PJ Anders Linder har rätt när det gäller den livgivande kritiken mot bruksvärdessystemet:

Men när ivern att lugna väljarna blir så stor att man strör rosor över ett grovt orättvist system, som kännetecknas av priskontroll, köer och svartabörshandel, då talar man mot bättre vetande. Det duger inte.

Sedan för PJ in sitt resonemang in i en anklagelse som svarar på den själv:

Fortsätter det som idag försvinner snart problemen med hyresrätterna, men det beror i så fall på att hyresrätterna själva försvunnit.

Att uteslutande ha marknadshyror leder till skenbara marknadspriser på lägenheter och ett rally runt attraktiva områden i innerstaden i Stockholm eller utanför stan i mindre städer. Då innesluts köpkraftiga individer och de som är köpsvaga är inte ens påtänkta – de är ekonomiskt utanför. Ett välfärdssamhälle ska i mina ögon sett tillvarata de svagas intressen också, och inte endast de köpkraftiga. Att endast ge utrymme för de ekonomiskt svaga är heller inget bra system, men inte heller att ge utrymme för de ekonomiskt starka.

Vad Sverige behöver i en globaliserad tid är statliga garantier för att bostadsmarknaden förblir human, och inte råkapitalistisk. Den stämpeln tycker jag mig redan se hos den svenska administrationen, vilket handlar om att förvaltningen agerar åt de ekonomiskt starka. Det är också tolkningen av fastighetsskatten, som främst gynnar de som haft högst skatt.

Att moderaterna försöker hitta en balans i detta är viktigt. Den balansens försvarare har jag redan hittat i Lars Lindblads (m) kärleksförklaring till hyresregleringen.