Statssekreterare Nicola Clase har inte hunnit mer än andas i sin tjänst som statsministerns närmaste medarbetare förrän hon blir ifrågasatt av Expressens uppgifter om att hon köpt svart arbetskraft för 40,000 kronor.

Det är ju märkligt att statsminister Fredrik Reinfeldt inte känner sin Nicola Clase medarbetare bättre, och tanklöst nonchalerar att granska hennes förseelser. Här handlar det ju inte om att sparka på en människa som ligger ner, utan på att ifrågasätta hennes lojalitet mot staten. Att använda sig av svart arbetskraft är ytterst en acceptera en marknad för de som står i utanförskap till samhället.

Samtidigt tycker jag att det i samma andetag ska vara lika berättigat att granska journalismen. Även om TV4:s nyhetschef Anne Lagercrantz tycker att det är obehagligt, så ska den kritiska udden riktas på de politiska journalisterna. Om politiker betraktas som onda och journalister som goda försvinner den demokratiska aspekten.

Samtidigt är debatten på regeringsmedlemmar just nu inriktad på personjakt. I den här takten har snart regeringen Reinfeldt inga medarbetare.

På något sätt handlar det allt mindre om sakfrågorna, och allt mer om lämpligaste och mest sugna personen för ett politiskt uppdrag och att finna några fel som spränger sönder den perfekta bilden. PR-konsulten Harald Ullman ifrågasätter Håkan Juholt i försvarsutskottet:

Borde inte Juholt fundera på hur Sverige ska klara verkliga kriser i framtiden istället för att söka meningslös uppmärksamhet?

Här håller jag naturligtvis inte med. Om granska personer är dagens melodi i den etiska debatten så borde rimligtvis journalister räknas som personer, även om politiker inte tillåts av fyrkantige Margareta Ribbing bli behandlade som personer:

För en reporter är politiker inte människor, de är material för text, bild och ljud i medierna. Att uppfatta en politiker som en trevlig människa är nästintill en dödssynd.

Om bloggosfären skulle ta på sig uppgiften att granska journalister, skulle det lyda så här:

För en bloggare är journalister inte människor, de är material för text, bild och ljud i bloggosfären. Att uppfatta en journalist som en trevlig människa är nästintill en dödssynd.

Här har helt klart bloggosfären en egen uppgift. Att granska den tredje makten. I demokratins namn.

Tydligen är ”saklighet” dagens diskussion i massmedia och bloggosfären. Journalisten Elin-Anna Labba skriver:

Tillsammans producerar bloggarna en textmängd som knappast skulle få plats i traditionella medier.

Samt en ganska illa ställd fråga:

Läser bloggarna mest sig själva?

Själv läser jag flera olika tidningar varje dag världen över, och kompenserar mitt skrivande med att jag har en utbildning som analytiker, som ska jobba med att ta fram information åt allt och alla.

Fakta tillhör mer det journalistiska området, där fakta är vad som är politiskt korrekt att återproducera. Bloggosfären arbetar mer utifrån vad som är nytt, eftersom det inte finns några inre krav på fakta. Däremot har bloggosfären en möjlighet att kombinera olika nyheter med varandra, vilket jag även gör i den här artikeln. Det summerade värdet ger läsaren en känsla av upplevelse – och upprymdhet.

Det saknar journalistiken, vilket leder till att journalister tvingas hitta egna metoder för att hitta information i bloggosfären. Charmen i bloggosfären ligger dels i hur artikeln är skriven men också hur den är ihoplänkad med andra. Just det sättet är själva apparaturen i bloggen. För journalisten behöver bara tänka på sitt etiska förhållningssätt till sina källor, där det stora jobbet ligger – resten sköter apparaten.

Bloggarens problematik ligger främst i språket. Att gå över olika områden i samhället kräver en bestämd fasthet. Ibland förenklingar för att överleva i mängden av ord. Att ta hela världen eller gatan utanför sitt fönster i anspråk kräver med andra ord civilkurage och fantasi. Det är just denna fantasi som är bloggarens språk som skiljer sig ut från den etablerade journalistiken.

Det sunda förnuftet är främst inte ett slagträd, utan en djupare mening som förs över till läsarna.

På sätt och vis blir massmedia beroende av denna diskussion, eftersom de producerar andras mening och själva försöker föra en diskussion om sunt förnuft utifrån vad de själva valt att belysa.

Här är SvD:s gamla chefredaktör Bertil Torekull ett tydligt exempel på det journalistiska sunda förnuftet, där han menar att ledarsidorna ska bli avskaffade och kolumnisterna ska bli varudeklarerade. Han producerar ett sunt förnuft utifrån en situation där de flesta människor kan känna igen sig, men vad för mening bidrar egentligen hans artikel?

Egentligen ingenting – vilket i sig är den journalistiska poängen. Poängen ligger redan i att få synas, men däremot ligger det ingen vidare poäng att skapa en vidare betydelse. Här kan striden pågå i evighet.

Bloggaren skapar mening medan media skapar förnuft. Bertil Torekull är ytterligare ett gott exempel på hur förnuftet kan bli så extremt att det upphäver tyngdlagen, då i sin diskussion om utrikesminister Carl Bildts bloggande:

Han talar fritt ur hjärtat till medborgarna, utpekar motståndare, är sin egen självsvåldige domare, raljerar och knäpper på näsan, berömmer sig själv. Carl Bildts nya oklara dubbelroll som dels bloggande privatperson, dels en regeringens höge företrädare har likheter. På bloggen talar var och en oemotsagd, var bloggare är sin egen utgivare.

Precis, varje självständig bloggare skapar sin egen meningssfär som bidrar till det stora bloggosfären. Så, för att återknyta till Elin-Anna Labba stolthet i ”saklighet” ligger min min stolthet i ”missnöje” över att massmedierna inte förmår producera mening, men oftast ligger ansvaret hos mig själv att återproducera detta.