Båda ska existera utan att slå ut varandra

Facket är lite märkliga. De har enligt Reinfeldt makten att sluta avtal. Mitt i en finanskris går det bra att sänka lönerna för industriarbetare, men när ungdomsarbetslöshetskrisen står på tröskeln så är det motviljan som styr. Anledningen tror jag beror på att ungdomar saknar en röst att förhandla utifrån. Det är lättare att identifiera sig med människor som befinner sig på samma arbetsplats, delar samma värderingar och ingår i samma konsensusfält än med ungdomar som bor hemma vars enda referenspunkter är föräldrar och likasinnade klasskamrater från skolgården.

Min förhoppning är att facket slutar att vara rädda för ungdomar och ser till vad som är bättre för dem än ingenting – det vill säga stå utan inkomst eller få en liten försörjningsstödssumma. Facket borde ha ungefär samma pragmatism som lyste igenom det avtal som industriarbetare slöt med facket för att de skulle få behålla sina jobb. Nu när Jan Björklund föreslår att ungdomar ska få 75 procent av ingångslönen så blir facket nervösa för att ungdomarna ska påverka deras villkor för industriarbetarna.

Här har jag fått lära mig att det är viktigt att skilja mellan två olika saker än oroa sig för sidoeffekter. Hålla dem långt ifrån varandra även om de möter varandra dagligen. Det är nödvändigt för att båda ska existera utan att slå ut varandra ekonomiskt.

Media: DN, SvD, DN

Var tog solidariteten för de unga vägen?


De unga arbetsökande står och tittar på. Vad förstår de egentligen?

Svensk Näringslivs Stefan Fölster och Malin Sahlén uttalar sig i Aftonbladet om ungdomsarbetslösheten i Sverige. Siffrorna är dräpande. Tredje kvartalet 2009 var 145 000 ungdomar i åldern 15-24 år arbetslösa. En arbetslöshet på 22,2 procent. De skriver inför den stundande avtalsrörelsen som omfattar 3.3 miljoner arbetstagare:

Unga får däremot behandlas hur som helst. Diskriminering av unga skrivs in i lag och avtal. Starka grupper försvarar diskrimineringen av unga med näbbar och klor. Jag kan därför förstå att DO inte törs ge sig på dem.

Läs mer

Det handlar om olika divisioner

En replik har kommit till SvD efter att flera inom KD reagerade på att Joakim Widell sparken från facket. Det är naturligtvis självklart:

Ni må förlåta ifall aktiva kristdemokrater inte hör hemma just där. Det är heller inget konstigt om det saknas AIK-are på Hammarbys kansli.

Nu får Joakim Widell vara kvar, men inte tillhöra den grupp om planerar inför valåret 2010. Själv tycker jag att facket ska vara opolitiskt. Det ska inte vara en bakgård för socialdemokratiska företrädare, utan de ska få söka allianser med andra partier också.

Det säger sig självt att det handlar om olika divisioner.

Läs även mitt inlägg ”knock out, facket” om du missat det.

Knock down, facket!


Nej, facket får inte göra som de vill. Det meddelar Arbetsdomstolen idag. Det handlar om Byggnads och Elektrikerförbundets konflikt med lettiska Laval, som gav upp bygget, gick i konkurs efter att kontraktet med kommunen revs och flyttade från Sverige. Nu får de böta uppemot 2.5 miljoner, utan att Laval får ersättning för ekonomiska skador.

Ändå är principen fastslagen, vilket innebär att nästa gång Byggnads och Elektrikerförbundets väljer att gå ut i konflikt med något annat utländskt bolag kommer de förlora.

Själv skulle jag kalla fackets kamp för en osund nationalism som skadar svenskt anseende utomlands. Återigen ett bevis på att facket i princip skiter i det svenska ryktet hur vi behandlar andra människor i vårt land. Egenintresset kommer i första rummet, och därefter kommer någon slags omhändertagande känsla för andra.

Läs mer

68-generationen släpper på föraktet

Det är allt färre medborgare som behöver facket. Nu lovar TCO:s ordförande Sture Nordh en hel del i DN Debatt:

Nu är uppgiften för oss fackliga organisationer att agera och förändra, lyssna och förändras. Vi vill visa att vi finns till för unga människor och deras tankar och drömmar om framtiden. Vi vill ha unga människor med i våra diskussioner och verksamheter.

Jag tror 68-generationen helt enkelt börjar bli smått desperata när 1/3 av svenska folket, där ibland ungdomar inte riktigt har förstått fackföreningarnas mening. Just 40-talisterna som börjat lämna arbetslivet har nu börjat se sig om i sina stugor för att bereda plats för andra än dem själva. Förhoppningsvis blir det mer öppnare, mer självkritiskt och mer ödmjukt och mer samförstånd mellan näringsliv och arbetskraften.

Eller så tar de med sig hela samhället i graven. I självgodhetens och självcentreringens namn.