Facket är lite märkliga. De har enligt Reinfeldt makten att sluta avtal. Mitt i en finanskris går det bra att sänka lönerna för industriarbetare, men när ungdomsarbetslöshetskrisen står på tröskeln så är det motviljan som styr. Anledningen tror jag beror på att ungdomar saknar en röst att förhandla utifrån. Det är lättare att identifiera sig med människor som befinner sig på samma arbetsplats, delar samma värderingar och ingår i samma konsensusfält än med ungdomar som bor hemma vars enda referenspunkter är föräldrar och likasinnade klasskamrater från skolgården.
Min förhoppning är att facket slutar att vara rädda för ungdomar och ser till vad som är bättre för dem än ingenting – det vill säga stå utan inkomst eller få en liten försörjningsstödssumma. Facket borde ha ungefär samma pragmatism som lyste igenom det avtal som industriarbetare slöt med facket för att de skulle få behålla sina jobb. Nu när Jan Björklund föreslår att ungdomar ska få 75 procent av ingångslönen så blir facket nervösa för att ungdomarna ska påverka deras villkor för industriarbetarna.
Här har jag fått lära mig att det är viktigt att skilja mellan två olika saker än oroa sig för sidoeffekter. Hålla dem långt ifrån varandra även om de möter varandra dagligen. Det är nödvändigt för att båda ska existera utan att slå ut varandra ekonomiskt.
