Den tydligaste skillnaden är att socialdemokraterna väljer för att styra Sverige ensamma utan nödvändigtvis en samsyn i gemensamma frågor. De är omodernt toppstyrda och spelreglerna handlar mer om kösystem än om personliga politiska kvalifikationer som hos kristdemokraterna. De personliga egenskaperna är viktiga också för socialdemokraterna, men inte viktigast, vilket inte minst deras val av både Mona Sahlin och Håkan Juholt visar. Båda Feminismen/jämlikheten och Ideologin/retoriken hade stått i kön länge.

Minns ni Håkan Juholts första dag på jobbet som partiledare? De goda relationer han sa sig ha till facket visade sig vara dåliga. De fullkomligt avvisade honom. Ren som snö, säger Veronica Palm till DN. Hon använder euforiska Psalm 51 för att beskriva deras nya ledare, Stefan Löfven.

Det passar en helg som denna när kristdemokraterna börjar sitt riksting. Både Mats Odell och Göran Hägglund är vitare än snö, och det är i det ljuset som Alf Svensson ropar rätning in i ledet. Det lär bli konsekvensen efter helgens val, även om SvD igår blåste upp splittringsperspektivet till den grad att mina moderata vänner blev väldigt nervösa.

En allians är aldrig starkare än sin svagaste länk. Den är naturligtvis kristdemokraterna och det finns en befogad oro som når sin topp i helgen. Den översta trappan kommer bli städad. Det kommer fördjupa allianssamarbetet på så vis att det kommer bli svårt att köra över kristdemokraterna i förhandlingar utan någon som helst utdelning. Det här problemet är vida känt i Allianssamarbetet att Hägglunds konflikträdsla är näst intill permanent och begravd i någon konspirationsteori som får hans före detta stabschef Ove Tove att konkurrera med sociala mediers nivå av påverkan. Smått smickrande, men naturligtvis tragiskt.

Nu så blir det partiledarval och den turbulens som skakar om partiet går mot sitt slut. Vem som än vinner så är partiets interna förmåga och kraft det som människor kommer minnas. Bitterheten att förlora val kommer få ett ansikte, men framför allt så kommer förmågan att leda partiet i ett allianssamarbete att vara fokus.

Går det konkurrera om att vara den tydligaste samarbetspartnern? Ja, det är något vi ser ta form. Om centern, miljöpartiet och vänsterpartiet valde den mest demokratiska vägen så har kristdemokraterna valt den mer öppet arga leken och socialdemokraterna utifrån ett ryskt kösystem med ett stängt skvallersystem som genererar utbrända journalister, bloggare, små som stora tyckare än öppen dialog.

Tillbaka till KD. Så, nu börjar spelet och vem vinner? Det är den stora frågan även om mycket lutar åt en seger för Hägglund. Vi får inte glömma att Hägglund använder sin isolerade maktposition på socialdepartementet för att undergräva sina meningsmotståndare. Han tar konflikten på personlig hämndnivå och dömer de som hotar hans ställning längs med fotknölarna om möjligheten och relevansen finns, men han är också obrutet lojal gentemot Fredrik Reinfeldt vilket visar på svagheten i hans styrka att konfrontera i viktiga profilfrågor.

Mats Odell är den som vågar. Han är riskkapitalisten som räknar på vinstmarginaler som få vågar ta. Han är inte rädd att ta fighten med Göran Hägglund. Odell kan visa på en egen bedömningsgrund att utgå ifrån än ren och skär personlig attraktionskraft och charm som Hägglund äger i sin personlighet.

Fördelarna med den här processen tror jag kommer främst stärka kristdemokraterna i Alliansen. Tonen kommer bli mer respektingivande. Annars är nackdelarna uppenbara. Partiets ideal behöver sluta upp kring partiledaren än stjälpa honom från posten. Ändå är processen realistisk. Moderaterna skulle nog ha bytt partiledare lika ofta som socialdemokraterna om deras opinionsstöd svikit dem lika hårt som för kristdemokraterna.

Nu är kristdemokraterna ett slitstarkt parti med järnhård moral. Det är också en trygghet när rikstinget möts i helgen. Konflikter dödar inte. De är som halt underlag. Är man någorlunda försiktig med fötterna och undviker att lägga all kroppstyngd på en fot som inte nått fast underlag så dödar inte Halkan en. Förhoppningsvis får vi alla borgare också något nytt att lära oss än raffinerade PR och Hollywood-tekniker.

Nu är skönhet inte alltid bästa riktmärket. Det behövs också, men som vem som helst som lever i något varaktigt behöver reflektera kring, så är det kring kommunikationen. Det är och förblir kristdemokraternas stora utmaning – både intern och i Alliansen och i valet 2014.

Not: Bloggar via iPhone och återkommer med länkar. Passar på att rekommendera gratis-appen Bloggkeen som RSS-läsare, även om den favoriserar Veckorevy-bloggar i en flik som jag aldrig besöker så går det lägga till sina politiska favoritbloggar och dårigenom snabbt få information om andra nya bloggposter – och därigenom släppa lite av den egna narcissismen kring de egna orden som man skapar.

Direkt så uppstod det en del följdfrågor. Arbetar stabschefen kvar? Vad är hans tjänstebeteckning? Är han fortfarande politisk anställd av Göran Hägglund eller någon annan kristdemokrat? Han han kvar sitt gamla arbetsrum på socialdepartementet? Hur förändras hans arbetsuppgifter med anledning av Ove Toves kommentarer som kommit allmänheten till kännedom? Har Hägglund fortfarande förtroende för Ehrenberg som politisk tjänsteman? Vem sköter idag de specifika uppgifter som låg i rollen som stabschef? När planerar Hägglund att utnämna en ny stabschef?

Svaret kom idag, lite smått trevande:
- Det där ska vi resonera om, sa Hägglund till DN.

Då efter att DN uppmärksammat följande kommentar:

Vi har sett hur Billström motarbetat vård och skola för gömda flyktingar. Nu senast hur han varit känslokall inför de som förföljs pga sin tro. Utan kristdemokraterna i regeringen skulle Sverige ha en helt annan migrationspolitik!

Alliansfritt är också en av de som sällar sig till kritikerna, särskilt när Björn Fridén tar upp detta i bloggposten om Reinfeldts grodor:

Ordet ”känslokall” fick i Alliansfritt ljus en ny innebörd. Ord som mer passar en kritiker eller varför inte Håkan Juholt som tog upp det i senast riksdagsdebatten:

Jag undrar om kristdemokraterna egentligen tycker att det blev som ni ville. Du säger att jag försvarar system och sedan så försvarar du helhjärtat det sjukförsäkringssystem som talar om för en sjuk människa att denne är frisk oavsett om den är det eller inte efter en speciell tidsperiod. Något stelbentare system än så att hantera sjuka människor har väl aldrig funnits i Sverige?

Ja, frågan som Håkan Juholt ställer är befogad. Blev det som ni ville? Det är även i det ljuset Ove Toves uttalande försvagar Göran Hägglunds trovärdighet. Hade Ove Tove stått på scenen hade han sagt något om förföljelse och känslokyla.

Just den här formen av ”logik” lärs ut på underrättelsebyråer är ett sätt för den som är bekväm och insatta i finrummen att anonymt sprida åsikter och information. Själv tror jag en politiker behöver prioritera. Antingen sitter man i knät på underrättelsetjänstens detaljkunskaper eller så är man politiskt insatt i ett ämne.

Uppdatering (kl.19:25): Nu presenterat obekväm resultat: 3 424 medlemmar har lämnat KD sedan Göran Hägglund har styrt sedan 2006, meddelar Dagens Opinion. Enligt uppgifter har resultatet inte redovisats i VU eller på medlemmarnas interna nät, Navet. Det kanske är något att resonera om också.

Jag tror på goda relationer. Eller på diplomatin. Sedan kan jag ibland vara beroende av att ha en ”krok” för att locka besökare till min blogg. Ibland kan det vara något provocerande, men det är sällan fakta. Provokationer kan väcka tankar och sidodiskussioner som annars inte är vanliga, så dess syfte är inte helt förkastlig. Här har andra bloggare helt andra krav.

Exempelvis en rubrik, 64 procent av svenskar sympatiserar med terrorism är en sådan artikel. Den faller naturligtvis helt på att en större omfattande undersökning, SOM-mätning, som statsvetaren Ulf Bjereld refererar till i en debattartikel på DN.

Nu har jag ambitionen att börja skriva igen. Det jag upplever besvärande är att texter lätt blir kidnappade. Det finns många som är intresserade, men vågar inte skriva själva, eller så sätts inte orden rätt. Här kanske jag har en talang att utveckla? Så det blev en artikel med både charm och passion på SVT Debatt om ämnet Hizbollah.

Det finns även en vidareutveckling av texten, som mer belyser Hizbollah (återkommer till den i en senare bloggpost). Samtidigt är det svårt att skriva om Hizbollah utan att beröra själva fenomenet med ett paradigmskifte i utrikespolitik. Då från internationalism till globalism. Internationalism handlar om företag och stater, myndigheter och andra regionala aktörer. Globalism handlar om människor i vardagsrum som kopplar upp sig mot internet, twittrar, facebookar och bloggar. Visar bilder på sitt äkta jag och delar ur personligheten som inte passar det offentliga rummets slips och kavaj eller arbetsrummets konkurrens.

De världarna har inte mycket gemensamt, men i och med arabiska våren så klev vardagsrumsrevolutionärerna in med sina ullstrumpor i finrummet. En fantastisk revolution, som mer är en sårbar process än en produkt från ett styrelserum. På sätt och vis är händelseutvecklingen i Syrien den mest intressanta nu. Den är tätt sammankopplad med Hizbollahs ställning i Libanon och Irans just nu stöt mot USA:s president Barack Obama, som bland annat Steve Jobs anklagar sakna temperament och dessutom se nyttan med det. (Själv har jag en gång haft på mig foppatofflor på ett regionsmöte i Sörmland, men att jämföra mig med Steve Jobs tennisskor är en smula förmätet!)

Just de här parametrarna, öppenhet och slutenhet, är något som även påverkar vårt tänkande här hemma i Sverige. Öppenhet ger legitimitet, skriver DN och Thomas Bodström (S) är inte sen att tycka i samma ämne under rubriken Öppen och demokratisk process.

Ett av mina slagord som jag använder personligt heter ”långsamt kommer man längst”. Min betydelse är att saker och ting går inte fortare bara för att jag stressar och går händelserna i förväg. Naturligtvis måste tider respekteras, men en överdriven respekt av tider och farhågor leder också oftast till bristande kvalitet. Det blir mycket kopiera och klistra, mycket tid till att reagera och mindre till att agera.

På så sätt kan jag förstå den afrikanska kulturen. Där är långsamhetens lov en politisk sanning och ordet ”omedelbar” är provocerande. Det är här diplomatin blir så viktig. Omedelbart handlar om vår kulturella utgångspunkt, medan långsamheten är den afrikanska.

Fördelen med ett öppet valsystem är att det blir lättare att bestämma spelreglerna för konkurrens. Personlig taktik blir underställd gemensamma traditioner och regler. Centern lyckades med detta, även om det på förhand var svårt att föreställa sig populära Annie Lööf blir slagen av Anna-Karin Hatt. Det blev inget blodigt slag, utan en lösning som än idag håller. Liknande utvalsprocess hade vänsterpartiet som idag skördar positiva opinionssiffror. 100,000 väljare har lämnat socialdemokraterna för att sätta sitt hopp till Jonas Sjöstedt. Hos vänstersinnade miljöpartister har 40,000 lämnat till V.

Helt klart spelar rättvisa spelregler stor roll om jag ska bedöma resultat. Tidigare har jag skrivit om att vänsterns val av Jonas Sjöstedt till och med påverkade Håkan Juholts avgång. Den brinnande ideologin har aldrig varit så svag som nu. Kvar blir istället de regler – uttalade eller outtalade – som partierna kommer överens om. De blir också en politisk markering som återspeglar partiets moral och etik.

Nu finns det andra nyanser. En pessimist kanske skulle säga att Alliansens väljare inte är så rörliga eftersom C inte har lyft lika kraftigt som V. Det är naturligtvis att ta i. Möjligheten att påverka finns där för varje dag. Kanske säger det något om att centern behöver förnya sig? Men, till vad? För kristdemokraternas del har det blivit ett begränsat debattutrymme mellan Göran Hägglund och Mats Odell. Göran Hägglund bestämmer och ger plats till Mats Odell, men mer därtill är det inte. Partiet har redan valt att skala bort honom. Utgången är på förhand bestämd.

Liknande segervisshet har jag sett tidigare hos Göran Hägglund. Ändå har det inte kommit något som fått väljarna att börja röra sig mot kristdemokratiskt håll. Istället har jag mött sorgsna och besvikna kristdemokrater som mer eller mindre har gett upp och känner sig kraftigt frustrerade. Då till den grad att det går ut över enskilda.

I huvudsak beror detta på att Göran Hägglund inte vill avgå, men han kan å andra sidan inte helt refusera bort Odell. Nu vill Mats Odell att partiet ska växa och att profileringen behöver bli vassare. Det är naturligtvis positivt, men samtidigt har jag trott envist på de idéer som kommit från Göran Hägglund. Å andra sidan har vinsterna från regeringsställningen varit si och så där. En del som kristdemokraterna vill ha stort erkännande för vissa idéer, men att frågan tillhör kristdemokraterna fastnar inte hos väljarna eller opinionen. Även om det skulle tapetseras på väggarna att kristdemokraterna har gjort si och så mycket så är det svårt. Attraktionskraften finns inte där så partiet lyfter.

Det är därför det blivit viktigare att profilera sig lagom mycket. Undvika svekdebatter som senast när det gäller steriliseringslagen. Det passar som handen i handsken med insikten om att kristdemokraterna är litet parti. I Alliansen har partiet fördubblat sin storlek, men i landsting och kommuner så har kristdemokraterna backat. Helt klart blir ett till förlustval 2014 svårt att smälta. Kanske är det så att kristdemokraterna har vuxit sig starka nog att ta sig ur bubblan att inte synas tillräckligt? Efter snart fem år i regeringsställning så borde en och annan insikt ha kommit till de i ledande ställning.

Å andra sidan. Kristdemokraterna har kommit in i riksdagen. Ett mål som är svårt nog. Det har inte funnits samma traditioner av nyanser i vad som är bättre,bäst eller perfekt som det finns hos moderaterna och socialdemokraterna. Kristdemokraterna är med och att bli accepterad är stort nog verkar målet vara.

Det är just därför jag gillar de frågor Mats Odell lyfter. För att han vågar syna den här problematiken. På sätt och vis handlar det om att kristdemokraterna inte ska slå sig till ro i regeringsställning, utan försöka vinna väljarna varje dag. Här behövs det helt enkelt både diskussion om spelregler. Nu har i princip spelreglerna varit begränsade. Medierna har inte hakat på detta, eftersom det finns en rädsla att de kanske förstör sin goda relation till Göran Hägglund. Ove Toves påhopp har knappast stärkt bilden av Hägglund som fredlig. David Lega har också blivit uttagen som andra vice ordförande för att ersätta Odell.

Det här är naturligtvis olyckligt. Det stärker bilden av att Hägglund inte vill ha Odell vid makten, och att han dessutom ska bort så långt från den inre kretsen som möjligt. Det här är naturligtvis inte kul att skriva om och sätta ord på, men nödvändigt.

Frågan är vad väljarna tycker om processen och om frågan är intressant. En sak jag lärt mig är att demokratin måste få kosta. Det måste få ta tid och det måste få möjlighet att sjunka in. Demokrati handlar om flerstyre.

Ifråga om socialdemokraternas sätt att utse partiledare är det lätt att urvalsprocessen spårar ur till en kuppmakare eller till en som stått längst i kön eller den varmaste och snyggaste. Sedan gäller det att säga nej med rätt underton så det inte blir för svårt att lämna en position och endast skylla på medierna. I kristdemokraternas fall handlar det om ett parti i kris, men egentligen handlar det om att partiledaren är på tok för vek och svag i förhandlingar och inte får med sig svenska folket i idéer som är märkta med kristdemokratisk signum. Det är när den uppenbara svagheten blir ifrågasatt som frågan sjunker ner till sandlådenivå.

För att summera. Då blir partiledaren som i S:s fall antingen en kraftig påminnelse om Jantelagen eller som i KD:s fall en kraftig påminnelse om att inte sticka upp i onödan. Frågan är hur många väljare som gillar ett sådant ledarskap?

Det är därför jag tror reglerna behöver sättas upp av partiet. Inte av media. S har fortfarande chansen att våga komma ut med en konstruktiv valprocess. Vi får se på fredag vad som händer.

Mitt mål får bli att hantera de här strömningarna på bästa positiva sätt som möjligt. Obearbetade förluster är sällan trevligt. Det är när medvetenheten om de egna förlusterna blir tillåtna att kännas som det går att koppla ihop dem med tanken och även idévärlden. Förhoppningsvis har S lärt sig något.

Det är ett väder som säkert sätter igång en diskussion om att klimatmålen. Den debatten tystnade förra året och övertogs av snöovädret som orsakade en debatt om järnvägars hållbarhet. Något som Håkan Juholt tog upp i sitt tal i riksdagens partiledardebatten där han lovade satsa 11,5 miljarder på järnvägar. De offentliga klagomålen klev upp på politisk nivå och gick in i retorikens vapenkammare där de skramlade som mest än träffade några riktiga mål.

Den enda som pliktskyldigt måste säga något om verkligheten, som oftast handlar om proportioner, om vi har råd och något om tålamod och sunt förnuft så är det finansminister Anders Borg. Han säger att vägar är viktigare än järnvägar. Till och med fem gånger viktigare.

När Anders Borg talar om ekonomi så väger han in fler aspekter och parametrar. Vädret är ofta något han återkommer till för att knyta an till det oförutsägbara. Känslan av att vi sitter i samma båt är påtaglig. Tänk Tommy Waidelich i samma position som Anders Borg. Undrar hur mycket Håkan Juholt lyssnade till Waidelich innan han höll sitt korta tal på partiledardebatten? Vad fick Juholt för väderprognos? Jämför sedan med hur mycket Fredrik Reinfeldt tros ha lyssnat på Anders Borg.

Det är uppenbart att Håkan Juholt saknade förmågan att lyssna in sin närmsta omgivning. Han hade blivit så där divig till sitt sätt att han hellre gick över gränsen än höll sig inom ramen. Det enda som återstod för omgivningen var att räcka honom ett facit.

Aftonbladet fick sin största skalp någonsin. När tidningen skapades på 1800-talet så var den i princip tandlös inför makten. Likt en rysk docka återuppstod den så många gånger att tjänstemännen som gick maktens ärenden hunnit bytas bort av livets gång. Dess existens nöttes in. Kanske var Håkan Juholts tid som partiledare liknande som en rysk dock?

Håkan Juholt skulle trolla bort socialdemokraternas valförlust 2010. Det fungerade till en början. Han skulle förnya partiet, men kunde inte fatta beslut om att stödja den arabiska våren som nått Libyen. I budgetarbetet bytte han fot om a-kassa och likaså i frågan om restaurangmoms. Han bad om ursäkt för arvodesfiffel genom att resa land och rike runt för att förklara sig men drog sedan tillbaka den helt inför tittarna i Skavlan. Det blev så många byten att till slut så blir det svårt med trovärdiga bortförklaringar.

Det var som med ryska dockan. Skepnad byttes ut mot en ny liknande skepnad utan någon större förändring än storleken. Till slut går det inte längre att plocka ur en ny docka och då är det slut. Själva poängen är omväxlingen och nyfikenheten om docktillverkaren lyckats skapa exakt likadana kopior som det ursprungliga som är synligt vid första intrycket.

I Juholts fall måste jag ironiskt konstatera att han lyckades. Åtminstone när det kommer till bristande egenskaper som partiledare. Det räckte inte med verklighetens komplexitet. Istället verkade det enda som räckte till vara de egna misstagens komplexitet. Något som svenska folket tröttnat på.

Vad partiledaren Juholt saknade var uthållighet och förmågan att vara kontinuerlig. Istället kidnappades han av sin egen revanschlystnad och den sårade stoltheten att inte vara statsbärande lyste igenom.

Tidigare har jag imponerats av socialdemokraternas förmåga till förändring och konstruktiv självkritik. Nu är jag mer förvånad och förvirrad. Även om bilden med den ryska dockan haltar så är tilltron till socialdemokraternas förmåga att förändra sig allvarligt försvagad.

Nu kommer återigen en förvirrad, tröttsam och motsägelsefull partiledarfråga att överskugga debatten. Eller så kommer en quick-fix som prövar VU:s bedömningsförmåga som redan naggats i kanten. En diskussion om vem som petar vem. Vem som stannar kvar eller flyr fältet?

Likt dagens töväder helt enkelt. Smått deprimerande helt enkelt. Inga tydliga besked.

Sverige behöver en stark, nyfiken och framtidsorienterad socialdemokrtai. Vårt land behöver en opposition som är beredd att ta över ansvaret för Sverige – som senast 2014 behöver en nystart.

Partisekreteraren Carin Jämtin meddelade kort därefter från Sveavägen 48 om hur partiet går vidare. Hon sa att situationen är unik och att socialdemokraternas turbulenta erfarenheter begränsas till 1986. Från TV-soffan har olika s-partiföreträdare som Lars Stjernkvist, Marita Ulvskog, Jens Orback, Ardalan Shekarabi delat med sig av synpunkter med hjälp av journalister som Peter Wolodarski, K-G Bergström och Mats Knutsson. Tommy Möller med statsvetarens inblick.

Situationen är politisk förväntad, men också historisk unik för socialdemokraterna. Sannolikheten att Juholt skulle avgå låg helt och hålles i hans eget beslut, insikt och omdömesförmåga. Nu kan vi bara konstatera att det var så här långt den stormiga situationen i socialdemokraterna var tvunget att gå.

Samtidigt är det här starka neeeejet som skreks på presskonferensen något att tänka över.

Kanske är det den farliga sidan av stark ideologisk indoktrinering. Något som inte längre efterfrågas och skrämmer. Särskilt när den inte rimmar med politiska beslut som ska fattas över verkligheten. En bidragande yttre faktor tror jag också kan ha varit att vänsterpartiet valt en mindre ideologisk partiledare i Jonas Sjöstedt med betydligt mindre symboliska vänstermeriter i sitt bagage än Lars Ohly. Det fick Håkan Juholts ideologiska engagemang att urholkas än mer och framstå som konstig och verklighetsfrånvänd. En Åsa-Nisse enligt hans egna ord.

Vänsterpartiet är idag inriktade på att vinna väljare från socialdemokraterna och jämför sig med miljöpartiet som är framgångsrika i Stockholm. De tävlar mer öppet mot socialdemokraterna och använder miljöpartiets framgångsmodell som förebild. De tävlar om att vara bättre.

På sätt och vis tycker jag kristdemokraterna också behöver göra. Många av de socialdemokratiska väljarna som gått över till moderaterna och har möjlighet att upptäcka kristdemokraterna som ett ännu bättre alternativ i Alliansen. Den sociala rösten. Den stora risken med det ideologiska innehållet är att den blir lätt bli självstyrande och föråldrat, vilket gör att vi fattar beslut utifrån tidsramar som passar bättre på 1970-talets samhälleliga upplösningstid än 2010-talets konkurrensvillkor. Ungefär som att försöka använda gamla tekniker i Kodak-kameror när det finns iPhone, HTC och Samsung.

Media: DN, 1, 2

Statsvetaren Jenny Madestam har också tyckt i ämnet:

Svenska väljare kan uppskatta politiker som är mänskliga med fel och brister men lägger sin röst på någon som framstår som stabil och föredömlig. Väljarna kan betrakta det som positivt med öppna diskussioner i ett parti men vara skeptiska till offentliga gräl.

Så varför avgår inte Håkan Juholt?

Kanske är det enklaste svaret att han själv avgör frågan. Kanske vill han först dra ut spjutet ur ryggen innan han tänker över sin roll. VU har möjligtvis heller inga alternativ efter så kort tid döma ut en partiledare. Faktum är att fusket med arvoden är vanligt förekommande och generellt över politikeryrket, vilket gör att frågan snabbt passerar. Det är möjligt att det behövs en syndabock, men är det inte trots allt dumt att göra Håkan Juholt till offer för ett parti som gått på villovägar?

Håkan Juholt har själv sagt att det är partiets medlemmar som avsätter honom, ingen annan. Nu tycker Dalademokratens Göran Greider:

Förmodligen är han körd. Det är bara att inse. Han är ohjälpligt skadeskjuten av medierna, av krypskyttar på den högra kanten i sitt eget parti – samt av sig själv.

Det går naturligtvis räkna upp fler röster. Västmanlands, Örebros och Sörmlands län kräver att Håkan Juholt lämnar posten som ordförande. En som inte sviker så lätt är statsvetaren Ulf Bjereld som både ser små framsteg och inte utser syndabockar:

Juholt vann en viktig delseger på torsdagen när det verkställande utskottets ledamöter ställde sig bakom hans beskrivning av hur processen kring partiets skuggbudget i höstas hade gått till. (—) Jag tror att den starkaste känslan bland medlemmarna är en oerhörd frustration. Dels för läget partiet i största allmänhet, dels för Håkan Juholts hittills visade oförmåga att vända på skutan. Huruvida det är Håkan Juholts fel eller inte råder det delade meningar om. Likadant gäller för huruvida han ska avgå.

Allmänna principer
Här kanske det kan vara värt att fundera lite kring allmänna principer och inte fokusera så mycket på personen. ”Principer framför personligheter” har jag fått lära mig. Fördelen med det tankesättet är att fler människor kan vara tillsammans under längre tid med varandra och bortse från brister i karaktären. Men det förutsätter också att ledarskapet roteras, vilket jag tidigare plockat upp som ämne här på bloggen. Det är lätt att fastna i en position och hålla fast vid makten. Det sunda och yttersta beviset för sann ödmjukhet är försöka släppa taget och låta någon annan ta över ett tag.

Farmen-känsla
Nu när tilliten är låg är det lätt att det blir ”Farmen-känsla” över det hela där insynen ska vara total. Rösterna ska visas framför kameran. Det tycker jag strider mot hela poängen med förtroende, eftersom det byggs upp utan insyn från offentligheten men av människor som lyssnar med öppet sinne och kärleksfullt samvete. Även om Ardalan Shekarabi inte gillar idén om TV-bevakade VU-möten fullständigt så nämner han förslaget i ett reflekterande samtal med Jens Orback och Jytte Guteland i SVT. En idé (”öppen strid”) som Christian Gergils har om kristdemokraternas partiledarfråga.

Rättvis kandidatur
En idé som jag tror på är en rättvis kandidatur och att den anordnas av partiet självt, likt den centern förverkligade genom Annie Johansson/Lööf. Även om jag inte är centerpartist (och därmed lika liten moralisk rätt att uttala mig personligt om dem som för socialdemokraterna), så var det intressant att lyssna till de olika kandidaterna. Hur mycket det nu går att lära känna en människa genom en TV-ruta så var det intressant att lyssna till Anna-Karin Hatt, Anders W Jonsson och Annie Lööf. Demokrati är underhållning och det handlar om våra samhälleliga värderingar som vi värnar som uttrycks genom olika personer. Lika mycket rätt vill jag ge andra bloggar möjligheten att diskutera Mats Odell vs Göran Hägglund om några månader.

Uppdatering (17:46): Partisekreteraren Carin Jämtin har hållit presskonferens och håller jämna steg med principer om anonymitetsskydd för demokratin, vilket är glädjande. Hon ger också Håkan Juholt tid att avgöra själv vad han kan göra från den situation han befinner sig i. Det kan vara värt att påminna sig om att det är Juholt själv som bestämmer och avgör om sitt partiledarskap.

Media: DN, 1, 2

Den smutsiga partiledarstriden inom KD – den kristna tron hindrar inte dolkstötar och karaktärsmord.

Karaktärsmord och dolkstötar kan misstänkas ligga bakom att offentliggöra vad som i grunden är anonymt. Mats Odell upplever att han vinner dag för dag förtroende hos besvikna kristdemokrater. Men att han tänker dra på partiledarfrågan nekar han till (DN):

Ingen tjänar på att den här processen ska fortsätta. Vårt parti håller på att gå isär.

Nu blev anonymiteten ifrågasatt. Liknande framtid som väntar Mats Odell om han förlorar riskerar att drabba ombuden. Att styra genom rädsla är knappast roligt. Det kanske inte talas om det i klartext, men det finns där: ”Vad händer om jag röstar som jag vill? Vad jag tror är bra för kristdemokraterna?” Nu är inte konkurrens eller tävling något förbjudet hos kristdemokraterna. Exempelvis har Hägglund värvat två vinnarpersonligheter. David Lega och Farmen-vinnaren Christian Gergils.

Nyblivna kristdemokraten Christian Gergils har direkt hoppat in i hetluften som Göran Hägglunds försvarare. På sin blogg deklarerar han:

Jag tror inte på Mats Odell som partiledare (—) som oinbjuden utmanare till partiledarposten är han bortom all räddning. Liksom partiet, om det skulle välja honom, menar jag.

Personanklagelserna är det heller inget fel på när han skriver på DN Debatt:

Medan Maria Larsson har varit lojal, om än profilsvag, har Mats Odell ägnat sig åt uttalad krigföring för att underminera partiledarens ställning.

Undrar vem som underminerar vem? Sedan när det kommer till den historiska exposén så drar jag på smilbanden:

Min bedömning är i stället att om Göran Hägglund nu väljs om, i öppen strid, kommer han att få det mandat han tidigare saknat.

Vem har sagt något om öppen strid? Det här handlar mer om att de ombud som är valda till rikstinget riskerar att förlora sin anonymitet och därmed riskera sin självständigheten och fria vilja. Vart tog demokratin vägen? Är inte tanken att reglerna följs även om frågan är viktig? Att anonymiteten skyddas? Vad jag lärt mig är att anonymiteten är själva grundvalen i en demokrati. Det är när människor tvingas avslöja sina val som de kan ställas inför rätta för dem.

Eller åtminstone att alla som reserverar sig placeras på en svart lista.

På så vis tror jag det behövs mer tolerans i kristdemokraterna. Gärna mer stridbarhet. Då gärna i ekonomiska frågor som rör sjukförsäkring och allmän a-kassa, men även smartare regler för företagare. Välfärdsfrågor är viktiga. Det är i de stora frågorna som kristdemokraterna behöver hitta sin position och hitta de bästa kreativa lösningarna.

Uppdatering 1. (22.00): Agenda sände inte något reportage om kristdemokraterna p.g.a. lyxfartyget som gick på grund.

Uppdatering 2 (10:15 11-01-16) VLT har ytterligare fördjupning i ämnet

Mindre än hälften av de arbetslösa har rätt till ersättning, och andelen som får 80 procent av sin tidigare ­inkomst är nere i svindlande fyra ­procent.

Kanske skulle hon lägga till jobbskatteavdrag.se i sin artikel? Den som har rätt till ALF får idag 320 kr per dag, vilket räknas till mellan 19 och 21 arbetsdagar i månaden. I genomsnitt har de med den lägsta inkomsten efter att ha jobbat under ett år enligt A-kassans regler fått närmare 700 kronor mer i månaden.

Kristdemokraterna är vanligtvis intresserade av att sätta den svaga människan högst på piedestalen. Därefter kommer familjen och företagen. Med tanke på vad arbetslivets utanförskap kan göra med människor och hur starkt påverkade de kan bli av det så tror jag det är viktigt att ha ett generellt skydd. En uppdatering av välfärdssystemet vore på sin plats.

Välfärden ska gälla alla. En generell a-kassa för de som arbetat är bättre än vilja bli sjuk och satsa på en omvänd karriär där diagnoser erbjuds som småplock på ett smörgåsbord. Det ska löna sig att söka jobb. Löna sig att ta steg mot arbetsmarknaden. Inte ifrån den.

Nu är partiledarfrågan underställd beslutet om riksting ska hållas vartannat år eller varje år. Om en tredjedel av ombuden säger nej innebär det att partiledarfrågan skjuts på framtiden. Det här kan naturligtvis stärka Mats Odells ställning att vinna mer tid.

Nu kan det här naturligtvis bli kostsamt. Partiledarfrågan är just nu kristdemokraternas viktigaste fråga. Samtidigt så kommer det vara två val 2014. Först till EU-parlamentet och till riksdagen och partiets ekonomi är inte lika stark som tidigare. Det har också varit anledningen till att ha riksting vartannat år. I ljuset av partiledarfrågan blir riksting vartannat år eller varje år ganska betydelsefull, eftersom mer tid ger Odell möjligheten att stärka sin position och mindre tid gagnar Hägglund.

Andra röster
Peter Johansson skriver att Livets Ord äger KD. Tja, det är väljarna som röstat fram partierna till beslutande församlingar kanske låter bättre. Partiet är som sagt ingen kyrka. Sedan är det inte helt konstigt att Ulf Ekman inte gillar den liberala tonen i kristdemokraterna. Det ungefär lika konstigt som att Helle Klein skulle gilla den konservativa tonen i Svenska kyrkan. Norah4you kommenterar detta i all hast.