att stödja den arabiska våren som nått Libyen. I budgetarbetet bytte han fot om a-kassa och likaså i frågan om restaurangmoms. Han bad om ursäkt för arvodesfiffel genom att resa land och rike runt för att förklara sig men drog sedan tillbaka den helt inför tittarna i Skavlan. Det blev så många byten att till slut så blir det svårt med trovärdiga bortförklaringar.

Det var som med ryska dockan. Skepnad byttes ut mot en ny liknande skepnad utan någon större förändring än storleken. Till slut går det inte längre att plocka ur en ny docka och då är det slut. Själva poängen är omväxlingen och nyfikenheten om docktillverkaren lyckats skapa exakt likadana kopior som det ursprungliga som är synligt vid första intrycket.

I Juholts fall måste jag ironiskt konstatera att han lyckades. Åtminstone när det kommer till bristande egenskaper som partiledare. Det räckte inte med verklighetens komplexitet. Istället verkade det enda som räckte till vara de egna misstagens komplexitet. Något som svenska folket tröttnat på.

Vad partiledaren Juholt saknade var uthållighet och förmågan att vara kontinuerlig. Istället kidnappades han av sin egen revanschlystnad och den sårade stoltheten att inte vara statsbärande lyste igenom.

Tidigare har jag imponerats av socialdemokraternas förmåga till förändring och konstruktiv självkritik. Nu är jag mer förvånad och förvirrad. Även om bilden med den ryska dockan haltar så är tilltron till socialdemokraternas förmåga att förändra sig allvarligt försvagad.

Nu kommer återigen en förvirrad, tröttsam och motsägelsefull partiledarfråga att överskugga debatten. Eller så kommer en quick-fix som prövar VU:s bedömningsförmåga som redan naggats i kanten. En diskussion om vem som petar vem. Vem som stannar kvar eller flyr fältet?

Likt dagens töväder helt enkelt. Smått deprimerande helt enkelt. Inga tydliga besked.