Bland äppelskrutt och bananskal

Birger Schlaug skriver klokt till kyrkliga ledare och kristna bloggare i tidningen Dagen:

Jo, det finns medvetna kristna journalister och bloggare som reagerar – men själva samfunden? Är det som vanligt så att kyrkor vaknar för sent? Fegt och kryptiskt? Precis som man gjort när det gällt miljöförstöring, gentekniken och mycket annat. Åtskilliga gånger har kyrkorna varit några av miljörörelsens motparter.

Miljön har alltid varit viktig – både i och utanför kyrkans miljö. Åtminstone för mig: Att inte kasta skräp i naturen, då inte ens tuggummi eller glasspinnar. Bananskal och äppelskrutt har varit okey att kasta lite snyggt in bland löven.

På 1990-talet blev det mer avancerat och kraven på det andliga och samhälleliga samvetet växte. Då kom sorteringen av sopor in i bilden: Papper, kartonger, färgat respektive ofärgat glas, kompost, miljöstationer, batterier med mera.

Själv källsorterar jag sparsamt. Ibland struntar jag i sorteringen och kastar allt i soppåsen. Då får jag påminnelser.

Samtidigt är det fantastiskt att jag kan leva i ett sådant här överflödssamhälle. Även om jag inte är övertygad helt om hur fantastiskt samhället är så får jag varje morgon rent vatten, sova i ett varmt rum under duntäcke och frukost på köksbordet.

Jag kan välja mellan minst fyra olika schamposorter, där två är av högre kvalité. Rakningen sker utan några som helst misstag, vilket är något jag minns från min barndom hur far plåstrade sitt ansikte med toalettpapper innan han for till jobbet. Utvecklingen går framåt.

Kläderna jag har på kroppen är också ett val. Utan att jag är särskilt rik, är jag ändå priviligerad.

Det är privilegierat att vara människa – i Sverige.