DN:s ledarskribent Hanne Kjöller sågar ateister som totalitära:

Varför får inte människor tro vad de vill utan att behöva leda det i bevis inför denne ateismens självutnämnde överstepräst?

Ibland har ateisterna en enastående uteslutande diskursiv logik. Då genom nodalpunkterna aggression, rationalitet och varierande nervärdering produceras åsikter som ska begränsa troende människors upplevelser av Gud. Samtidigt lanserar sedan sin egen diskurs som de påstår sig logiskt verka inom: Tron på förnuftet. I den diskursen utesluter de all annan tro, och menar att det diskursiva fältet/konstitutiva yttre är idiotisk, ologisk och kulturellt missanpassad. Ungefär som tro på sagor eller ett psykologiskt fenomen under barndomen som adopterats eller blockerats i vuxen ålder.

Detta är kulturarvet som Ingemar Hedenius spottade och fräste fram.

Frågan är hur Ingemar Hedenius kunde ha en sådan ateistisk övertygelse. Antagligen blev han så strängt fostrad att han aldrig kunde frigöra sig från den hierarkiska tillvaro som han internaliserat. Björn Ulvaeus är inne på samma tankegång att barndomens tro inte klarar av vuxenlivets logiska försanthållanden om evolutionsläran – som för övrigt är en rationell idé.

Jag tänker själv ofta på hur okomplicerad tillvaron skulle te sig med en sån djup, aldrig ifrågasättande övertygelse.

Vem har sagt att en övertygelse aldrig är ifrågasättande? För mig är kritik ett tecken på liv. Kritik är ett val. Däremot är information för mig död. Övertygelse formas alltid från kritiska valsituationer medan rätt eller fel information skapar fungerande eller dysfunktionella tankegångar som i sitt ursprung är begränsade.

Just rationalismen är opersonlig och kall. Övertygelsen är personlig och varm. Skillnaden där emellan är världens längsta halvmeter – den mellan hjärnan och hjärtat. Jag försöker överbrygga den genom pragmatism som är en filosofisk inriktning som är öppnare än den europeiska ateistiska modellen.

Ateisterna är också politiskt verksamma. Inte bara i bokform, utan senast i samband med Muhammedteckningarna.

Ateistföreningen Humanisterna arrangerade en kväll om yttrandefrihet tillsammans med professor i konstteori, Lars Vilks, som också verkar i Hedenius ateistiska och Tingstens ideologikritiska anda. Jag är själv mycket kritiskt till Lars Vilks konstmediala diskurs, vilket även professor i idé-och lärdomshistoria Sven-Erik Liedman ifrågasatte. Just att Vilks fick en fatwa på sig beror just på Hedenius blasfemiska uttalanden om Islam – och att Vilks valt att gå i hans anda.

Jag tror det är viktigt att genomskåda den dolda agenda som finns bakom dessa rörelser. När de uppträder i flytande signifikanter som yttrandefrihet så släpar de med sig en kall rationalitet som skadar mer än läker.