Grunddragen

Det rör sig en hel del i arbetarrörelsen, som håller på att lägga om sin egen politik och mobilisera sin egen makt. Ett bevis på detta är Tankesmedjan Idé och Tendens, som inbegriper socialdemokraterna, ABF och LO. Tidigare strategier som mer handlat om angrepp -  än försvar – behöver läggas om i likhet med att hitta nya idéer.

Just detta är mycket spännande ur ett utvecklingsperspektiv. ABF har knappast något slagkraft alls i debattens finrum, och LO är mer en konservativ motståndsrörelse till samhällsförändringar. Det finns många anledningar till detta, men framför allt handlar det om gamla maktstrukturer som behöver ses över med nytt ljus.

Retoriken ska med andra ord förändras.

Just konkurrensen i politiken kommer att ligga bortom idén om välfärdsstaten, som både Alliansen och (s), (v) och (mp) delar i någon mån just nu med varandra. Att (s) vill förtydliga det ideologiska budskapet – ”strategin” – verkar därför vara dagordningen, där det gäller att vaska fram något nytt ur något gammalt.

Mona Sahlin är i vilket fall och petar på ordet ”egenmakt”, och faller i fåran att sluta tiga ihjäl Sverigedemokraterna. Som en parentes anser jag själv att Sverigedemokraterna inte kan uteslutas från politiken, så länge de underordnar sig demokratiska villkor. I ett land som har 22 procent invandrare ska det vara möjligt att diskutera kulturella skillnader och motsättningar, utan att det rubriceras som brottsligt.

Just brottsrubriceringen och censur har varit socialdemokraternas metoder för att frisera den politiska verkligheten.

Mycket av socialdemokraternas brister ligger just i hur Göran Persson behandlade SSU:s ordförande Niklas Nordström 1999, där SSU traditionellt var en kritiker till regeringen. Istället blev SSU efter 1999 en part under Göran Perssons tyranniska välvilja.

Här ligger en hund begraven.

Just ordet egenmakt är intressant ur ett lokalt perspektiv. Det handlar om friheten att välja – att bryta fram en egen väg, men också tvingas att underordna sig vanlig social ordning. Om välfärdsstaten ska vara en total institution, så tror jag egenmakt blir framtidens politiska melodi. Så mycket har även Mona Sahlin tänkt, men frågan är om hon vågar ändra på innehållet.

Vinden

Opinionsmätningarna är aningen dystra för Alliansen, vilket är beklagligt. Ofta brukar jag ta dessa mätningar med en nypa salt, men ändå fungerar de som en fingervisning – och naturligtvis som en förhoppning för de politiska motståndarna när det gäller de politiska vindar som bestämmer klimatet för oss svenskarnas tycke och tänkande.

Kristdemokraterna försöker etablera sig som ett professionellt parti, men har svårt med att uppfatta sin moraliska roll i politiken. Diskrepansen mellan partiets ledning och rörelsen bland medborgarna börjar bli tydlig, men det är för tidigt att peka på någon orsak.

Det viktigaste är att Alliansen arbetar med att lösa valets viktigaste fråga: arbetslösheten.

Den insikten har även statsminister Fredrik Reinfeldt, som jag lyssnade på riksdagens interpellation igår. Om Alliansen reducerar mängden arbetslösa med 50,000 eller 100,000 ur havet om 300,000 arbetslösa har de nått sitt syfte, menade han.

Samtidigt förstår jag Göran Persson att han saknade motivation att bedriva valet 2006. Motivationen hade tagit slut.

Och, sd börjar nu komma upp i den politiska hetluften, då de klarar fyraprocentspärren. Faran med sd är att de kan väcka liv i högerspöket, vilket gör Alliansen till en ovanligt lätt politisk måltavla, men det finns anledning att ta sd:s politiska och demokratiska iver på allvar.

Kommunismen är död

2

Statsminister Fredrik Reinfeldt och den socialdemokratiska EU-kommissionären Margot Wallström har skrivit en gemensam debattartikel på DN. Hur ska vi förstå detta fenomen?

Att politiken börjar bli gränsöverskridande tror jag är en konsekvens av globalismen, där logiken är en förtätning inom den lokala politiken och en förskjutning i den globala, där två partier använder sin slagkraft tillsammans för att nå en global position, där intresset är att företräda i Sveriges namn.

Utöver att tolka tidens tecken så är det varken rätt eller fel att socialdemokraterna och Alliansen samarbetar med varandra. Det kan förefalla som en ideologisk kompromiss, som ger mindre partier utanför riksdagen större utrymme.

Men, problemet med EU är just de historiska ideologierna, vilket också artikelförfattarna poängterar. I likhet med deras uttryck av att skriva tillsammans är jag en varm anhängare av pragmatism, där politiska frågor omfattar en gemensam vision om välfärdsstaten som medborgarnas beskyddare:

Att skapa ett samhälle där tillväxt och europeisk konkurrenskraft kan förenas med hållbar utveckling, rättvisa och social trygghet.

Och, vad för val har socialdemokraterna när kommunismen är död?

Nekrokrati

3

Nu har jag tittat på del 2 av ordförande Persson. Avsnittet innehåller inga särskilda uttalanden. Möjligen har Göran Persson emot samarbetet med vänsterpartiets Gudrun Schyman, och lyfter fram hennes aggressiva feministiska handlande som klandervärd.

I bakgrunden till EU-toppmötet i Göteborg 2001 skymtar statssekreteraren Lars Danielsson, som följer med Persson i de utrikespolitiska kampanjen som föregår mötet. Danielsson håller en låg profil. George W Bush får komplimanger av Persson, och anser att media behandlar honom som en nolla.

Så kommer ryktena om älskarinnorna, som sliter tag i Göran Persson, som menar att det är medvetna politiska anklagelser i syfte att förstöra samarbetet mellan honom och ministrarna. Persson väljer att leva med anklagelserna.

Ut ur regeringen åker också Laila Freivalds som justitieminister och in kommer Thomas Bodström. Göran Persson väljer att plocka in en ung kille som är associerad med ett gammalt gäng inbitna socialdemokrater, då troligtvis för att balansera ny och gammal makt inom partiet.

Och naturligtvis Göran Perssons starka erkännande av israelerna. Det om något är positivt för svensk utrikespolitik att ta hänsyn till judarnas historia, som mynnade ut i forum för levande historia. Statsminister Fredrik Reinfeldt valde på liknande sätt göra upp med kommunismen, men än så länge är den satsningen torftig.

Sedan gillar jag Göran Perssons totala underskattning av Carl Bildt. Vad har Persson i tankarna?

Annat onödigt är ett larvigt uttalandet om Nordkorea, men det är ändå intressant med Perssons skarpa iakttagelser: Kulissmentaliteten som finns i Nordkorea inklusive nekrokrati, det vill säga staten styrs av en död man och att Kim Jong Il inte är en nerdrogad porrknutte. Jaha?

Piskan

Det är finurligt hur politik ska handla om en så simpel logisk verbal dans kring en ordlek: piskan och moroten.

Politiken strävar efter en jämvikt kring dessa begrepp för att smärtan respektive lusten ska stå i inbördes relation med varandra. Den politiker som gestaltar piskan respektive moroten på bästa personliga sätt utifrån rådande samhälleliga villkor vinner folkets förtroende.

Mona Sahlin (s) anklagar kristdemokraterna för vårdnadsbidraget, och folkpartiet för tidiga betyg och centern för passiv miljöpolitiken och stressar moderaterna för att ”ni vill sparka på de som står utanför och säga sök nu de där jobben”.

Socialdemokraternas politik är fortfarande mer fokuserad på politiska låsningar än på samhälleliga lösningar. Fortfarande har Mona Sahlins längtan inte blivit ett trevligt utbyte, utan endast något bittert på fokusering på besvikelser.

Vem orkar med sådant i längden?

Ensam

”Aldrig ensam – alltid ensam” var Göran Persson att i hans position som ordförande för socialdemokratiska partiet liksom statsminister och offentlig person.

”Alltid ensam” är att han saknade en politisk vision, sanktionerade en passiv ekonomi och underskattade behovet av en tydlig identifikation.

Alla dessa brister utnyttjade nuvarande statsminister Fredrik Reinfeldt, som identifierade sig med folket. Han gick till den politiska ytterligheten att acceptera arbetare, arbetslösa och ensamma mödrar, och vann i trovärdighet – som moderat.

Sedan sanktionerade Göran Persson en passiv ekonomi, som satte inflationsmålen i fokus och inte människans behov av sysselsättning.

Och för att kunna lyckas med att missa detta så måste det fattas någonting, något som är subtilt och sublimt i kommunikation. Då en politisk vision.

Vision måste varit just detta: ”Alltid ensam, aldrig ensam”? Ett sådant negativt förhållningssätt ger ju inget hopp för framtiden, utan endast en kick där makten är till för maktens skull.

Det är så Göran Persson definierade det politiska livet.

Till skillnad mot Göran Persson valde Fredrik Reinfeldt att förena de borgliga i en ”Allians för Sverige”, vilket visar att Fredrik Reinfeldt kunde fälla Göran Persson på hans eget grepp.

Ju mer Persson gnällde, desto mer log Reinfeldt. Det räckte för att vinna i taktiken kring attityder.

Reinfeldt förbryllar

Statsvetaren Olof Ruin hyllar i DN Debatt före statsminister Göran Perssons praktiska ledarstil och förbryllar sig över nya statsminister Fredrik Reinfeldt som enligt Ruin har följande två fel:

1) Moderaterna fick större utrymme i regeringen än de andra.
2) Reinfeldt är relativt osynlig och tyst.

Observera att Olof Ruin inte nämner något om Alliansens praktiska politik, utan tar endast upp ovidkommande ämnen.

Dessutom uppväger dessa detaljer i tolkningens gråzon Göran Perssons dominanta ledarstil, som nu är ”mindre klandervärd när den kontrasteras” mot Fredrik Reinfeldt.

Observera att Olof Ruin inte nämner något om arbetslösheten, utan menar att Göran Persson ”var framför allt en skicklig återställare och värnare av landets ekonomi.”

Dessa åsikter var vanliga på 1990-talet, men på 2000-talet har de blivit föråldrade.

Problemet med Persson var att han prioriterade inflationen före arbetslösheten, och vägrade underlätta arbetsmarknadspolitiska incitament för arbetsgivare och småföretag utifrån globala villkor som fortfarande inte är identifierade. Det verkade vara som Göran Persson var nöjd med att skapa ett segregerat samhälle där 1/3 saknade arbete, vilket visar att socialdemokraterna och fackförbunden kört fast sina skepp på grund.

Det om något borde förbrylla.

En ganska lustig vinkling på nyheterna

2

Ibland borde nyheterna börja med vädret, under ordspråket att den förste ska komma sist.

Just nu cirkulerar det en mängd nyheter runt omkring vår jord. Några borde handla om Mellanöstern. Den allvarliga konflikten i Irak, den begynnande i Iran, den smått avklarade avstyckningen av kärnvapen i Nordkorea, eller smärre nationella oroligheter i forna Sovjetunionen, vars länder knappt hunnit reflektera över demokratiska värderingar, eller varför inte upplysningar om makteliten i USA eller spänna bågen maskerad i filosofisk andlighet genom kristna värderingar?

Nej, omfattningen om den globala kulturen börjar när jag går igenom några klassiska platser, men slutar inte eftersom den sinande strömmen fylls på från varje individ som har något värdefullt att dela med sig. I Stockholm har vädret idag varit någon blandning mellan höst och vår. Just nu är tidpunkten då vinterns deprimerande väder byts ut mot en solig och klarblå himmel. In mot småtimmarna hörs endast SL-bussarnas oväsen, tunga däck som knastrar in gruset i gatan, trots treglasfönster ut mot gatan.

Inom politiken så är tongångarna ur en speciell vinkel. Lurpassningarnas tid har börjat. Mona Sahlin ger en känga till Göran Persson och menar att ”det har varit en lång period med ledarlöst tillstånd” och en lagom luffig Saga Rosén ger en känga till Fredrik Reinfeldt och anser att han bör avgå.

Just precis. Det är inte utrikesminister Carl Bildt som styr Sverige, för att lyssna på Roséns resonemang, utan Fredrik Reinfeldt. Denna märkliga statsminister som väljer att lägga bort fokus från politikens liv, som länge varit svaret på frågorna för dagens människor. Det räcker i statsminister Reinfeldts ögon att staten är välfärdens beskyddare.

Så är det nog. Tystnaden, det ljuva anonyma beskyddet, har fått ett eget språk i tolkningarnas tid. De med verklig makt talar allt mindre om det väsentliga om det inte är i syfte att stärka sin egen maktställning. Det är folket och de som nervöst bevakar sina futtiga positioner som småpratar – eller skriker – och lägger ut intellektuella dimridåer för att framstå som upplysta uttolkare av tidens tecken.

Annars slumrar verkligheten i sig själv. Tiden går och en tid går in i en annan. Nu begär 10,000 krigsbarn med norska mammor och tyska soldater till pappor upprättelse av Norge för diskriminering i en domstol för mänskliga rättigheter i Strassburg. Gerd Fleischer från Oslo som bevakar rättegången säger att ”den norska självkänslan är i moln” eftersom de delar ut Nobels fredspris utan självinsikt om sin egen skuld.

Tips: , ,

En rövare

Carl Tham ger på DN Debatt socialdemokraterna råd:

Mitt råd är då: fall inte för retoriken om brist på anpassning till globaliseringen, den kommer nästan alltid från partiets fiender, utan pröva i stället kritiskt vad som varit bra och dåligt med den omfattande förnyelse som skett.

Carl Tham försöker med en rövare. Då med att förklara att inflationsdyrkan varit en del av globaliseringen, vilket naturligtvis är fel. Vad han missar är ett genuint perspektiv på lokal företagsamhet.

Den debatten verkar han ha missat.

Tips: , ,