Fördomsfri för en dag?

Branden på Backaplan i Hisingen i Göteborg natten till 29-30 oktober 1998 dog 63 människor och 214 skadades. ”En kärlek som läker alla sår” är när livet går vidare och nytt liv blomstrar. Jag känner en djup sorg med de anhöriga och vill med min lilla uppmärksamhet visa att klyftan mellan svenskar och invandrare kommer vara borta helt denna dag i mitt beteende. Då för att hedra de som skadades och de som dog och deras anhöriga.

DN 1, SvD 1 2

…om dessa tiger ska stenarna ropa

Madeleine Neumann.jpg

När tron övergår till fanatism istället för ansvarsfulla handlingar är den direkt farlig. 11-åriga Madeline Neumann fick ingen vård och dog på grund av föräldrar som brast i att ta ansvar, meddelar Aftonbladet, som menar att händelsen kan få negativa konsekvenser för de religiösa i USA.

Det är naturligtvis fasansfullt när fanatism tar överhanden, vilket även har inträffat i Sverige under mitten av 1950-talet när trons vågor gick höga i det frikyrkliga landskapet. Nu är det i sig inget fel att tro på under – vilket ibland är sista utvägen för en människa.

Faktum är att troende – precis som vilken annan människa – ska använda alla tänkbara vägar för att tillfriskna och göra det oavbrutet och flitigt. Att klandra detta är att inte älska sig själv och ta hand om sig själv, utan helt förlita sig på andra ska ta hand om problemet. Det är inte tro, utan en förtäckt form av självömkan med själviska krav.

Så här klokt skrev den teologiska forskaren Ann Heberlein i Svensk Dagbladet för några dagar sedan:

Ann Heberleins råd

Hade Madeleines föräldrar förstått sina egna begränsningar hade de också kunnat avskärma sig från de negativa idéer som underminerar det egna ansvaret och som bäddar för att skylla allting på Gud. Ytterst handlar det om vilken föreställning människan har av Gud. Just den här föreställningen att ”Gud är god” gömmer oftast en begränsad uppfattning om den egna förmågan, som är förutsättningen för goda handlingar.

Det blir helt enkelt en förskjutning av den egna godheten på Gud och en förtätning av den egna förmågan, att heliga handlingar är tillräckliga. En slags självupptagen suggestion än en verklig tro som tar sig i uttryck i goda handlingar. Istället trodde föräldrarna att flickan drabbats av en andlig attack och bön var tillräckligt för att hon skulle bli frisk.

Nu saknades det en diagnos för Madeleine Neumann, vilket försvårade identifieringen. Det förmildrar omständigheterna, men tar inte bort föräldrarnas ansvar att de kunde sökt läkarhjälp.

Ett ljus för Tuusula

ljusetjokela.jpg Jag brukar ha svårt att uttrycka känslor, men ett ljus för de döda och lidande får representera min sorg, bestörtning och delaktighet.

Själv har jag som sagt finska rötter, född i Tuusula. Därifrån flyttade vår familj några månader efter min födelse (1970) till Eskilstuna för att senare landa i en kort tid i Mjölby (1974) och slutligen Motala (1975)… o s v

Jag önskar att det aldrig inträffar igen, och hoppas att de som sörjer ska känna delaktigheten från forna finländare i Sverige.

Notis: Ljuset är lånat av ”Tankar och Vattenskvalp”.

Är rättvisa en klassfråga i Sverige?

Om rättvisa är en klassfråga i Sverige tål att bli reflekterad i frågan om mordet på 16-årige pojken på Kungsholmen. Se bara min lista:

  1. Statsminister Fredrik Reinfeldt gör ett yttrande.
  2. Kronprinsessan Victoria närvarar vid minnesstund i Kungsholmens kyrka.
  3. Justieminister Beatrice Ask reagerade personligt också.
  4. Brandkåren delar ut filtar till sörjande.
  5. Anton Abele startar ett uppror på Facebook, 52,000 medlemmar idag, med protester på Sergels Torg på fredag kl.17.
  6. Sveriges skickligaste Advokat Silbersky blir anlitad.
  7. Enorm uppmärksamhet i massmedia. Bland annat DN som låter läsarna komma med sina lösningar. SVT har en inhyrd expert, föräldrastödjare Jörgen Larsson och Aftonbladet är inte sämre.
  8. Aktuellt publicerar namn och bild på de misstänkta i en felaktig version, som senare dras tillbaka.
  9. Barnombudsmannen (BO) Lena Nyberg vill starta igång en debatt om vuxnas ansvar.

Hade det här varit någon pojke långt bort från Kungsholmen hade det sett helt annorlunda ut. Då hade skillnaderna mellan vuxen och ungdom varit större. Prioriteringen hade varit helt annorlunda. Uppmärksamheten i media hade varit mer begränsad. Mobiliseringen bland ungdomarna hade sannolikt inte varit ett upprop mot våld på Sergels torg. Få kända experter hade varit inblandade och gjort uttalanden.

Så visst är det skillnad mellan barn och barn. Mellan rika och fattiga. Mellan mord i Tensta och mord på Kungsholmen. Mellan karriär och arbetslöshet. Mellan människa och människa.
DN:s Hanne Kjöller skriver om attityderna på Facebook:

Sverige behöver en integritetsminister. Någon som kan väga den ofta tvivelaktiga nyttan av nya kontrollpåfund mot eventuella skador för individen och det fria samhället.

Detta är ungdomar. Deras inträde i vuxenvärlden bör inte gå den här vägen. Oavsett klass.
– Då kan det bli lite dumt om en 15-åring håller i det, säger Anton Adobe om sin aktion om att ”bevara oss från gatuvåldet” på Facebook.

Inget att bråka om

bergman.jpgGällande Ingmar Bergmans bortgång skriver DN:

Ingmar Bergman (har) frikostigt delat med sig av sin kamp med de inre demonerna och påverkat människor världen över.

SVT fokuserar på Bergmans unga förlamande dödsskräck som förvandlats till:

…det är som ett ljus som blåses ut. Inte mycket att bråka om…

Utomlands har bl.a. IHT uppmärksammat Bergmans död:

In Bergman, the mind is constantly seeking, constantly inquiring, constantly puzzled.

Även New York Post uppmärksammar den svenska filmande poeten som inspirerade Woody Allen och Bertrand Tavernier som en gång skulle yttrat följande:

Bergman was the first to bring metaphysics — religion, death, existentialism — to the screen.

Washington Post har även porträtterat Bergman:

Bergman stood out for dreamy and often disturbingly psychological films that expressed emotional isolation and modern spiritual crisis.

DN däremot svingar en ateistisk aggressiv rallarsving mot Bergman i klassisk socialliberal avundsjuka – med en förmildrande rubrik om ”Bergmanlandet är tidlöst”:

Ingmar Bergman hade sina rötter i ett Sverige av klara ståndsskillnader, i ett Sverige där Gud ännu inte dött.

För mig har Ingmar Bergman ingen större betydelse mer än att han är en viktig ikon – och förblir det – inom filmbranschen, vilket till stor del beror på att jag är född i en annan generation – och att Ingmar Bergman saknade förmågan att rikta in sig på en nyare, yngre publik. Han åtnjöt Oscarstatyetter för tre filmer producerade 1960, 1961 och 1982, vilket säger något om hans talang – men inget om min förmåga att uppfatta hans storverk.

Jämolikhet är svårt att hantera

Neurologisk biologi kontra det politisk korrekta är dagens samtalsämne som väcker starka reaktioner. Då främst från feministiskt och biologisk skolade. Själv har jag intresserat mig för ämnet, och förstår insiktsfullt att neurologi handlar om ”hjärnan”, vilket för övrigt för mig en främmande språkdräkt att klä åsikter i, men nödvändig så länge det skänker kontroll och förståelse för komplexa beteenden.

Den neurologiska insikten kan i sig bero på okunskap, men när det kommer till aminosyror, hormoner och celler och råtthjärnors funktioner i den praktiska vardagssituationen så blir ju detta ogripbart för de flesta när neurologiskt funktionshindrade ska springa omkring i labyrintliknande tillvaron.

Under 1900-talet har biologisk vetenskap handlat om utseendet. Idag mäts fortfarande framgång i skönhet, men där det etnografiska och dess detaljer omsorgsfullt, men inte alltid rättvist, skalats bort i det politiska korrekta landskapet. Det är lättare att förstå biologins bristande trovärdighet i etnologi – och i det politisk korrekta – när den missbrukats av stater som ett kraftfullt argument för att rensa bort oönskade personer ur samhällskroppen, vilket kulminerade i förintelsen under andra världskriget med efterdyningar långt in på 1970-talet.

Neurologi – eller i folkmun ‘socialbiologi’ – är ett tabubelagt ämne. Därför är också det politiskt korrekta en viktig motkraft. Då i form av mänskliga rättigheter och internationella politiska avtal. Men, när det ‘politiskt korrekta’ blir utnyttjat i likhet med rasbiologin måste även grundläggande vetenskaper som biologin få göra sin röst hörd i motverkande syfte.

Professor i neurologi Annica Dahlström skriver i DN Debatt:

Det är mer konstruktivt att nyttja resultaten inom samhället för att skapa ett verkligt jämställt samhälle där alla individer, oavsett kön eller ålder, kan forma sitt liv så att de mår väl till kropp och själ.

Och visst, när Ireen von Wachenfeldt började debatten med uttalandet att ”män är djur” så har det ‘politiskt korrekta’ gått för långt. Uttalandet markerar en återvändsgränd.

Det tycker däremot inte JämO Claes Borgström, som anser att det är för lite könskrig:

Jag är för polariseringar, det är ett sätt att lyfta fram och synliggöra problem som vi kanske annars sopar under mattan. Jag föredrar när motståndet mot förändringar blir tydligt, då går det att bemöta. Det är värre när det bara är tyst, det passiva motståndet är svårt att hantera.

Själv tycker jag debatten är felaktig eftersom den handlar om ytterligheter där andra värderingar än de ‘politiskt korrekta’, som länge varit vänsterpartiet och socialdemokraternas politik, varit normativa. De har också gått till personangrepp med häftiga anklagelser, vilket är fruktansvärt destruktivt i längden och leder till allmän upplösning av normer.

I en sådan debatt är jag tyst.

Tips: , ,