Har den offentliga sektorn, då särskilt vården, någonsin varit bra? När sjukskötaren Henrik Mellström började klaga och personligt politisera över sitt stressiga arbete på akuten i Umeå slutade det med att arbetsgivaren Marjo Forsberg ifrågasatte Mellströms inställning till arbetet och ville inte förlänga ett vikariat.

Själv är jag kritisk till att vikariat, sex månaders provanställning, ej rätt etnisk, politisk eller religiös bakgrund och obehörig personal kan missbrukas av kommun och landsting. De har visserligen sina anledningar att få ihop budgeten, men att det leder till en urholkning av kompetens är inte acceptabelt. I Mellströms fall är anledningen uppenbar: Håll tyst och jobba!

Sedan är det billigt att skylla bristen på yttrandefrihet på Alliansen. Vänstern har ju genom tiderna hatat troende, beskurit friheten och begränsat argumenten för människor med andra åsikter än de själva. Själv är jag av åsikten att kritik oftast är livgivande och positiv. Udden är oftast lättast att rikta mot andra än en själv. Jag själv utgör inget undantag i frågan.

I vilket fall fastnade jag för en mening av Peter Wolodarski:

Den offentliga sektorn har störst problem med utslagning och missnöjd personal. Att subventionera nyanställningar där är att cementera en osund arbetsmiljö.

Just den kopplingen kan jag inte göra. Cementeringen ligger inte i nyanställning, utan i en redan oföränderlig miljö.

Behovet av nyanställningar där staten uppmuntrar arbetsgivare ekonomiskt är en viktig del av arbetsmarknaden. För arbete finns det, men däremot saknas det ekonomiska medel och få alternativa finanseringsmöjligheter än staten som kassako. Socialdemokraterna och vänstern tycker jag saknar förmågan att förnya sin egen politik, vilket ger extrema krafter luft under vingarna. Hur realistiskt är det egentligen med revolution idag eller Robin Hood-aktigt pysa ut luften ur stadsjeepar?

Nej, vänstern och LO saknar helt enkelt en vettig vision och utgör mer de konservativa stelbenta krafterna i samhället där de utmålar en höger som inte existerar på den politiska kartan. Alliansen vill idag att att 1,5 miljoner svenskar ska resa sig från sitt depraverade sjukdomstillstånd och börja arbeta. Likheterna med Lars Ohlys löfte om 200,000 jobb inom offentlig sektor är slående:

Regeringens breda program för att ge fler människor möjligheter till egen försörjning väntas ge betydande och varaktiga effekter på sysselsättningen. Finansdepartementet räknar med att sysselsättningen ökar med totalt 200 000 personer de närmaste åren.

Men var är vänsterns visioner? Var är vänsterns intellektuellas förslag? Pär Nuder (s) verkar ha glömt bort att han tillhör arbetarpartiet i sin kritik mot Alliansen:

Den är brutal mot de arbetslösa, de sjuka. Trots att det går väldigt bra för Sverige, vi har nu rekordstora överskott, så envisas regeringen med att göra det sämre mot de som har det sämst.

Nej, socialdemokratiska sjukpartiet är det rätta namnet. De har inget annat att erbjuda nyfattiga och arbetslösa människor.