Idag har totalt 13,000 dödats i Syrien och närvaron av de 280 FN-observatörer får inte president Hassan al Assad att backa. Istället förnekar han regeringens inblandning. Motståndsrörelsen, eller frihetskämparna, har gett upp den sköra uppgörelsen av eldupphör som FN tog initiativ till – och som inte kom att respekteras av regimen Assad. Istället utnyttjade han den för en massaker.

I Tunisien, Egypten och Libyen har den arabiska våren utvecklats i demokratisk riktning. I Yemen har demonstrationerna slagits ner skoningslöst. Likaså i Syrien, men där har utvecklingen gått mer åt libyska hållet – även om det är för tidigt att dra vidgående slutsatser. Här följer Obama Kofi Annans plan medan Mitt Romney förespråkar ett mer aktivt stöd.

Tydligen är det samma klan, Allawiter, som al Assad själv tillhör som begått massakern. De trognaste styrkorna till makten har angripit motståndsmännens familjer. Ett klassiskt sätt att bryta ner modet.

Själv välkomnar jag den nya öppenhet som nu växer fram. Även om de är i våra svenska mått mätt strängt muslimska, är deras, de syriska frihetskämparnas steg mot demokrati välkommen.

För Obama som valt en försiktig linje är händelserna i Syrien svåra att tolka. Den uppenbara passivitet som nu råder kan irritera amerikanarna. Å andra sidan är krigströttheten slående. Memorials Day firades för inte så länge sedan. Det blir svårt att fira när blodet flyter i Syrien.

Media: DN, DN

Träningen började rätt så sakta ur tidsmässigt perspektiv. Inifrån och ut, så att säga. Först personlig utveckling, sedan motivationsträning i badbassäng, så kallad vattengympa. Då kändes kroppen rätt så lätt, vilket bidrog till att jag kunde återta mitt barndoms största intresse: Att springa.

Gårdagen spenderades framför TV:n. Ett glas vin gjorde sällskap. Den kraftiga nykterist jag varit har jag lagt på hyllan. Jag dricker mig dock inte berusad, men ett glas någon gång ibland istället för att tugga i sig massor av godis går bra.

Dessvärre så är mina alkoholvanor knappast allvarliga. Men, ibland är det viktigt att avstå helt. Jag tror det krävdes för min personliga utveckling. Långa helvita tider är bra för själen. Ändå är det Cola Lighten som är den ständiga följeslagaren. Fortfarande finns inget som slår den!

Av den politiska varan är det Syrien som står för ögonen. Youtube levererar hemska bilder från Homs och så har USA äntligen reagerat. President Bashar al-Assad tillhör den intelligenta delen av den militanta islamistiska motståndsrörelsen och lär spela inför presidentvalet i november om USA har råd med ett nytt Irak. Assad har täta kontakter med Hassan Nasrallah i Libanon som leder till deras gemensamma öråd i Iran. SVT plankar nyheter från Sky News, men går det att skippa de svenska utrikesreportagen? Nej, för just den felaktiga slutsatsen drog Göran Persson, och då förlorade han makten från Rosenbad. Tsunamikatastrofen var ingen ögonblicklig världsnyhet för Sky News.

Så vann Loreen igårkväll. En berbisk marockan som är född i Västerås! Det känns speciellt – jag var helt i eufori efter varje tolvpoängare hon fick – utom av Italien som ignorerade henne. Där är Zlatan redan fotbollskung och en viktig förebild för många invandrarkillar – men naturligtvis för många svenskar också.

Själv gillar jag inte den skarpa indelning vi har i Sverige av invandrare och svenskar – och det är här jag tror många svenskar kan se att utan Loreen hade Sverige inte vunnit Euro Vision Contest. Den svenska flaggan kan bäras av vem som helst som är svensk medborgare – oavsett hudfärg eller genus, eller etnisk ursprung.

Den politiskt självklara aspekten är ju att Azerbajdzjan är långt ifrån demokrati, men det bästa för Sverige är att fokusera på sig själva. Försöka skapa arbetsplatser till de många som söker sig till våra trakter.

Det har Loreen bidragit med sin vinst, enligt Eva Himilton på SVT som får uppdraget att bevaka nästa Euro Vision Contest.

Alliansens andra partier sträcker på sig. KD får 4,2 procent, FP 6,2 och C 4,5. Orosmomentet SD får 4,6.

Bilden är helt förändrad. Framgången hos moderaterna börjar kännas ihålig. Utanförskapet har minskat, men arbetslösheten har stigit. Fler är i arbete, men många är arbetslösa. Ja, ni hör ju hur rörigt det låter. Det börjar talas om målgruppsdifferentiering – och, ja, det mötte genast på patrull.

Så Schlingmann tar klivet ner från regeringen för att tillsammans med Kent Persson förnya moderaterna. Nu känner vi till när sossarna börjar bli kaxiga och vädra seger. O, hjälp vad de tapetserar sin tilltänkta framgång – och sist när Mona Sahlins styrkor skulle ro de rödgrönas skepp i hamn vid Rosenbad så gick det på grund.

De rödgröna skepp sjönk som en sten. Likt Vasaskeppet. Dess begravningsplats ligger nära Gröna Lund.

Så Stefan Löfvens politisk förslag är nästintill lika harmlösa och oinspirerade som Alliansens. Finanskrisen kräver ansvar för finanserna för att skydda välfärdens kärna. Just nu kämpar EU med att rädda Grekland. Där hotar vänsterpartiet att stjälpa hela Euro-samarbetet. Inflation verkar vara svaret.

Det är där kritiken mot sossarna har fastnat. De själva väntar på att Alliansen ska rasera. Fyra individer som samarbetar genom olika samordningsgrupper är inte så lätt att splittra.

Nu riktas förväntningarna till Stefan Löfven. Han lär heller inte få samma krav riktade mot sig som Mona Sahlin som hade lång politisk erfarenhet av att sitta i både riksdag och regering. Nyfikenheten lär vara större.

Det är här Alliansen förlorar. Eller närmare bestämt moderaterna som utkristalliserat sig som det enda arbetarpartiet. Svaret är att vässa kritiken utan att den sopas bort.

Kristdemokraterna har förnyat sig. Familjepolitiken har moderniserats. Från impopulära vårdnadsbidraget till att föräldrar själva får bestämma. Hela 84 procent samtycker.

Nu har verklighetens folk fått en resonansbotten. Inte bara en sträng att plinka med. Här tycker jag Göran Hägglund gör ett bra jobb. Att vända på familjeliberala idéer och försöka hitta något gott bland vildvuxna tankar och ingrodda moraliska aspekter tar tid.

Allt detta uttrycker pessimism inför nya risktaganden av nya företag som får statligt stöd. Det är trots allt ett beteende som måste uppmuntras. Sverige har många patent, men oftast oförmågan att gå hela vägen från uppfinningsrikedom till verkligt resultat. Här har makten knutits till att säljas för kortsiktiga syften än storskaliga satsningar.

Kanske är det Jantelagen som spökar. Det som fördömer de individuella initiativen och sätter gruppen i första rummet. På sätt och vis kvävs initiativen. Greppet att sudda ut individen används sedan för att massproducera sjukförsäkringstal som garanterar en försörjning utan att lyfta ett finger. Det är något socialdemokraterna stöttat. Det är helt okey att roffa åt sig av staten.

Sedan finns det också ett annat dike. Rika människor som inte förstår när de passerar en moralisk gräns. Det handlar om bankdirektörer som relaterar bankernas vinster med miljoner som ska placeras i egen ficka. Här är det naturligt att vilja detaljreglera, men då är vi bortom marknadsekonomins råmärken.

Nu är jag lite nyfiken på vad som händer i USA. Särskilt löftena från Obama att slopa studieskulder. Nu relaterar jag till studieskulden från CSN. Hur motiverad är den för studenter som inte får jobb? Ska de börja med en stor skuldbörda redan när de ger sig ut i arbetslivet? Vad för inverkan får det på deras fortsatta lust att vilja jobba? Har stora studieskulder en förmåga att få den mänskliga viljan att knäckas? Här tror jag Alliansen kan göra mer för de som studerar och inte har rika föräldrar eller släktingar.

En sak som inverkar i svenska mått är talet om integration och hur det ser ut i verkligheten. Det är naturligtvis helsvenskt, eller nordiskt, men det är också svenskt. Det upprör när Fredrik Reinfeldt talar om ”etniska svenskar mitt i livet”. Samtidigt kan vem som helst, exempelvis du, fråga dig: Hur många invandrare har ni på ert jobb?

Vad säger det om hur ”etniska” vi är som svenskar?

Rätt så mycket, va?

Ett ämne som Uppdrag Granskning borde belysa. Kanske det iögonfallande också kan får plats?

Nu vill jag inte skilja mellan folk och folk. Exempelvis behöver arbetare på flygplatser inte vara ”etniska svenskar”. Det är bara använda ögonen! Åker jag till Canada, där Carl Bildt nu befinner sig, så lär han möta på definitionen av ”etniska kanadensare”. Det märkliga med Canada, då framför allt Toronto, är att integrationen är satt under lupp. De ”etniska föreställningarna” vi har här i Europa bryts ner där varje dag, i nästan varje situation. Det talas till och med om att arbetskraftsinvandringen riskerar få landet att stagnera.

Så visst kan det vara lite tungt med en Jantelag som förespråkar överdriven laganda. Det behövs också gott ledarskap, goda idéer, god vilja, lite drömmar, visioner att nå marknaden och utmaningar.

Något som är värt att påminnas om varje dag – och definitivt något som behövs i politiken.

Reaktionerna har inte låtit vänta. Islamska förbundet tar avstånd från uttalandena. Civilminister Stefan Attefall varnar för att moskéerna sluter sig om bidraget dras in, vilket ”Expressens ledare” uttrycker, och menar att de står fria från staten, men inte från kritik. Forskaren Pernilla Ouis ser det som något bra att imamer inte kan fortsätta tala med dubbla tungor, utan behöver förändra sig. DN:s ledare resonerar kring skyddet som en minoritet får men också ansvaret som de måste bära.

Nu är det här främmande för Sverige att ha flera fruar. Vi är vana med att ha en kvinna. Bli kära i en person. Om någon blir kär i två personer, så brukar det betraktas som att personen är kluven och splittrad. Har inte alla hästar hemma eller något i den stilen. Det här idealet är också förankrat i den amerikanska kulturen där giftermålet mellan en man och kvinna är något värt att sträva efter.

Nu är jag medveten om att alla muslimer inte tänker så här. Fattigdomen sätter naturligtvis sina spår och månggiftet begränsas naturligt. Fler och fler blir upplysta.

Själv minns jag en resa till Kenya en gång på 1990-talet. Jag följde med tre blivande sjuksköterskor till en marknadsplats i Nairobi. Vid ett tillfälle kom det fram en muslimska man, som frågade mig:
- Kan jag få köpa en av dina fruar?
- Va, svarade jag överrumlad.
- Du kan få tre kameler om jag får en av dina fruar, fortsatte han.
Så skrattade jag och sa:
- Det är de som bestämmer över mig, inte jag.
Han fick stora ögon som uttrycke förvåning, och upprepade envist frågan.
- Nej, det är de som bestämmer över mig. Vi tänker annorlunda, konstaterade jag och försvann i folkvimlet.

Nu träffade jag också en svensk missionär som var gift med en afrikansk man. När han mötte upp oss för att ta väskorna så frågade jag i min tur:
- Jobbar du åt missionären?
Han svarade inget, men senare fick jag veta att han var gift med missionären. Nu var jag 21 år vid tillfället, men det påminner om vilka fördomar jag bär på. Julius, som han hette, var ovanligt empatisk. Han väckte mig en morgon genom att spela gitarr. Morgondepressionens vingslag som lätt hägrade över mig skingrade han med sina mörka fingrar.

Hur gjorde han, brukar jag tänka ibland på.

Nu tror jag det krävs både hårt arbete, tålamod och engagemang för att familjefrågorna ska locka till sig väljare. Det är här viktigt att vända på varje sten och ta kampen på allvar. Oftast handlar de politiska frågorna om vad som händer utanför familjen. När det kommer till familjen så handlar det oftast om relationer, om en annan karriärskurva än den som är samhälleligt bekräftad.

Dagens Sifomätning visar att Stefan Löfven har tagit tillbaka det stöd som en gång Mona Sahlin åtnjöt. Han fortsätter med att försöka överbrygga klyftorna som finns i partiet och åtnjuter stort stöd för det arbetet – fyra procent mindre dock än Mona Sahlin.

I den här situationen har Mona Sahlin befunnit sig. Det svåraste var att försöka få med vänsterpartiet och miljöpartiet, men det visade sig vara en återvändsgränd efter valförlusten 2010. Alliansen har däremot vunnit två val, även om de mindre småborgliga partierna backat så är glädjen stor för att få leda regeringen – om än i försvagad kraft genom en minoritet. Men, ändå.

Stefan Löfven befinner sig i samma situation som Mona Sahlin. Det var här Håkan Juholt gick helt fel. Han levererade på tok för många förslag och den kalkyl som moderaterna plockat fram visar att 20 miljarder rullar bortom statskassan. En väg som svenska folket vägrar att infinna sig i – vilket lär bli tydligt sista halvåret till valet 2014 om Löfven fortsätter i samma takt som nu.

Förr eller senare måste han läka ihop såren från två partiledare, falangstrider och en riksdagsgrupp som länge upplevt sig som ett transportsträcka. Hans ledarskap inger förtroende, eftersom han är lugn och når fram till väljarna. Det är naturligtvis ett stort hot mot Alliansen, men fortfarande är det långt kvar till 2014 och Löfvens inträde i det politiska finrummet är trots allt välkommet – Sverige må bra av dynamisk demokrati.

Kristdemokraterna har backat sedan Alf Svensson lämnade partiledarposten. I ett samtal med en bekant så berättade han att Alf Svensson blev som en landsfader för svenska folket. Alf hade etsat sig fast i människors medvetande genom sitt långvarig engagemang. Fortfarande har kristdemokraterna inte fått något uppsving. Med nöd och näppe har partiet fortsatt att existera, men också få vara med i Alliansen och dessutom i Sveriges regering.

Nu är Sverigedemokraterna det fjärde största partiet. De har också vunnit många väljare från mycket besvikna socialdemokrater som tröttnat på brustna löften. Alliansen måste våga visa på en större förmåga att leverera jobb för att väljarna ska bli nöjda. Annars blir vägen en återvändsgränd.

Media: DN, SR, AB, DN, SvD

Bloggar: Böhlmark, Persson

Nu tycker jag det är löjligt att underskatta människors egen förmåga att svara på frågor till enkät. Själv har jag svårt att ibland svara, eftersom jag anser att ingen har att göra med mitt privatliv. Nåväl, information behövs och här har folk svarat och då tycker jag det ska respekteras.

Frågor utgår i bästa fall från ett syfte. När 84 procent vill att familjen själv ska bestämma över föräldraledigheten så är det stort. Då är ett politiskt förslag som innebär att familjer själva får bestämma framlagt av kristdemokraterna. En idé som kommer från tilltron till familjers egen förmåga, men också toleransen till att familjebilden har olika utseende.

Visst undergrävs förtroendet för förskolan, men det på bekostnad av att föräldrar inte ska känna att deras barn blir bortrövat eller att de känner sig straffade av samhället genom att de blir av med sin försörjning. Det är för tufft grupptryck.

Nu förnekar jag inte att det finns dåliga familjer med missbruk av allsköns olika sorter, men för ett barn är föräldrar alltid föräldrar. Självklart ska samhället hjälpa föräldrar att de själva blir starkare. Då orkar de att ta sitt ansvar att förbättra uppväxtvillkoren för barnen så de också utanför familjen får riktiga vänner, ett sammanhang att verka i, en utbildning som leder till önskat jobb.

Förslaget om en särskild graviditetspeng är bra för slutet av graviditeten. Den ska naturligtvis vara enkel, kan jag tycka. Inte uppmuntra till överdriven dramatik bara för att bli sedd, hörd och trodd.

Tjänstledigt under tre år skyddar också arbetaren från att få sparken – oftast kvinnan. Att kunna fördela föräldrapenningen under längre tid ger möjlighet att få mer egentid med barnen. De fattigaste får dessutom en höjning från 180 till 250 kronor per dag.

Det säger sig självt att kristdemokraterna nu inte dömer barn som växer upp med homosexuella föräldrar. Genom att föräldrarna själva får välja fritt så behövs ingen statlig kvotering, men heller ingen smygfördömande diskriminering.

Nu återstår det att se vad det här får för effekt hos barnfamiljer. KD lär behöva mer stöd från barnfamiljerna för att de ska få mer vardagsmakt.

Media: DN debatt, DN, DN, SR

Nu finns det kraft bakom måndagsexemplaren. De utgör riktigt fin kanonmat för de de rödgröna i deras ideologisk kamp mot Alliansen.

Nu lämnade Jonas Sjöstedt besked i Agenda att ett samarbete med Löfven är omöjligt just nu. Han är heller inte beredd att pliktskyldigt stödrösta fram socialdemokratiska förslag, utan vill ha utdelning för deras politik.

Just ja, jag har nästan glömt hur det var förr.

Alliansen segrade för att moderaterna tog stora kliv mot mitten. Med målet att höja lönen för de som arbetar och ge dem moraliskt stöd. Fyra jobbskatteavdrag är gjorda och Stefan Löfven lovar att inte höja skatterna igen.

Efter att höja arbetsgivaravgifterna för ungdomar är det lätt att börja tvivla. Idag när det är 1 maj så är det arbetarnas dag, då LO:s ordförande Wanja Lundby-Wedin talade i Trollhättan där arbetslösheten är mycket hög. Hon säger till Ekot:
- Det har visat sig att den borgerliga regeringens skattesänkarpolitik har varit verkningslös för att skapa jobb.

Själva tar socialdemokraterna upp arbetslinjen. Framför allt är tonen mot näringslivet mer positiv, där arbetskraftens utbildning ska vara relevant. Ett nytt förslag?

Vad jag minns så har kopplingen mellan utbildning och arbete inte alltid varit så tydlig hos Göran Persson. Där gick högre utbildning mer ihop med arbetslöshet och en generös sjukförsäkring. Då räknades den förväntade framtida inkomsten in – det gällde ”hittpå” en saftig lön som det gick dra av 75 procent på. Tryggt och bra, ingen oro för ekonomin. Samtidigt så gick det här också hand i hand med en enorm depressionsvåg. Människor mår bra av att arbeta, blev slutsatsen, vilket också blev Alliansens melodi. Bryta utanförskapet. Se människans förmåga.

Mona Sahlin var fick höra att hon skulle vrida Sverige tillbaka med de
Rödgröna. Wanja Lundby-Wedin hängde Alliansens partiledare upp- och ner i LO:s valkampanj. Ja, det saknades inte svartfärg under sulorna när de trampade ner Alliansen för att klättra uppåt i makthierarkin.

Nu är tonen en annan. ”Jobben” dyker upp titt som tätt. Nu är samarbetet med Svensk Näringsliv otippat. Det har i princip varit borgarnas bästa vän innan 2006, men Alliansen har varit rädda för den mörka blåfärgen.

1 maj brukar vara en dag då det skälls på näringslivet. Nu nämns inte Svensk Näringsliv inte vid namn, men att de nu är med på kartan för att hjälpa socialdemokraterna till att skapa fler jobb är unikt.

Samarbetet med vänsterpartiet är rätt så förutsägbart att det inte fungerar, men kommer samarbetet med ”näringslivet” att fungera bättre?

Som sagt, det är inte värt att fördöma på förhand. Men helt okomplicerat för Stefan Löfven lär det inte vara med att få med sig hela partiet att gå hand i hand med näringslivet på 1 maj.

Bloggar: Kent Persson, Peter Högberg

Media: DN, SR, SvD

Just den situationen har Alliansen länge försökt att hantera. Både genom avtal, överenskommelser, profileringar och förhandlingar. Problemet finns naturligtvis hos MP och V, men kanske är det kollektiva tänkandet mer homogent? Nej, jag tror inte det.

Nu har kristdemokraterna backat i 5 mätningar. Det är heller inget unikt med tanke på partiets förmåga att resa sig ur askan. Tråkigt, men svaret på det är förnyelse och åter förnyelse.

Här hade jag ett samtal med en bekant, som fick mig att tänka till. Han var besviken över att de som tidigare styrt i Pingstkyrkan också fick styra i partiet utifrån samma mentalitet och därmed skapade en känsla av ”vi och dem”.
- Det är upprörande, sa han.

Med en sådan känsla av ”vi och dem” får frågan som många om ”kristdemokraterna är ett kristet parti” relevans. Privilegiet att få representera kristna värden känner jag till sedan ungdomsåren och tidig vuxenålder. Då kom jag utifrån hårda verkligheten, fick en plats i församlingen bland många familjer fulla av kärlek där jag fick möjlighet att vara med. Nu tror jag samhället kan erbjuda samma sak. Utanförskapet ska brytas.

Nu har jag alltid haft svårt med för stora privilegier. Kanske att jag trivialiserat av okunnighet och varit tanklös? Eller så är det en ideologi som jag har? Kanske både och. Redan i slutet av 1700-talet formades orden jämlikhet och broderskap. Socialismen tog tag i detta med start på 1900-talet genom att fördela de materialistiska resurserna på demokratisk väg.

Socialismen lovar att fördela resurserna, men glömmer bort effekten av det. Om detta skriver Katrin Kielos om. Det förutsätts att materialismen är den enda lösningen. De privata, själsliga, andliga och för den delen immateriella värdena är annat. Kanske är det därför Anders Borg är så populär?

Problemet med ett strikt materiellt synsätt blir att allt som syns och är offentligt blir jämförbart. Idag är det årsinkomsten från Skatteverket. Det är offentlig uppgifter. Det räknas som verkligt, det andra är just något som inte nämns. Möjligtvis trivialiseras. Blir något diffust som är ”självklart”.

Ett annat möte jag hade med en bekant var diskussionen om höga löner. Jag diskuterade Percy Barnevik vars bok jag läser till och från. Han gjorde sig en förmögenhet som sprängde alla gränser. 901 miljoner kronor i pension. Nu återbetalade han 548 miljoner, men skadan var redan skedd. Hans resa av gottgörelse – att göra det bättre- har mildrat effekten, men någonstans är det viktigt med en gräns. Här finns exempelvis rika familjer i Grekland som inte ställer upp för sitt land, vilket skadar stora delar av befolkningen. Det är upprörande.

Trevlig söndag!

Bloggar: Kent Persson, Roger Jönsson