Norska pensionärer och svenska ungdomar

Ibland är det värt att läsa norska nyheter. 11,000 norska pensionärer flyttar till kommuner längst Vättern medan 10,000 unga svenskar för att arbeta i Norge. Det meddelar Aftonposten. Drömmen för de norska pensionärerna är en trerummare medan drömmen går i motsatt riktning för de unga svenskarna. De unga svenskarna tycker de norska svenskarna är smarta.

Totalt har norska myndigheter skickat 1,4 miljarder norska kronor, vilket är ungefär 1,6 miljarder svenska, över gränsen. Det är 500 miljoner norska kronor (569 miljoner svenska kronor) mer än för fyra år sedan. Egentligen är det här ingen ny idé, utan tidigare har svenska kungar beordrat folkförflyttningar till ödelagda platser för att befolka landet. Idag finns det ingen kung, men däremot finns det ekonomiska motiv bakom. En invandring som sällan problematiseras, eftersom de tillför något till de utdöende kommunerna som riskerar att försvinna om sisådär 50-100 år.

För de norska pensionärerna är levnadskostnaderna 50 procent lägre i Sverige än i Norge. Många norska pensionärer tillbringar sommarhalvåret i Sverige medan de bor runt Medelhavsområdet på vintern.

Liten SAAB och Volvo i stora Kina

1

Något som märks i affärer mellan Kina och Sverige är kulturkrockar. Just synen på kapitalism är tydlig. I USA och Kanada finns något som jag skulle vilja kalla för “klasslös kapitalism”. Det finns helt enkelt en attityd till kapitalet. Då att det är rörligt och förmedlar ett värde.

I Sverige finns däremot en syn på kapitalism som klyftor och nationalism. Dessutom stannar pengarna länge på ett ställe och vänder troligen heller inte tillbaka förrän efter hundra år. När det gäller Kina så är det världens befolkningsrikaste nation och dessutom på väg att bli världens största ekonomi.

Läs mer

Skillnaden mellan Sverige och Kanada

Det var ett tag sedan jag skrev här på bloggen, som jag vanligtvis försöker förhålla mig till på ett friare sätt. Det är inte helt så enkelt. En av de hetaste politiska frågorna inför valet år 2010 kommer handla om integration och immigration – dessvärre inte så mycket om emigration. Här kommer mitt bidrag till den diskussionen.

Efter semestern till Kanada och USA på tre veckor har jag hunnit göra en del jämförelser mellan kulturerna. Läst böcker och checkat in bloggar. Jag har upptäckt att det lätt uppstår en diskussion om vad som är rätt och fel – istället för vad som är olika kulturella uttryck.

Läs mer

Svenskar skrattar – finländare ler – alltid

2

Maria Wetterstrand (mp) skriver en bra artikel i DN Debatt som jag fullständigt missat. Jag har inte missat att Märkesåret har haft avslutning och att president Tarja Halonen och statsminister Matti Vanhanen varit på regeringsbesök.

Samtidigt känns riksdagsritualerna aningen smärtsamma i det här sammanhanget. Själv har jag deltagit i debatten i Finlandsfrågor på olika sätt, men de nationella skiljelinjer som finns mellan Finland och Sverige är alldeles för svårhanterliga. Det berör så många aspekter av mig själv, livet och familjen att det är svårt att vara objektiv.

Här kommer en del spridda tankar.

Själv minns jag mötet mellan Finland och Sverige mest utifrån erfarenheterna grannskapet och skolan. Hur de svenska grannarna hällde sur mjölk i brevlådan och vi å andra sidan hällde sur filmjölk. När vi senare mötte varandra på gatan så tittade vi inte ens på varandra. Konflikten fanns under ytan, aldrig ovanpå.

I skolan var det vanligt med invektiv. Trycket var hårdast mot mig som man. Namnet “Pekka” klingade så starkt att jag var känd och uppmärksammad på nolltid.

En av mina kompisar under barndomen var svensk. Första gången han skulle komma hem på besök hos mig så försökte jag förvarna honom om att det skilde sig en hel del från en svensk familj.

“Du vet, pappa och min styvmamma är från Finland”, sa jag till honom när vi gungade vid lekparken utanför mitt hem.
“Ja?”.
“Det är annorlunda”.
“Men, jag vill ändå se hur du bor”.
“De pratar finska. Vi har inte samma möbler som ni. Vi har annorlunda stil. Andra regler”.
“Jag vill ändå se”, insisterade han.
“Jag ska leta efter ett bra tillfälle”.
Min vän skrattade glatt. Jag log.

Det finns några små ting som gör att jag irriterar mig. Först och främst ordet “finne”, ett annat är “invandrare”. Finländare har funnits i Sverige sedan nationalstaten bildades och jobbat åt kungen och moder Svea.

Sedan finns det framgångsrika finländare i Sverige, men de räknas av någon anledning till “finare” svenskar. Exempelvis gjorde min mor karriär från städare till sekreterare på Rikspolisstyrelsen på 1980-talet.

Så banden finns där även i arbetslivet.

Vid ett besök i Marocko i december månad fick jag höra något fint om Sverige. Det var en servitör som berättade att skillnaden mellan de svenska, norska, finska och danska turister var att svenska turister alltid var glada och skrattade.

Sedan fanns det en buss med finländare och jag fick möjlighet att diskutera med några resenärer.

Så, skuld hit eller dit, jag tror finländare känner stark värme till svenskar, även om det finns ett och annat otalt mot den svenska administrationen.

Sedan kan svenskar känna sig osäkra och skvallra, men finländare har ett och annat att lära sig av svenskarna sätt att lösa konflikter. Att karelaren, den förre presidenten Martti Ahtisaari fick Nobels Fredspris för sina insatser i världen visar att fredskunskaperna hos finländare även går framåt.

Utrikesminister Alexander Stubb håller goda steg med Carl Bildt, men visst, Bildt är ju en kaliber för sig. Det bör ju påminnas om att Carl Gustaf Emil Mannerheim har sina rötter i den svenska adeln.

Tävlingen mellan Nokia och Ericson i DN Ekonomi påminner ibland om populära finnkampen, där finländarna vunnit fyra år i rad.

Ser ni inte att han redan ligger ner?

1

Författaren Liza Marklund skriver själv idag utförligt på DN Debatt och igår skrev PR-agenten Niclas Lövkvist ett försvarstal på Newsmill. Niclas Lövkvist kritiserar bloggosfären och menar att media hukar sig för den, men själv vill jag i likhet med andra betona att bloggarna tar upp saker och ting för debatt och reflekterar sina egna åsikter.

Diskussionen om sanningshalten i “Gömda” och dess konsekvenser för författaren Liza Marklund skulle aldrig vara möjlig i media, där journalister vanligtvis har fritt tillträde till offentligheten. Många journalister skriver också egna böcker, som Jan Guillou, vilken Marklund refererar till i DN Debatt. Problemet uppstår när någon journalist blir känd. Då dyker den klassiska svenska avundsjukan upp och stjäl föreställningen.

För den här historien handlar om proportioner. “Mannen med de svarta ögonen” är en autentisk person, som själv fått bära hundhuvudet. Någon reflex inom mig säger att “ser ni inte att han redan ligger ner”.

Även Jan Guillou har lekt kriminaldetektiv och utifrån sin särskilda insyn fått ett övertag som allmänheten borde lyssna ta ställning för.

På sätt och vis är denna debatt nyttig. Den handlar inte om att hänga ut Liza Marklund, utan möjligen att få henne att själv börja blogga och uttrycka sig på samma nivå. Bloggosfären är till skillnad mot traditionella media inte intresserade av uthängning av enskilda människor, utan av dialog. Annars är det svårt att fortsätta att blogga, eftersom antydningar till en personlig vendetta ytterst skadar bloggaren själv i längden.

Det är anonyma bloggare som lägger ut personliga vendettan på människor. Inte bloggare som framträder med bild och namn på sig själva. Skulle de lägga ut personliga vendettan tar de själva en stor risk att drabbas av drabbas av lögner. En författare som gör det i en bok tar i likhet med andra mer eller mindre offentliga personer en stor risk.

Författare som bloggar ökar möjligheten till att bindväv förs in i samhällskroppen, så delarna och rollerna håller sig på plats. Den möjligheten borde Marklund även ta. Idag får hon säga med egna ord att hon inte menade fördöma “mannen med de svarta ögonen” som potentiellt odjur. Det kunde hon sagt i bloggosfären för länge sedan i god författarton.

Är samhället byggt på lögner?

4

Nu träder förövaren “mannen med de mörka ögonen” i boken “Gömda” av författaren Liza Marklund upp i offentlighetens ljus. Invektiven mot honom har fått permanent fäste, då boken blev en viktig del i den feministiska politiken som fördes av journalister i media på 1990-talet. Osama Awad skriver på Newsmill:

Sant är att jag vid tre tillfällen misshandlade “Mia”. Det är brott som jag ångrar djupt. Jag blev också dömd för dessa och har avtjänat mitt straff. Men de osanningar som Liza Marklund och Maria Eriksson genom sin bok spridit om mig i alla dessa år är ett straff som jag inte förtjänar.

På sätt och vis förstår jag att “mannan med de mörka ögonen” har trätt fram ur dimmorna. Proportionerna för vad han har fått gå igenom är osannolika, och att träda fram och få upprättelse i Newsmill är i mina ögon ett sätt att slå tillbaka med sanning.

Moraliskt går det att straffa en lögn med en annan lögn. Sedan går det att göra som Machiavelli förespråkade:

Du måste veta att det finns två bekämpningsmetoder. Först den lagliga, och den andra genom våld: Den första metoden är mänsklig, den andra är inhuman. Då den första metoden är otillräcklig måste den andra anlitas. [...]

En prins är skyldig att veta hur han ska agera omänskligt. Han måste både kunna imitera räven och lejonet. För lejon kan inte försvara sig från fällor och räven kan inte skydda sig från vargar. Han måste därför vara som en räv för att upptäcka fällor och ett lejon för att skrämma vargar.

Tortyr är ett tydligt exempel på detta “andra”. Att avgående presidenten George W Bush använde sig av tortyr som en metod för att komma åt terrorister är känt, men det kostade USA ett ovanligt dåligt rykte, vilket slutligen ledde till att de valde Barack Hussein Obama som första svarta presidenten i amerikansk historien. Hans namn klingar både med Iraks avlidna diktator Saddam Hussein och al-Qaidas Usama bin Laden.

Att blogga och använda sig av fria utrymmen som Newsmill är numera det mest demokratiska sättet att offentligt tvätta av sig från svåra anklagelser som förföljer en från det förflutna. För Liza Marklund återstår endast en stillsam reträtt, eftersom rättsväsendet adopterat hennes tänkesätt om våldsamma män med hull och hår.

Ytterst vilar ansvaret på den okritiska socialdemokratiska regeringen som gett efter för hennes tankegångar.

Populism är sällan en bra politik i längden. Idag kan ingen författare eller politiker äga en fråga utan att den riskerar att bli ordentligt debatterad i bloggosfären. Sedan kan sanningshalten i bloggosfären variera, men det som är sant får oftast fäste i människors hjärtan och kan stå sig mot de befästa lögnerna i samhället.

Dag Harmmarskjöld skrev i Vägmärken en klok mening om anklagelser:

Brister och förirringar i det förgångna belastar dig i förhållande till andra om nuet visar att de kan upprepas.

Vad är skillanden mellan Ranelid och Ljungberg?

För några år sedan skrev jag en spelteori som inte blev godkänt på d-nivå på universitetet. Å andra sidan gav den mig mycket annat som jag har en grundläggande förförståelse av, bland annat den diskussion som Björn Ranelid för i sin jämförelse med Fredrik Ljungberg.

Några av de insikter som jag fann var bland annat att spel kan ha inslag av tävling och äventyr. En tävling kräver oftast en arena. Tiden delas in i timmar, minuter, sekunder, millisekunder, mikrosekunder och nanosekunder. Handlingen utmärks av en prestation och har ett uppmärksammat pris.

En annan kategori jag fann var äventyret som behöver en frivillig mötesplats, där tiden delas in i intervaller. Då med en tydlig början och ett klart slut. Handlingen är sökande och målet är att finna svaret – oftast inom sig själv. Det finns gott om hjärtliga applåder och identifikation som infinner sig på universal nivå. En andlig uppmärksamhet där det som är äkta belönas.

En människa som passerat detta osynliga målsnöre är magisk och har funnit sig själv. En människa som ingår i en tävling vinner möjligen priset att andra kommer att imitera hans eller hennes handlingar.

Däremot är det omanligt att män visar sig halvt nakna i offentliga miljöer. Att betrakta Fredrik Ljungberg som ett kulturellt bidrag är svårt, men om han startar ett pojklag så har han också gett sitt bidrag till mänskligheten.

Kulturen på tunnelbanan


Högtalarna längst upp hängt med från 1964 då t-banan Telefonplan i Stockholm invigdes. De skrikande lysrören ger en ganska obestämd stämning. Den nyare elektroniska skylten känns också redan omodern.


Den här pingvinen har fått en trottoarpratare som fotboja. Känns absurt på något sätt. Först att konstnärens utsmyckning har poängen att vara aningen komisk. Sedan att ansvariga för tunnelbanan endast tänkt praktiskt utan någon som helst tanke på hur det kan se ut för förbipasserande.


Någon intellektuell har klottrat ett meddelande vid perrongen vars valv fyller Bo Samuelssons väggdekor från 1997 då han använde sig av stimulerande morsekod på väggarna.


Jag hittade också något annat som inte längre har någon funktion, men likväl en telefon.


Noggranheten är inte heller den bästa. Skräp som kastas ner på spåret kan väl starta en brand?


Den här högtalaren är med från tiden då det var tillåtet att röka i tunnelbanan. Väl fungerande, men knappast tilltalande.

Med tanke på att det är en av de platser som resenärer tillbringar stora delar av sin tid borde det väl finnas något av allmän lyx?

Ljudlösa bulldozers mot Norberg

Kulturchefen på DN, Maria Schottenius, sågar Johan Norberg efter konflikten som uppstod mellan honom och journalisten Andreas Malm. Anledningen är att den senare satt in Johan Norberg i ett sammanhang av islamofobi. Maria Schottenius är chockad:

Det som är störande och stötande är det sätt på vilket Norberg och hans bloggkompisar uppträder. En uppskruvad, manisk mejlattack med invektiv som verkar inspirerade av splatterfilmer.

Nu ställer sig Schottenius sig på journalistens sida, även om hon inte håller med Andreas Malm i sak. Dessutom isolerar hon Johan Norberg en hel del samtidigt som han blir välkommen på DN Kultur på ett ovanligt sätt.

Att konflikten mellan Andreas Malm och Johan Norberg existerar är i sig inget ovanligt. Båda företräder olika delar av verkligheten.

Det är vad som händer utanför scenen som är intressant. Själv tvivlar jag att de båda ens har träffat varandra i verkligheten.

Poängen med att Maria Schottenius ställer sig upp i medielandskapet är intressant. Johan Norberg är ideologisk representant av globalismen i Sverige. Uppskattad i olika politiska läger. Själv är jag ingen varm Norberg-anhängare, men när Andreas Malm flyttar in Johan Norberg i DN Kultur så blir det en bredare fråga.

Att bli kritiserad i kulturvärlden – det är att finnas.

Det om något är viktigt att förstå för finsmakare.

Detta skrev Andras Malm om Johan Norberg:

Arkitekten bakom detta helvete är Sveriges politiska etablissemang. Av Johan Norberg – en av de svenska debattörer som Bruce Bawer anger som sina kunskapskällor [---] – har han lärt sig att Sverige visserligen inte är en enpartistat, men väl en “enidéstat” där kryperi för islam regerar.

Naturligtvis ligger vännen Isobel Hadley-Kamptz bakom:

Jag vet att delar av redaktionen hatar liberaler mer än dåligt väder, men att så medvetet och lögnaktigt försöka smeta ner människor med rasist-klet är ändå häpnadsväckande.

Johan Norberg är inte sämre än att angripa DN Kultur via Expressen och anklaga dem för att inte recensera hans böcker. Schottenius svarar med:

DN:s kultursidor, som man uppfattar som en ointaglig bastion där Norberg & co inte tillräckligt ofta fått tillträde.

Återigen förlöjligas Norberg som “Kalle Anka & co”. Samtidigt som Schottenius utmålar sig själv som martyr, att hon är nedslagen av sättet att argumentera.

Nu kan jag inte låta bli att citera Maria Schottenius när hon kritiserar Svenska Akademin för deras val av Doris Lessing till litteraturpriset:

Jag trodde inte att Svenska akademien klarade så mycket mensblod.

Vad är det för martyr som skriver sådana kraftfulla invektiv?

Nej, Johan Norberg är inte sämre heller. Han uppskattar inte publiciteten:

I dess värsta stunder liknar DN Kultur numera ett supporterblad för en fotbollsklubb. Man har rätt, har alltid haft rätt och är fullständigt ointresserad av att ta motståndaren på allvar. Den enda gången den andra sidan nämns är när man har hittat på en ny hånfull hejaklacksramsa om dem.

Själv håller jag med Maria Schottenius i sin kritik att DN Kultur är en ointaglig bastion. Skönt att hon – chefen – erkänner det. Att Norberg anser det vara ett supporterblad för en fotbollsklubb borde även få Bonniers att sätta kaffet i vrångstrupen. Det är väl det sista de vill höra?

Nej, debatten om DN Kultur är inte över. Äntligen vädras det morgonluft.