Finns det rätt slags partiledarideal?

Onekligen så är partiledaren det viktigaste instrumentet för att sätta agendan på den politiska dagordningen. Nu skiljer sig bedömningsgrunderna för hur socialdemokraterna och kristdemokraterna väljer partiledare.

Den tydligaste skillnaden är att socialdemokraterna väljer för att styra Sverige ensamma utan nödvändigtvis en samsyn i gemensamma frågor. De är omodernt toppstyrda och spelreglerna handlar mer om kösystem än om personliga politiska kvalifikationer som hos kristdemokraterna. De personliga egenskaperna är viktiga också för socialdemokraterna, men inte viktigast, vilket inte minst deras val av både Mona Sahlin och Håkan Juholt visar. Båda Feminismen/jämlikheten och Ideologin/retoriken hade stått i kön länge.

Läs mer

KD överger sitt brinnande luftslott

Löftena om sänkt bensinskatt till 12 procent och en fastighetsskatt som inte överstiger 2,800 kronor var några av kd:s löften inför valet 2006. Visionen (051005) var enligt dåvarande kd-riksdagsledamöterna Yvonne Andersson och Sven Brus följande:

Orättvisa skatter som till exempel fastighetsskatten vill vi avskaffa med omedelbar verkan. Vi sänker momssatsen på bensin från 25 till 12 procent. Bensinen blir då 1:30 billigare per liter.

Nuvarande borgarråd i Stockholm, Ewa Samuelsson och kommun- och finansmarknadsminister Mats Odell, sade precis innan valet (060713):

Det är inte längre rimligt att Sverige har en regering som stillatigande ser på när bensinpriserna slår nya prisrekord.

Per Gudmundson menar att “ett mer klockrent vallöfte gavs inte” och jag håller med. Nu är det övergivet.

Frågan är hur Göran Hägglund ska försvara sitt parti i det här skedet? Han har tidigare fått frågan om förhållandet till de andra partierna i Alliansen:

Vi behöver vänja väljarna vid att partierna utformar sin politik och att vi samtalar med varandra och att de goda argumenten övervinner de dåliga. Så blir det regeringens politik. Det är också viktigt att göra tydligt för väljarna vad som är partiernas egna ställningstaganden och vad som är regeringens politik.

Och:

Det är klart att i de här sammanhangen blir det en del tuffa diskussioner. Men det är för att alla brinner för sina idéer och man vill känna var smärtgränserna går. Men vi lyckas enas. Det handlar om att få en hyggligt rättvis fördelning av bördorna.

Just nu har alltså kd övergett ett dåligt argument för ett bättre och överger också partiets brinnande ställningstagande i regeringsställning. Det viktigaste har alltså varit att ena regeringens politik och fördela bördorna rättvist. Kd fick igenom vårdnadsbidraget genom en kompromiss med folkpartiet.

För ett litet parti med 6,59 procent är vissa luftslott trots allt nödvändiga att skjutas på framtiden.

Uppdatering från SvD (15:30): Göran Hägglund bekräftar vad jag redan skrivit tidigare (14:30) och understryker endast den ekonomiska aspekten:

Vi måste också finansiera det här på ett ansvarsfullt sätt och det gör vi nu.

Och lägger dessutom fokus på socialdemokraternas system:

Vi vill komma bort från den vansinniga nyckfullheten som funnits i systemet.

Ja, bort på två sätt så att säga.

I elitens marginal

1

Göran Hägglund (kd) håller sig fortfarande kvar i marginalen bland de fem populäraste partiledarna med 27 procent, mot Jan Björklund (fp) som landar mjukt på 28. Först kommer givetvis Reinfeldt på 44 procent och därefter kommer Sahlin på 37. Lars Ohly (v) kommer näst sist med sina 18 procent mot Peter Erikssons 17. Maria Wetterstrand (mp) får däremot starka 25 procent.

De här siffrorna från Synovate är i princip intetsägande för allmänheten, men ger en intresserad skara en fingervisning om hur opinionen följer just de här partiledarnas framträdande i media och vilken betydelse de tillmäter deras utsagor.

Själv är jag positivt överraskad. Göran Hägglund var inte alls den självklara ledaren efter den mångfasetterade tungviktarpolitikern Alf Svensson som likt Mose stridit ensam mot Farao, det vill säga socialdemokraterna som demonterat den svenska kulturen och gjort den till en udda varelse i gemenskapen bland demokratiska länder.

Rädslans politik skulle jag vilja kalla det för, då främst vindar från öst som påverkat svensken att värja sig mot skuggor och falla in i något slags paralyserat tillstånd, stämplad av ‘submission’ för kalla krigets påtryckningar och propaganda. Frågan är om dagens politiker har särskilt mycket utrymme att förändra vårt tänkande i grunden – med hänsyn till vår historia.

Vårdnadsbidraget löser stressade föräldrars tillvaro

I Rosenbad presenterade Göran Hägglund (kd) tillsammans med jämställdhetsminister Nyamko Sabuni (fp) regeringens förslag att införa ett kommunalt vårdnadsbidrag och en jämställdhetsbonus i föräldraförsäkringen, vilka träder i kraft den 1 juli 2008.

Praktiskt innebär det 3000 kr/månaden för barn mellan 0-3 år. Syftet är att skapa valfrihet för föräldrar att få mer tid för barnen och dessutom mjukare övergång mellan föräldraledighet och arbete. Det ska också gå att kombinera förvärvsarbete med barnomsorg, där vårdnadsbidraget trappas av mot nyttjande av offentligt finansierad barnomsorg. Tekniskt sker det genom en kompetensutvidgande lag.

Helt klart kommer vårdnadsbidraget lösa många av de stressade ögonblick som finns i en nybildad familj.

Göran Hägglund poängterar förnöjt att kostnaderna för statskassan uteblir helt och att det är svårt att beräkna kostnaderna i kommunerna. Det beror på antal barn, antal dagis och antal bidragsutnyttjande, som är frivilligt.

Reformen inom Alliansens familjepolitik berör fyra områden under mandatperioden 2006-2010:

  • Kommunalt vårdnadsbidrag (1 juli 2008)
  • Jämställdhetsbonus (1 juli 2008)
  • Barnomsorgspeng, som införs senare och innebär en ökad möjlighet att välja andra alternativ än den offentliga barnomsorgen
  • Ökat pedagogiskt inslag i förskolan införs också senare och innebär ett utvidgande av den allmänna förskolan för barn från 3 år

Nyamko Sabuni menar att jämställdhetsbonuset är en katalysator för familjerna att fördela föräldraledigheten mer jämlikt, stärka relationen mellan barnet till båda föräldrarna, motverka omotiverade löneskillnader och stärka kvinnors förankring i yrkeslivet. För staten innebär det en kostnad på 35 miljoner år 2008. Om alla pappor år 2009 tar ut vårdnadbidraget kan det kosta staten högst en miljard kronor.

Osynlig

Idag ställer Expressen en smula existentialistisk fråga angående Göran Hägglunds vara eller inte vara som partiledare för kristdemokraterna. Nu har kd nått sitt mål. De sitter i regeringsställning och jag är glad, men naturligtvis behöver partiet öppna upp för förnyelse på bredare front. Just den tillslutna attityd som finns hos kd skakar mer av sig efterföljare än drar till sig hängivna politiker. Någon djupare tanke eller analys verkar heller inte existera, mer än att bevara gamla maktstrukturer. Vad som saknas är kraft att förändra.

Troligen kommer Demoskops undersökning att bestridas, då som en förklaring för en tuffare politisk linje som kd ställer sig bakom i och med Alliansens kreativa gruppmöten. Nu behöver kristdemokraterna förbereda sig för strategi under valperioden och inte endast påvisa politiska resultat vid valet år 2010. En sådan strategi bör bli artikulerad – inte bara på nationell nivå i regeringskansliet utan på lokal nivå för redan invigda.

If it‘s broken, fix it

2

Ikväll var jag på en föreläsning med journalisten Ulrika Knutson som talade på Armémuseum om den ryska ambassadören i Sverige under andra världskriget, Alexandra Kollontaj. Föreläsningen som går under temat diplomati och var helt utsåld.

Just Alexandra Kollontajs radikala syn på fri kärlek är någonting som fortfarande påverkar vårt svenska tänkande, men som aldrig fick fotfäste i Ryssland. Däremot i Sverige. Att Mona Sahlin valde att adoptera denna radikala syn på socialism i regeringen är något som fortfarande skapar en smärre politisk förvirring.

Just denna syn på radikal socialism har även svenska vänsterjournalister adopterat som ett kärt barn.

Frågan är om Alliansen ska genomdriva en socialistiskt influerad feministisk och hbt-politik under mandatperioden. Socialminister Göran Hägglund (kd) hävdar att “regeringen ska lämna äktenskapsbalken orörd under mandatperioden”, vilket också är ett vallöfte. Idag finns möjligheten till registrerad partnerskap, vilket jag anser bör vara en tillräcklig politisk eftergift.

Att använda ord som fri kärlek står inte för något annat än en radikal syn på individuell frihet eller tvång, vilket borde göra vänsteranhängarna till liberala företrädare. Att sedan kräva en gammal institution som kyrkan på att avsäga sina egna värderingar, eller folk i allmänhet, är inget annat än omöjligt i längden.

Däremot ser jag fram mot en värdekommission. Då med tanke på de samhällsförändringar som genomdrivits av en socialistisk regering under trekvarts sekel.

Tips: , ,