De troende från olika religiösa inriktningar får en stark ställning i den amerikanska återuppbyggnaden eller “tillfrisknandet” från finanskrisen. President Barack Obama talar med en tydlig stämma till de religiösa företrädarna i USA och ber om deras stöd. Att Barack Obama är en god talare är ingen nyhet. Han kallar alla troende för Guds barn och menar att alla religioner strävar efter att älska sin nästa.

Strategin tycks trots allt vara enkelt och administrationen omfattande. Att ge kyrkorna ansvaret för de som är lämnat den kriminella banan, de mentalt svaga och ekonomiskt fattiga i samhället, eftersom de har bästa kontakten med dem och stärka deras karaktär och ge dem vad de behöver.

Som sagt, människan lever inte endast av bröd. I Sverige är den materiella biten dominerande, vilket naturligtvis inte är fel. Det skulle vara skönt med något mer uppfriskande. Att tala om “andlig hälsa” i kombination med ekonomi och vård av människors inre liv betraktas som någonting utanför den politiska kartan, men underförstått finns den valmöjligheten även här.

Att skapa en andligt hjälpande organisation som möter människor på plats tror jag skulle vara en väg som staten även skulle kunna ta.

Porträttet som följt med sedan Barack Obamas kampanjdagar har nu blivit utställd på “The National Portrait Gallery” skriver NY-Times. Själv kommenterar konstnären Shepard Fairey framgången i ett email:

These galleries are just trophy cabinets for a handful of millionaires. The public never has any real say in what art they see.

Att bildens kraft och budskap inte ska underskattas i svenska valkampanjer är alltså något som går att lära från det inträffade. Konst är fortfarande viktigt för att förmedla ett budskap till väljarna. I USA finns det en förkärlek till underdogs, och att Shepard Fairey graffitimålning får plats i finrummet visar inte bara på att gränserna mellan fint och fult har förändrats en hel del i globaliserings tidevarv på Internet, utan även i verkligheten.

Att färgerna blått och rött blandar sig i hans ansikte visar på den längtan som han burit inom sig att försöka överbrygga motsättningarna som funnits mellan republikaner och demokrater. Av många har hans ambitioner i början av kampanjen blivit idiotförklarade, men på ett enastående sätt har han stått emot kritikerna som rackat ner honom.

Politik innebär på sätt och vis Audacity of Hope, en djärvhet att våga hoppas. Då att även i ful graffitikonst finns det något värdefullt som kan lyftas upp för att stärka den nationella stoltheten.

Läs även bloggen från National Potrait Galley.

Det är mycket som händer i USA. Barack Obama har valt en minst sagt tuff väg sedan han började med att ringa den palestinska presidenten Mahmoud Abbas och därefter direkt gett sig i kast med den amerikanska inrikesproblematiken, vilket innebär finanskrisen och alla dess konsekvenser.

Barack Obama har hela världen framför sina fötter. Direkt vid sin första dag i Vita Huset började han att blogga och fortsätter direkt med sina YouTube-tal varje vecka. Inget undantag denna vecka, trots att det är hans första YouTube-tal som president.

Nytt också för denna vecka är förutom de tidigare löftena om att digitalisera både sjukvården och skolan är recovery.gov. På den sajten ska det ske en fortvisande redovisning av skattebetalarnas pengar.

När det händer något nytt är det också dags att lägga gammal politik bakom sig. Rädslans politik, som också blivit kallad för Chock & Awe-politik i och med president George W Bush har därmed fått ett dramatiskt slut. En nutidshistoria som författaren Naomi Klein fångat upp i “the Shock Doctrine” som handlar om att den globala världen ska bli räddad genom krig och elände. Abortpolitiken inget undantag.

Nu går USA mot ett “open source”-samhälle, vilket i sig är intressant. På sätt och vis blir den demokratiska samspelet större, men frågorna är fortfarande fler än de svaren. Mycket återstår för Barack Obama att förverkliga under sina första 100 dagar.

Äntligen blir det ett tydligare ledarskap från Vita Huset. Chefen för ny media, Macon Phillips, kommer att skriva för president Barack Obama. Direktiven från Obama är att hemsidan kommer prioritera kommunikation, transparens och delaktighet. I det här sammanhanget är bloggen den delen som utgör mest delaktighet. Macon Phillips tar också emot feed-back från dem som har synpunkter på hur hemsidan på Vita Huset ska skötas.

Tidigare har Barack Obama låtit Christopher Hass skriva åt honom på kampanjhemsidans blogg.

DN

PJ Anders Linder skriver smått dystert i SvD inför installationen av Barack Obama som USA:s president:

I vilket annat land hade Barack Obama kunnat göra sin livsresa? [---] Kina har inte värderingarna, EU har varken viljan eller förmågan.

Själv vill jag heller inte vara någon glädjedödare eller göra dystra jämförelser i det här läget även om det finns goda skäl. Vi själva här hemma i Sverige bör påminna oss om att politik handlar ytterst om värderingar.

Valet av Barack Obama visar att det behovet är större än någonsin. Själv håller jag på och läser bok “The Audacity of Hope” av Barack Obama, där han engagerat berättar om hur djupt splittringen är i USA mellan olika folkgrupper och livsstilar. Att smälta samman politiken i slogans som “Change we can believe in”, “Yes, we can”, “change” är genialiskt.

Nu vet jag inte hur vanligt det är att använda slogans i Sverige. Själv använder jag dagligen slogans i olika situationer. När jag skriver och irriteras över andras åsikter memorerar jag “lev och låt leva” för mig själv. När jag blir avundsjuk och fokuserar allt för mycket på andras framgång tänker jag “låt det börja med mig”. När jag saknar inspiration och dräneras av mindervärdiga tankar om min livssituation tänker jag på “there by the grace of God I go”.

När det kommer till politik brukar slagord vara vanligare. Slogans är avsedda för enskilda människor. Tills Barack Obama.

Här är statsvetaren Leif Lewin kritisk i DN Debatt, men jag är inte beredd att hålla med eftersom de kulturella skillnaderna förändrar landskapet. Uppdelningen mellan religiöst och andligt är vanligare i USA än i Sverige. Det beror till stor del på en pragmatisk vetenskaplig filosofi.

Just de övergångarna är inte vanliga i Sverige. Vi har möjligen Jantelagen som slogan, som skapar en slags känsla av att ingen får plats och ingen kan något. Jantelagen har däremot många samhälleliga fördelar, då den skapar ett positivt rättvist klimat, men för den enskildes kan självkänslan få sig en riktig törn. Den amerikanska optimismen kan som sagt vara aningen för våghalsig om den missbrukas.

Och visst, det är realistiskt att anse att vi i Sverige/”EU har varken viljan eller förmågan”. Men, att memorera “yes, we can” och “change we can believe in” i sammanhanget vänder på steken. Den snart blivande presidenten ber människorna att förändra sig. Det är därför förväntningarna inte är för högt ställda.

Förväntningar handlar om tankar och mentala utsikter, medan slogan slår an en ton till hjärtat och öppnar upp för större ömsesidighet mellan människor. Madeleine Albright skriver förträffligt om detta:

Påminn oss om att Amerikas bästa ögonblick inte har skapats genom att dominera andra utan genom att inspirera folk överallt att söka det bästa inom sig själva.

Och visst, Barack Obama kan både tala till hjärtat och hjärnan. Retoriskt mästerverk skriver DN och jag är beredd att hålla med fullständigt.

Nu börjar även effekterna av Barack Obama märkas i den israeliska politiken. Den amerikanska politiken har efter president George W Bush handlat om att lämna konflikten mellan israeler och palestinier i fred.

Israels premiärminister Ehud Olmert kallar de israeliska bosättningarna på Hebron för pogrom.

Utrikesminister Bildt skriver:

Det är starka ord – men viktiga ord.

Tidigare har USA:s president-elect Barack Obama i sin utnämning av Hillary Clinton till utrikesminister lagt betoning på (1) säkerhet mot terrorism, (2) kärnvapenhoten från Nordkorea och Irak och i tredje hand kom (3) konflikten mellan israelerna och palestinierna.

Det är inte svårt att förstå budskapet på Barack Obamas blogg:

Jag ber dig att tro. Inte bara på min förmåga att genomföra verkliga förändringar i Washington… Jag ber dig att tro på din egen.

Roy B Alterman på Al-Hamatzav skrev tidigare i november 2008 om effekterna av Barack Obamas politik i Mellanöstern:

För att säkra internationell fred och stabilitet krävs att Obama, tillsammans med EU, Kina och Ryssland, uppfinner en gemensam, pragmatisk och konstruktiv policy för Mellanöstern. [---] Obama bör också se upp så att han inte blir alltför insyltad i den här frågan. Ett aktivt engagemang kan lätt förvandlas till att man sjunker allt djupare ner i den israelisk-palestinska kvicksanden.

Å andra sidan finns det gott om kvicksand. Situationen i Irak, Afghanistan och Nordkorea. Förhoppningsvis väljer aktörerna själva att ta några kliv ur sanden själva. Då likt Ehud Olmert som börjar förstå att israelerna själva har ett ansvar. Då att inte trycka sin egen traumatiska historia i halsen på sina grannar.

Ibland när jag läser klipp ur media så tycker jag att de borde illustrera resultatet på ett illustrativt sätt. Då särskilt den jämna striden mellan demokraternas kandidater Barack Obama och Hillary Clinton. I vilket fall så har Barack Obama en egen resultaträknare:

11 september lamslog en hel värld. Två höghus som representerade den amerikanska ekonomin föll ihop som ett korthus efter att de blivit attackerade av två vanliga passagerarflygplan. I det läget handlade USA i affekt snarare än att de handlade utifrån en saklig och välgrundad information från underrättelsetjänsten.

Nu lagom till presidentvalet om ett år dras dessa lögner upp till ytan. Frågan är vad amerikanska folket tog president W Bushs uppgifter som – propaganda eller lögn? Själv fick jag mer intrycket att Bush ville göra något för att förändra klimatet i Mellanöstern.

Det gjorde han med råge. Mycket mer än en dödfödd fredsprocess mellan israeler och palestinier som utrikesminister Carl Bildt försöker ingjuta hopp i. En stötesten för många politiker från både höger, mitten och vänster.