Det var ett tag sedan jag skrev om konflikterna i världen och jag håller på och funderar på hur jag ska skriva om ämnena, utan att trampa vare sig utrikesminister Carl Bildt eller mitt eget partis utrikespolitiska talesman, Désirée Pethrus, alltför mycket på tårna. Eller för den delen de stora kunskaper som finns i folkpartiet eller för den delen centern, vars inställning jag inte ens känner till utantill, men om de skulle ta plats så får jag naturligtvis ta hänsyn. En liten deklaration kan vara på sin plats.
Jag tror på goda relationer. Eller på diplomatin. Sedan kan jag ibland vara beroende av att ha en “krok” för att locka besökare till min blogg. Ibland kan det vara något provocerande, men det är sällan fakta. Provokationer kan väcka tankar och sidodiskussioner som annars inte är vanliga, så dess syfte är inte helt förkastlig. Här har andra bloggare helt andra krav.
Exempelvis en rubrik, 64 procent av svenskar sympatiserar med terrorism är en sådan artikel. Den faller naturligtvis helt på att en större omfattande undersökning, SOM-mätning, som statsvetaren Ulf Bjereld refererar till i en debattartikel på DN.
Nu har jag ambitionen att börja skriva igen. Det jag upplever besvärande är att texter lätt blir kidnappade. Det finns många som är intresserade, men vågar inte skriva själva, eller så sätts inte orden rätt. Här kanske jag har en talang att utveckla? Så det blev en artikel med både charm och passion på SVT Debatt om ämnet Hizbollah.
Det finns även en vidareutveckling av texten, som mer belyser Hizbollah (återkommer till den i en senare bloggpost). Samtidigt är det svårt att skriva om Hizbollah utan att beröra själva fenomenet med ett paradigmskifte i utrikespolitik. Då från internationalism till globalism. Internationalism handlar om företag och stater, myndigheter och andra regionala aktörer. Globalism handlar om människor i vardagsrum som kopplar upp sig mot internet, twittrar, facebookar och bloggar. Visar bilder på sitt äkta jag och delar ur personligheten som inte passar det offentliga rummets slips och kavaj eller arbetsrummets konkurrens.
De världarna har inte mycket gemensamt, men i och med arabiska våren så klev vardagsrumsrevolutionärerna in med sina ullstrumpor i finrummet. En fantastisk revolution, som mer är en sårbar process än en produkt från ett styrelserum. På sätt och vis är händelseutvecklingen i Syrien den mest intressanta nu. Den är tätt sammankopplad med Hizbollahs ställning i Libanon och Irans just nu stöt mot USA:s president Barack Obama, som bland annat Steve Jobs anklagar sakna temperament och dessutom se nyttan med det. (Själv har jag en gång haft på mig foppatofflor på ett regionsmöte i Sörmland, men att jämföra mig med Steve Jobs tennisskor är en smula förmätet!)
Just de här parametrarna, öppenhet och slutenhet, är något som även påverkar vårt tänkande här hemma i Sverige. Öppenhet ger legitimitet, skriver DN och Thomas Bodström (S) är inte sen att tycka i samma ämne under rubriken Öppen och demokratisk process.
Ett av mina slagord som jag använder personligt heter “långsamt kommer man längst”. Min betydelse är att saker och ting går inte fortare bara för att jag stressar och går händelserna i förväg. Naturligtvis måste tider respekteras, men en överdriven respekt av tider och farhågor leder också oftast till bristande kvalitet. Det blir mycket kopiera och klistra, mycket tid till att reagera och mindre till att agera.
På så sätt kan jag förstå den afrikanska kulturen. Där är långsamhetens lov en politisk sanning och ordet “omedelbar” är provocerande. Det är här diplomatin blir så viktig. Omedelbart handlar om vår kulturella utgångspunkt, medan långsamheten är den afrikanska.
