Äntligen gör socialdemokraterna något åt sin arbetslinje. Tidigare har det rått total förnekelse och ett bollande med siffror i Göran Perssons ledning, vilket är långt värre än Jan Björklund (fp) egenkonstruerade siffror. Desinformation är något som tillhör den militära branschens planteringsskola. Förskjutning av statistik de ekonomiskt intresserade socialingenjörerna.
Ylva Johansson (s) menar nu att varje person måste betraktas som en resurs, även om det är fel att jaga människor till sista blodsdroppen. Skiljelinjen ska inte längre strikt gå mellan arbete och sjukdom, och flexibiliteten ska bli större för de som är långtidssjukskrivna att bli en del av arbetsmarknaden.
Nu lite personligt och öppet om min egen situation.
Jag hade haft två arbeten sedan jag gick i väggen år 2004 efter universitetsstudier. Min befolkningskategori övergav helt av den socialdemokratiska regeringen, som betraktade oss ömsom som klassförrädare och några som klarar sig själv. “Väggen” i mitt liv bestod av arbete och studier på en magisteruppsats. Det blev pannkaka av alltihopa.
Fienden var som i många andra fall inte den yttre – utan den inre.
Bloggosfären blev i det här sammanhanget ett andningshål – ett bevis på att mina intellektuella förmågor var intakta.
Ett kortare plusjobb som lärare år 2006 och marknadsassistent år 2008 är vad jag erbjudits. Lärarvikariatet var inget eftersträvansvärt, eftersom jag inte tagit itu med mitt barndomsproblem som hunnit ifatt mig i vuxen ålder som bestod av en alkoholiserad far och styvmor. När jag väl tagit itu med mina personliga åkommor fick jag arbeta som marknadsassistent år 2008 (i år) och “komma tillbaka” till arbetslivet.
Nu var inte medberoende-problematiken inte i vägen på samma sätt, utan ett annat. Vägen tillbaka till arbetslivet var inte finansierat.
En känsla av besvikelse infann sig. Ändå såg jag möjligheten i att sysselsätta mig. Engagemang är en väg till harmoni.
Jag arbetade i sex månader med gratis lunch och relativt flexibla arbetstider som förmåner. Publicerade pdf-dokument, reklam, uppdaterade hemsidan, skrev artiklar och så vidare. Avtalet från socialkontoret var bland det löjligaste jag sett i hela mitt liv, men öppnade foten in på arbetsmarknaden där jag kunde arbeta med intressanta frågor. Dessvärre kunde jag inte känna tilltro till arbetsplatsen, utan insåg att det i längden är omöjligt att arbeta utan inkomst.
När jag tyckte mig ha en ganska bra uppfattning om arbetsuppgifterna och min egen kapacitet valde jag att sluta omgående.
Det kändes mest rättvist inför mig själv.
Idag har jag inga problem att fylla min tid med vettig sysselsättning – även om den inte ger direkta klirr i plånboken. När jag tänker på arbetsmarknadsåtgärder infinner sig känslan av att bli utnyttjad i arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Vad kan då staten göra?
Här ska det inte bara finnas en institutionell piska, utan också en morot. En god motivationsgrund är förutsättningen för att en arbetsmarknadspolitisk åtgärd ska bli en meningsfull sysselsättning som ersätter/kompletterar (använd vilket ord du vill) ett reguljärt arbete. Här tror jag många politiker har stor förståelse för väljare som har behov av att bli självförsörjande genom egna insatser och initiativ.
Några andra lösningar är naturligtvis inte accepterade.
