Kan Gud verkligen finnas?

Många människor klagar över svarta rubriker i tidningar och tycker det är förskräckligt att den mänskliga fokuseringen ligger på det negativa. Ibland påminner löpsedlarna om avrättningsplatser och domedagsprofetior. Ena dagen går drevet mot en enskild person och ibland på en liten bygd och nu senast vilar den globala medieuppmärksamheten på Haiti.

Själv läste jag ur Klagovisorna idag. Första kapitlet och så läste jag andra kapitlet baklänges. Det blev helt enkelt för mycket. Författaren genomlider nog bland det mest tänkbara smärtor i livet. Han skriver:

Därför gråter jag. Mitt öga, det flyter i tårar, ty fjärran ifrån mig är de som skulle trösta mig och vederkvicka min själ.

Läs mer

Demonen Mammon lurar staten

mammonFör den som aldrig sett en demon kan jag vara en smula upplysande. Jag har sett en, och jag skämtar inte. Den var brun till sin natur och gick slingrande omkring de människor som den helst av allt skulle vilja ha runt omkring sig. Helst deras själar. Fångade som i en form av tillbedjan och en bunden lojalitet som kramade musten ur andra.

Likt alla falla änglar bars den upp av ett bländande sken. Det var först efter långt studerande det var möjligt att se konturerna av den bruna träliknande skepnad som dess väsen bestod av. Hans, eller hennes, väsen var andlig och kunde lösas upp i moln i vilken stund. Molnet var lika giftigt som skenet och själva anblicken av det bruna väsendet väckte ångestkalla känslor förträngda i innerlig beundran.

Alla metoder var tillåtna. Ställde Mammon en gammal människa framför sig, så var den giriga människan så besatt av tanken att besegra den gamla människan att den stötte till henne på vägen. Alla befintliga metoder var tillåtna. Ibland ställde sig en kvinna i vägen för att bli slagen av en man och anmälde honom rättfärdigt för misshandel, men sedan räknade hon pengarna i ett bad hemma.

En viss politiker som senare blev statsminister valde att ta Mammon i hornen. Han hade gjort liknande iakttagelse:

Den girige har svårt att se andra människor, uppfylld av ångest inför risken att ha missat något för egen del.

Problemet är att girigheten har skett framför näsan på statsministern, som en gång i tiden lovade begränsa den. Så här sa han till GP 28/12-2004:

Girigheten blir vi inte kvitt, vi kan bara anstränga oss att begränsa dess svängrum.

När SVT:s Uppdrag Granskning upptäckte att det inte begränsades något svängrum i AP-fonderna visade det sig att statens eget kontrollsystem inte fungerar. Kanske är det bättre att ge sig ut på demonjakt när det egna förtroendesystemet inte fungerar? Aningen upprörande är att Anna Hedborg (s) inte har mer vett än vad hon uppvisat. Men, som sagt, när politiker inte kan ta sitt ansvar återstår bara bön.

SVT 1, DN 1, Ett hjärta rött

Håll käften Phelps!

Har precis kommit hem efter att varit på besök hos några vänner. Landat för att sätta mig framför datorn. Till min förvåning upptäcker jag via Tankesmedjan Limbo dagens största nyhet – ”Gud hatar Sverige” – något som är värt att kommentera. Det är naturligtvis inte sant. Gud älskar alla människor villkorslöst.

Pedagogen Jean Piaget kunde på ett klokt sätt formulera hur tron utvecklar sig från tidig barndom till vuxen ålder. Han menade att tron först och främst handlar om familj och om land, men när tron blir personlig för en människa är när hon mognar och förstår att det handlar om en inre övertygelse.

Läs mer

Djävulen finns i detaljerna

Aftonbladet meddelar att ha odjurets tal 666 i personnumret är inget som bekymrar skatteverket. Detta gäller också vägverket som låter bilar åka omkring med odjurets tal. Ändå är väl registreringsnumret FUL 666 väldigt passande.

Själv har jag en vän som har siffrorna i sitt personnummer – XXXXXX-1666. Hon brukade berätta att hennes klasskamrater ibland tittade lite konstigt på henne när personnumret kom på tal och påminde om bibelcitatet ur Uppenbarelseboken.

På sätt och vis blir det här en sorts institutionell mobbning mot enskilda medborgare. Helt i linje med detaljerna, utan någon som helst tanke på människan bakom siffrorna.

Vad är en fundamentalist?

Dags att återkristna Sverige, skriver Sivert Öholm på Newsmill. Fler och fler för media kända personligheter börjar likt aktiva inom HBT-rörelsen ”komma ut” samtidigt som svensk media behandlar kristendomen som en icke-fråga, privat angelägenhet och blandar dessutom bort korten i en demokratisk uppvisning i tolerans och svindlande oro inför andra religioners åsiktsramar och en rädsla inför att bli fundamentalist och samhälleligt isolerad.

Det riktigt intressanta är vad Sivert Öholm menar med ”återkristna”. För många ateister och andra med karaktärsdrag åt cyniker och nihilism finner nog många troll i detta. Själv har jag lärt mig en hel del av livet, som jag tänkte dela med mig. Min personliga uppsättning erbjuder mig många möjligheter att reflektera över ämnet.

Rent förståndsmässigt handlar en relation med Gud om självbestämmande. Det är människan som bestämmer vad hon vill göra och inte göra – hur mycket hon vill tro och på vilket sätt, hur litet eller hur mycket eller ingenting alls – eller alla tre på en gång fast i olika faser. En präst är aldrig nog så ställföreträdande – oavsett hur mycket de putsar på sin karaktär. Vad tolerans handlar om är att jag själv har rätten att bestämma över mitt eget liv – och att jag är beredd att göra allt för att behålla den rätten – och ge den som en gåva till andra människor.

När jag förstår att det finns en ödmjuk makt oberoende av vår verklighet som fullständigt accepterar mitt eget självbestämmande och för evigt vill att det ska vara så, då har människan blivit fri från sina egna falska föreställningar om att hon själv kontrollerar sitt eget liv. Hon vågar älska sin nästa – möta den andra människan precis som hon eller han är.

Omutlig i ärlighet mot sig själv och försiktig ifråga om att uttrycka sin påtvingade godhet på andra.

Skillnaden är att fundamentalism aldrig accepterar självbestämmandet. Att andligheten ligger i min villighet att ta ansvar för mitt eget liv och finna meningen i den är och förblir en gåta som är dyrköpt för de flesta människor.

För de som lever fångna i sin fundamentalistiska illusion är den oberoende makten aldrig så oberoende att den klarar sig lugnt utan ”nyttiga idioter”. Därför måste de återproducera sin egen idioti för att förklara den fundamentalistiska illusionen.

Att svaret ligger i att jag bestämmer över mig själv är själva övertygelsen. Innehållet är tron.

Vi tror mer än någonsin

Helle Klein, politisk chefredaktör på Aftonbladet, skrev igår:

I detta ekonomistiska kulturklimat behövs sannerligen en Luther som med humorns och allvarets mod kan predika människans frihet bortom lönsamhetskriterierna.

Det väcker naturligtvis reaktioner att skriva om Gud i media. En mer intressant person som startade tidningen, Lars Johan Hierta, ansåg att tilliten till Gud var en förutsättning för Aftonbladet, som blev konfiskerad upprepade gånger av staten på 1800-talet innan den kunde etablera sig.

Rätten att yttra sig och våga ha andra åsikter än de politiska strukturerna var sällsynt i mitten av 1800-talets Sverige. Aftonbladet kom att ändra på denna struktur och lade grunden för yttrandefriheten i vårt land och påverkade även den demokratiska utvecklingen med självständiga institutioner.

Dessutom hade Aftonbladet på 1800-talet Sveriges första kvinnliga journalist, vilket säger en hel del om Hiertas moral.

Jan-Inge Flücht (Jinge) oroar sig över att tro är en udda sak och menar att Gud inte passar in i en ledarkrönika, vilket Schibstedt och LO också borde anse.

Frihet bortom lönsamhetskriterierna är verkligen något att ta tillvara, eftersom människans värde idag överskuggas av ytlighetens och materialismens ideal.

Tro är en annan olönsam komponent som gör sig bäst i ett samspel med humor.

Birger Schlaug närmar sig ämnet och något trevande:

Det sägs att tron tappat inflytande i Sverige. Ingenting kan vara mer fel. Vi tror mer än någonsin. Och vi låter tro och tvivel påverka våra liv lika mycket idag som någonsin tidigare.

Själv tror jag svaret ligger där. Tro och tvivel påverkar våra liv lika mycket idag som någonsin tidigare och att bejaka tro – istället för att tvivla – är att öppna upp för frihet och humor. Eller, med psykoanalytiska termer, om tron förtätas, och tvivlet förskjuts, så skapas inre barriärer som låter humorns pulserande rytm skapa befriande dynamiska och emotionella bilder inombords.