Vad menar Anders Borg egentligen?

Finansminister Anders Borg har rätt i sin iakttagelse:

Om regeringen hade lytt uppmaningarna från bland annat LO och Svenskt näringsliv till vidlyftiga reformer åren före krisen hade förutsättningarna att hantera krisen varit betydligt sämre.

Sedan verkar det vara som moderaterna inte backar särskilt nämnvärt i reformarbetet, utan låter skattelättnaderna bekostas av de arbetslösa, sjuka och utförsäkrade:

Det största hotet mot den återhämtning som nu börjar ta fart är återställande av alla de reformer som har lagt grunden för Sveriges starka tillväxtutsikter de närmaste åren.

Kan det finnas något positivt i detta?

Läs mer

Läkarna körs över på löpande band

Socialminister Göran Hägglund gjorde igår ett utspel och menar att regeringen kan ha gjort fel. Bakgrunden är Cristina Husmark Pehrssons utspel att fyrkantigheten ligger hos Försäkringskassan och missarna hos remissinstanserna till lagförslagen där sjukskrivna ska komma ut i arbetslivet.

Ändå känns det som vi är på rätt väg, även om metoderna är onödigt hårda och omänskliga. Det kan vara en reaktion på att metoderna tidigare varit för snälla och slappa.

Läs mer

Livet vid skuldberget

2

Fattigbloggen skriver en del om hur 379,000 människor lever på socialbidrag. Själv har jag levt på socialbidrag sedan 2004. Till en början var det ett emotionellt helvete, men därefter har skuldberget blivit tydligare och det har tagit tid att dra upp huvudet ovanför sanden och inte ge alltför stort utrymme för varken självömkan eller ”painbody”. I princip har det handlat om att jag själv fått stå för motivationen – och ta emot hjälp från andra.

Sedan har jag upptäckt att ”må bra” har väldigt lite med pengar att göra. En snygg, välvårdad kropp kostar väldigt lite pengar. Det gör att människor inte reagerar med avstånd när jag berättar att jag har en ekonomi som i princip går på tomgång. Men, det är en enkel genväg.

Problematiken kan ligga i att inte ha förmågan att hantera sin egen ekonomi när den går dåligt. Att sakna ett nödvändigt hopp.

Det finns självhjälpsgrupper med erfarenheter från livet som är gratis. Där träffar jag människor som har samma erfarenheter som en själv, vilka kan ge stöd och erfarenhet från sin egen livssituation. Det finns också människor som har stabila jobb vilka bär på en helt annan börda än den ekonomiska. Ofta har skuldkänslorna samma mönster, medan objekten kan variera.

Skulden får en människa att stoppa huvudet i sanden och förneka den. I princip handlar tillfrisknandet om att bygga upp självkänslan till en nivå där smärtan som skuldkänslorna orsakar blir hanterliga på en begriplig nivå. Här är det viktigt med stöd och hjälp från omgivningen. Att hitta en bra grupp alternativt psykolog/terapeut som vägleder en i ens primära behov. I USA finns självhjälpsgruppen Deptors Anonymous.

Själv har jag tagit hjälp ekonomiskt från min omgivning. Det kostar främst på stoltheten, men jag har fått lära mig tacksamhet. Det har gjort mig ödmjukare i livet.

För skulder som växer finns i sista hand skuldavskrivning. Det går till och med förhandla med CSN för dem som har svårt att betala tillbaka lån. Så förr eller senare lättar skuldberget, men åren som skulden ligger över en kan vara svåra att genomleva.

Själv deltar jag aktivt i kristdemokraterna på Södermalm. Kd har fått ett ansikte att vara för endast för familjer från medelklassen och pensionärer som vill ha bättre försäkringar. Där finns de flesta rösterna.

Nu är verkligheten en annan än den på kartan. 379,000 väljare finns bland de som söker socialbidrag.

För den som vill göra ”protest mot systemet” kan skriva mitt namn på kristdemokraternas EU-valsedel. Mitt löfte är att ge de 379,000 socialbidragstagarna större resurser än en fyrkantig socialsekreterare. Då bland annat med effektiv stöd och hjälp för dem som verkligen behöver det.

EU, och Sverige, behöver en generösare inställning till människor som är ”fattiga”. Den representeras bäst av människor som har en egen erfarenhet av skuldberget. Inte giriga styrelseledamöter som påstår att de är ärliga när de får över 100 miljoner kronor i bonus.

Den goda svenska sjukvården är en myt

Har den offentliga sektorn, då särskilt vården, någonsin varit bra? När sjukskötaren Henrik Mellström började klaga och personligt politisera över sitt stressiga arbete på akuten i Umeå slutade det med att arbetsgivaren Marjo Forsberg ifrågasatte Mellströms inställning till arbetet och ville inte förlänga ett vikariat.

Själv är jag kritisk till att vikariat, sex månaders provanställning, ej rätt etnisk, politisk eller religiös bakgrund och obehörig personal kan missbrukas av kommun och landsting. De har visserligen sina anledningar att få ihop budgeten, men att det leder till en urholkning av kompetens är inte acceptabelt. I Mellströms fall är anledningen uppenbar: Håll tyst och jobba!

Sedan är det billigt att skylla bristen på yttrandefrihet på Alliansen. Vänstern har ju genom tiderna hatat troende, beskurit friheten och begränsat argumenten för människor med andra åsikter än de själva. Själv är jag av åsikten att kritik oftast är livgivande och positiv. Udden är oftast lättast att rikta mot andra än en själv. Jag själv utgör inget undantag i frågan.

I vilket fall fastnade jag för en mening av Peter Wolodarski:

Den offentliga sektorn har störst problem med utslagning och missnöjd personal. Att subventionera nyanställningar där är att cementera en osund arbetsmiljö.

Just den kopplingen kan jag inte göra. Cementeringen ligger inte i nyanställning, utan i en redan oföränderlig miljö.

Behovet av nyanställningar där staten uppmuntrar arbetsgivare ekonomiskt är en viktig del av arbetsmarknaden. För arbete finns det, men däremot saknas det ekonomiska medel och få alternativa finanseringsmöjligheter än staten som kassako. Socialdemokraterna och vänstern tycker jag saknar förmågan att förnya sin egen politik, vilket ger extrema krafter luft under vingarna. Hur realistiskt är det egentligen med revolution idag eller Robin Hood-aktigt pysa ut luften ur stadsjeepar?

Nej, vänstern och LO saknar helt enkelt en vettig vision och utgör mer de konservativa stelbenta krafterna i samhället där de utmålar en höger som inte existerar på den politiska kartan. Alliansen vill idag att att 1,5 miljoner svenskar ska resa sig från sitt depraverade sjukdomstillstånd och börja arbeta. Likheterna med Lars Ohlys löfte om 200,000 jobb inom offentlig sektor är slående:

Regeringens breda program för att ge fler människor möjligheter till egen försörjning väntas ge betydande och varaktiga effekter på sysselsättningen. Finansdepartementet räknar med att sysselsättningen ökar med totalt 200 000 personer de närmaste åren.

Men var är vänsterns visioner? Var är vänsterns intellektuellas förslag? Pär Nuder (s) verkar ha glömt bort att han tillhör arbetarpartiet i sin kritik mot Alliansen:

Den är brutal mot de arbetslösa, de sjuka. Trots att det går väldigt bra för Sverige, vi har nu rekordstora överskott, så envisas regeringen med att göra det sämre mot de som har det sämst.

Nej, socialdemokratiska sjukpartiet är det rätta namnet. De har inget annat att erbjuda nyfattiga och arbetslösa människor.

Kan Alliansen laga hål i plånboken?

Alliansregeringen satsar friskt på att ge låg- och medelinkomsttagare en ”historisk standardförbättring” genom sänkta skatter som ska ge ökad framtidstro och ekonomisk rörlighet. Framför allt vill Alliansen skapa ”ett gynnsamt klimat” för alla som vill och kan ta arbeta, och ge dem ”en chans till jobb”. För de som jobbar heltid får därför tusen kronor mer i månaden i plånboken.

Detta är en del av regeringens satsning på jobblinjen. Nästa steg inom jobbskatteavdraget är att ”förbättra drivkraften för arbete och att återupprätta arbetets värde”, som jag tycker är viktigare då den berör själva klimatet.

Att ge tusen kronor hit eller dit stärker känslan av att känna sig uppskattad på jobbet och motiverar en att gå dit, men för de 1,5 miljoner människor som idag är diskvalificerade från arbetsmarknaden handlar det mer om att få bukt med systemfel. Då handlar det mer om att upprätta arbetets värde.

Resultatet 131,000 människor fler på arbetsmarknaden är faktiskt en smula imponerande.

Jantelagen får sig en rejäl propp

Statsminister Fredrik Reinfeldt har nu lanserat sin stora socialförsäkringsproposition som berör villkoren för 1,5 miljoner svenskar som står utanför arbetsmarknaden. På gårdagens presskonferens i Rosenbad meddelade Reinfeldt att 131,000 redan fått jobb, men att satsningen är långt ifrån över. På DN presenterar Reinfeldt tillsammans med socialförsäkringsminister Christina Husmark Pehrsson en viktig punkt som visar en kulturell förskjutning:

Regeringen vill därför att individens funktionsförmåga ska tillmätas större betydelse vid bedömningen av arbetsförmåga. Metoder för att bedöma funktionsförmåga på ett mer enhetligt sätt har utvecklats i andra länder.

Det är den viktigaste förändringen. Individens funktionsförmåga har ofta blivit diskvalificerad på lätta och spekulativa grunder. Då på grund av ett generöst socialförsäkringssystem som varit förankrad i en kultur som inte erkänner individuella prestationer, utan snarare motarbetar dem på alla nivåer.

Nu får Jantelagen sig en rejäl propp. Det om något är välbehövligt och välkommet.

Alla gillar däremot inte att Jantelagen blir tillbakapressad, utan fäktar emot med näbbar och klor.

Tomas Eneroth (s), vice ordförande i socialförsäkringsutskottet menar dock att cancersjuka ”ska tvingas lämna sitt jobb efter tre månader och tvingas ut på arbetsmarknaden efter sex månader.” Just sådana här retoriskt uttalanden är typiska för de som stödjer Jantelagen, som för övrigt har mycket gemensamt med Jinges resonemang där åtgärderna i socialförsäkringssystemet innebär att ”dra åt några tumskruvar för dem som är sjuka” och att förändringar ”förkortar liv”.

Osakligt och därmed pinsamt.