Onekligen så är partiledaren det viktigaste instrumentet för att sätta agendan på den politiska dagordningen. Nu skiljer sig bedömningsgrunderna för hur socialdemokraterna och kristdemokraterna väljer partiledare.

Den tydligaste skillnaden är att socialdemokraterna väljer för att styra Sverige ensamma utan nödvändigtvis en samsyn i gemensamma frågor. De är omodernt toppstyrda och spelreglerna handlar mer om kösystem än om personliga politiska kvalifikationer som hos kristdemokraterna. De personliga egenskaperna är viktiga också för socialdemokraterna, men inte viktigast, vilket inte minst deras val av både Mona Sahlin och Håkan Juholt visar. Båda Feminismen/jämlikheten och Ideologin/retoriken hade stått i kön länge.

Minns ni Håkan Juholts första dag på jobbet som partiledare? De goda relationer han sa sig ha till facket visade sig vara dåliga. De fullkomligt avvisade honom. Ren som snö, säger Veronica Palm till DN. Hon använder euforiska Psalm 51 för att beskriva deras nya ledare, Stefan Löfven.

Det passar en helg som denna när kristdemokraterna börjar sitt riksting. Både Mats Odell och Göran Hägglund är vitare än snö, och det är i det ljuset som Alf Svensson ropar rätning in i ledet. Det lär bli konsekvensen efter helgens val, även om SvD igår blåste upp splittringsperspektivet till den grad att mina moderata vänner blev väldigt nervösa.

En allians är aldrig starkare än sin svagaste länk. Den är naturligtvis kristdemokraterna och det finns en befogad oro som når sin topp i helgen. Den översta trappan kommer bli städad. Det kommer fördjupa allianssamarbetet på så vis att det kommer bli svårt att köra över kristdemokraterna i förhandlingar utan någon som helst utdelning. Det här problemet är vida känt i Allianssamarbetet att Hägglunds konflikträdsla är näst intill permanent och begravd i någon konspirationsteori som får hans före detta stabschef Ove Tove att konkurrera med sociala mediers nivå av påverkan. Smått smickrande, men naturligtvis tragiskt.

Nu så blir det partiledarval och den turbulens som skakar om partiet går mot sitt slut. Vem som än vinner så är partiets interna förmåga och kraft det som människor kommer minnas. Bitterheten att förlora val kommer få ett ansikte, men framför allt så kommer förmågan att leda partiet i ett allianssamarbete att vara fokus.

Går det konkurrera om att vara den tydligaste samarbetspartnern? Ja, det är något vi ser ta form. Om centern, miljöpartiet och vänsterpartiet valde den mest demokratiska vägen så har kristdemokraterna valt den mer öppet arga leken och socialdemokraterna utifrån ett ryskt kösystem med ett stängt skvallersystem som genererar utbrända journalister, bloggare, små som stora tyckare än öppen dialog.

Tillbaka till KD. Så, nu börjar spelet och vem vinner? Det är den stora frågan även om mycket lutar åt en seger för Hägglund. Vi får inte glömma att Hägglund använder sin isolerade maktposition på socialdepartementet för att undergräva sina meningsmotståndare. Han tar konflikten på personlig hämndnivå och dömer de som hotar hans ställning längs med fotknölarna om möjligheten och relevansen finns, men han är också obrutet lojal gentemot Fredrik Reinfeldt vilket visar på svagheten i hans styrka att konfrontera i viktiga profilfrågor.

Mats Odell är den som vågar. Han är riskkapitalisten som räknar på vinstmarginaler som få vågar ta. Han är inte rädd att ta fighten med Göran Hägglund. Odell kan visa på en egen bedömningsgrund att utgå ifrån än ren och skär personlig attraktionskraft och charm som Hägglund äger i sin personlighet.

Fördelarna med den här processen tror jag kommer främst stärka kristdemokraterna i Alliansen. Tonen kommer bli mer respektingivande. Annars är nackdelarna uppenbara. Partiets ideal behöver sluta upp kring partiledaren än stjälpa honom från posten. Ändå är processen realistisk. Moderaterna skulle nog ha bytt partiledare lika ofta som socialdemokraterna om deras opinionsstöd svikit dem lika hårt som för kristdemokraterna.

Nu är kristdemokraterna ett slitstarkt parti med järnhård moral. Det är också en trygghet när rikstinget möts i helgen. Konflikter dödar inte. De är som halt underlag. Är man någorlunda försiktig med fötterna och undviker att lägga all kroppstyngd på en fot som inte nått fast underlag så dödar inte Halkan en. Förhoppningsvis får vi alla borgare också något nytt att lära oss än raffinerade PR och Hollywood-tekniker.

Nu är skönhet inte alltid bästa riktmärket. Det behövs också, men som vem som helst som lever i något varaktigt behöver reflektera kring, så är det kring kommunikationen. Det är och förblir kristdemokraternas stora utmaning – både intern och i Alliansen och i valet 2014.

Not: Bloggar via iPhone och återkommer med länkar. Passar på att rekommendera gratis-appen Bloggkeen som RSS-läsare, även om den favoriserar Veckorevy-bloggar i en flik som jag aldrig besöker så går det lägga till sina politiska favoritbloggar och dårigenom snabbt få information om andra nya bloggposter – och därigenom släppa lite av den egna narcissismen kring de egna orden som man skapar.