Ung och arbetslös – eller det längre ordet, ungdomsarbetslöshet, är numera ett politiskt ämne som börjar bli klarare och klarare. Lukas, 15 år, går i nian och söker sommarjobb. SCB klassificerar honom i det politiska diskussionsunderlaget ”ungdomsarbetslöshet”, vilket innebär ett spann mellan 15 och 24 år.
Det här får ju naturligtvis Stefan Löfvens jakt efter samhällsproblemen att mer likna ett arbete med förstorningsglas. Problemen har blåsts upp bortom alla proportioner. Googlar jag på ”Stefan Löfven ungdomsarbetslöshet” så får jag 1,160,000 resultat. Den som ifrågasätter är Arbetsförmedlingens generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist, som är orolig för att statistiken används som sanning och ber ”makthavare”, underförstått Stefan Löfven, att vara försiktig med att dra slutsatser.
Av 149,300 unga arbetslösa är det egentligen 82,700 (ca 44,6 procent) som går och släpar på benen hemma, sover extra om morgnarna och hänger framför datorn på eftermiddagen. De andra går till plugget. På Expressens fråga: ”Är du rädd att bli arbetslös” svarar 49 procent att de är rädda, medan 51 svarar att de inte är det. Ett annat viktigt ämne i sammanhanget är barnfattigdomen. I Unicef:s mätning rasar Sverige till plats 22, vilket innebär att 7,3 procent av alla barn inte får sin resa till Sälen, snygga märkeskläder, en iPhone.
