En svensk diplomat har gjort bort sig i Moskva. Brottet: Han har smugglat och sålt strumpbyxor från Vitryssland, satt upp affischer på gator i Moskva. Här är det ryska videoklippet.

Läs mer →

Maria Wetterstrand (mp) skriver en bra artikel i DN Debatt som jag fullständigt missat. Jag har inte missat att Märkesåret har haft avslutning och att president Tarja Halonen och statsminister Matti Vanhanen varit på regeringsbesök.

Samtidigt känns riksdagsritualerna aningen smärtsamma i det här sammanhanget. Själv har jag deltagit i debatten i Finlandsfrågor på olika sätt, men de nationella skiljelinjer som finns mellan Finland och Sverige är alldeles för svårhanterliga. Det berör så många aspekter av mig själv, livet och familjen att det är svårt att vara objektiv.

Här kommer en del spridda tankar.

Själv minns jag mötet mellan Finland och Sverige mest utifrån erfarenheterna grannskapet och skolan. Hur de svenska grannarna hällde sur mjölk i brevlådan och vi å andra sidan hällde sur filmjölk. När vi senare mötte varandra på gatan så tittade vi inte ens på varandra. Konflikten fanns under ytan, aldrig ovanpå.

I skolan var det vanligt med invektiv. Trycket var hårdast mot mig som man. Namnet “Pekka” klingade så starkt att jag var känd och uppmärksammad på nolltid.

En av mina kompisar under barndomen var svensk. Första gången han skulle komma hem på besök hos mig så försökte jag förvarna honom om att det skilde sig en hel del från en svensk familj.

“Du vet, pappa och min styvmamma är från Finland”, sa jag till honom när vi gungade vid lekparken utanför mitt hem.
“Ja?”.
“Det är annorlunda”.
“Men, jag vill ändå se hur du bor”.
“De pratar finska. Vi har inte samma möbler som ni. Vi har annorlunda stil. Andra regler”.
“Jag vill ändå se”, insisterade han.
“Jag ska leta efter ett bra tillfälle”.
Min vän skrattade glatt. Jag log.

Det finns några små ting som gör att jag irriterar mig. Först och främst ordet “finne”, ett annat är “invandrare”. Finländare har funnits i Sverige sedan nationalstaten bildades och jobbat åt kungen och moder Svea.

Sedan finns det framgångsrika finländare i Sverige, men de räknas av någon anledning till “finare” svenskar. Exempelvis gjorde min mor karriär från städare till sekreterare på Rikspolisstyrelsen på 1980-talet.

Så banden finns där även i arbetslivet.

Vid ett besök i Marocko i december månad fick jag höra något fint om Sverige. Det var en servitör som berättade att skillnaden mellan de svenska, norska, finska och danska turister var att svenska turister alltid var glada och skrattade.

Sedan fanns det en buss med finländare och jag fick möjlighet att diskutera med några resenärer.

Så, skuld hit eller dit, jag tror finländare känner stark värme till svenskar, även om det finns ett och annat otalt mot den svenska administrationen.

Sedan kan svenskar känna sig osäkra och skvallra, men finländare har ett och annat att lära sig av svenskarna sätt att lösa konflikter. Att karelaren, den förre presidenten Martti Ahtisaari fick Nobels Fredspris för sina insatser i världen visar att fredskunskaperna hos finländare även går framåt.

Utrikesminister Alexander Stubb håller goda steg med Carl Bildt, men visst, Bildt är ju en kaliber för sig. Det bör ju påminnas om att Carl Gustaf Emil Mannerheim har sina rötter i den svenska adeln.

Tävlingen mellan Nokia och Ericson i DN Ekonomi påminner ibland om populära finnkampen, där finländarna vunnit fyra år i rad.

Författaren Liza Marklund skriver själv idag utförligt på DN Debatt och igår skrev PR-agenten Niclas Lövkvist ett försvarstal på Newsmill. Niclas Lövkvist kritiserar bloggosfären och menar att media hukar sig för den, men själv vill jag i likhet med andra betona att bloggarna tar upp saker och ting för debatt och reflekterar sina egna åsikter.

Diskussionen om sanningshalten i “Gömda” och dess konsekvenser för författaren Liza Marklund skulle aldrig vara möjlig i media, där journalister vanligtvis har fritt tillträde till offentligheten. Många journalister skriver också egna böcker, som Jan Guillou, vilken Marklund refererar till i DN Debatt. Problemet uppstår när någon journalist blir känd. Då dyker den klassiska svenska avundsjukan upp och stjäl föreställningen.

För den här historien handlar om proportioner. “Mannen med de svarta ögonen” är en autentisk person, som själv fått bära hundhuvudet. Någon reflex inom mig säger att “ser ni inte att han redan ligger ner”.

Även Jan Guillou har lekt kriminaldetektiv och utifrån sin särskilda insyn fått ett övertag som allmänheten borde lyssna ta ställning för.

På sätt och vis är denna debatt nyttig. Den handlar inte om att hänga ut Liza Marklund, utan möjligen att få henne att själv börja blogga och uttrycka sig på samma nivå. Bloggosfären är till skillnad mot traditionella media inte intresserade av uthängning av enskilda människor, utan av dialog. Annars är det svårt att fortsätta att blogga, eftersom antydningar till en personlig vendetta ytterst skadar bloggaren själv i längden.

Det är anonyma bloggare som lägger ut personliga vendettan på människor. Inte bloggare som framträder med bild och namn på sig själva. Skulle de lägga ut personliga vendettan tar de själva en stor risk att drabbas av drabbas av lögner. En författare som gör det i en bok tar i likhet med andra mer eller mindre offentliga personer en stor risk.

Författare som bloggar ökar möjligheten till att bindväv förs in i samhällskroppen, så delarna och rollerna håller sig på plats. Den möjligheten borde Marklund även ta. Idag får hon säga med egna ord att hon inte menade fördöma “mannen med de svarta ögonen” som potentiellt odjur. Det kunde hon sagt i bloggosfären för länge sedan i god författarton.

Nu träder förövaren “mannen med de mörka ögonen” i boken “Gömda” av författaren Liza Marklund upp i offentlighetens ljus. Invektiven mot honom har fått permanent fäste, då boken blev en viktig del i den feministiska politiken som fördes av journalister i media på 1990-talet. Osama Awad skriver på Newsmill:

Sant är att jag vid tre tillfällen misshandlade “Mia”. Det är brott som jag ångrar djupt. Jag blev också dömd för dessa och har avtjänat mitt straff. Men de osanningar som Liza Marklund och Maria Eriksson genom sin bok spridit om mig i alla dessa år är ett straff som jag inte förtjänar.

På sätt och vis förstår jag att “mannan med de mörka ögonen” har trätt fram ur dimmorna. Proportionerna för vad han har fått gå igenom är osannolika, och att träda fram och få upprättelse i Newsmill är i mina ögon ett sätt att slå tillbaka med sanning.

Moraliskt går det att straffa en lögn med en annan lögn. Sedan går det att göra som Machiavelli förespråkade:

Du måste veta att det finns två bekämpningsmetoder. Först den lagliga, och den andra genom våld: Den första metoden är mänsklig, den andra är inhuman. Då den första metoden är otillräcklig måste den andra anlitas. [...]

En prins är skyldig att veta hur han ska agera omänskligt. Han måste både kunna imitera räven och lejonet. För lejon kan inte försvara sig från fällor och räven kan inte skydda sig från vargar. Han måste därför vara som en räv för att upptäcka fällor och ett lejon för att skrämma vargar.

Tortyr är ett tydligt exempel på detta “andra”. Att avgående presidenten George W Bush använde sig av tortyr som en metod för att komma åt terrorister är känt, men det kostade USA ett ovanligt dåligt rykte, vilket slutligen ledde till att de valde Barack Hussein Obama som första svarta presidenten i amerikansk historien. Hans namn klingar både med Iraks avlidna diktator Saddam Hussein och al-Qaidas Usama bin Laden.

Att blogga och använda sig av fria utrymmen som Newsmill är numera det mest demokratiska sättet att offentligt tvätta av sig från svåra anklagelser som förföljer en från det förflutna. För Liza Marklund återstår endast en stillsam reträtt, eftersom rättsväsendet adopterat hennes tänkesätt om våldsamma män med hull och hår.

Ytterst vilar ansvaret på den okritiska socialdemokratiska regeringen som gett efter för hennes tankegångar.

Populism är sällan en bra politik i längden. Idag kan ingen författare eller politiker äga en fråga utan att den riskerar att bli ordentligt debatterad i bloggosfären. Sedan kan sanningshalten i bloggosfären variera, men det som är sant får oftast fäste i människors hjärtan och kan stå sig mot de befästa lögnerna i samhället.

Dag Harmmarskjöld skrev i Vägmärken en klok mening om anklagelser:

Brister och förirringar i det förgångna belastar dig i förhållande till andra om nuet visar att de kan upprepas.